De bästa stunderna i trädgården är nästan de som inte är tänkta. Gärna tidigt på morgonen, innan den riktigt vaknat, när man ser och hör allt starta upp runt omkring. Fast det är förstås inte så ofta som jag är i farten redan då. Möjligen går jag för att hämta morgontidningen, vilket i och för sig är en mysig liten tur till brevlådan och så tillbaka till frukostbordet. Jag uppskattar den.

Men ibland händer det. Jag går ut med enda föresatsen att känna på morgonen. Bara en liten stund. En vända i gröna rummet innan dagen börjar. Så kommer jag på mig med att vila ögonen på något som får mig att stanna. Kanske ett ogräs som jag drar upp. Eller en planta som i stundens hängivelse blir omplacerad. Och när jag sitter där, böjd över rabatten, ser jag förstås ett till, eller rättare alldeles för många, som behöver dras, eller tycker jag, när jag ändå redan är jordig om händerna, att jag också kan plantera om annat som jag länge tänkt, eller i stunden får för mig, borde få en ny plats. Plötsligt ser jag tokmycket sådant som ... kanske inte direkt överraskar, men som nu hett pockar på min uppmärksamhet och gäckar mig. Så jag blir kvar. Länge.

I morse när jag öppnade terassdörren, bara för att andas en snabb dos morgonluft, drogs blicken till det lilla trädgårdslandet där gurkört, ringblommor, johannesört och krasse växer huller om oreda med arter som jag helst hade sluppit stifta bekantskap med. På den plats där det var tänkt att vi skulle skörda bönor, ärtor, rädisor och annat av sommarens härliga primörer.
Så blir den lilla dosen morgonluft, helt oplanerat, till en korg full med allt som inte var tänkt skulle växa så frodigt. Då hör jag hur det strax intill surrar i honungsrosen av gästande humlor. Där är jag tvungen att stanna till en stund, när blicken vandrar vidare till blyblomman som efter en lång vinter, som den tyckte var väldigt trist, nu äntligen visar tecken på välmående. Och i närheten av den sprids doften av kakao från den ljuvliga lilla chokladblomma jag förärades på mors dag. Den kan jag inte gå förbi utan att först sticka näsan i, när jag ser hur fikonet hänger mot rutan i orangeriet och påminner mig om att den rackan tar hiskeligt lång tid på sig för att få alla färdigväxta frukter mogna att skördas. Tur att jag får syn på den för intill står tomat, physalis och gurka som jag nu märker är väldigt törstiga. Så ser jag till att de mest behövande får släcka törsten innan jag fyller kannorna på nytt. Vilket förstås kräver sina stopp på vägen. Åtminstone ett vid vårt lilla smultronställe, där dagliljan nu blommar i kapp med nemesian.

Morgonens händelseförlopp blir som en rörig kompott. Det känns väldigt bekant, men det är också en hel del nytta med det. Det är klokt att ta tillvara stunderna, för i ärlighetens namn är jag oftast mer som Ferdinand. Jag är väldigt glad för, och nöjd med, att sitta under min korkek och lukta på blommorna.