Jag har tankarna på lite olika håll. Många olika håll rent av och just nu är det inte lätt att finna rätt bokstav till rätt ord och få ihop det. Har svårt att finna ron att sitta ner. Vill vara lite överallt samtidigt, men lyckas inte speciellt bra med det.
Jag vet inte ... kanske är det vårljuset. Det liksom kirrar runt inne i mig. Jag gillar det. Skarpt. Vårkänslan! Samtidigt, vilket är lite märkligt, eftersom jag tycker våren är bäst, slår vårtröttheten till. Men det är ganska vanligt har jag förstått och det känns lite bättre att veta att man är i gott sällskap.
Kanske är det just det som kirrar runt som gör mig trött. Egentligen har jag inget emot något av det. "Kirret" gör mig glad och förväntansfull och andra halvan av mitt vårsyndrom gör att jag tar mig tid att vila. Och ur vila föds kreativitet som ger kraft. Som ett kretslopp.

Kraftiga vårvindar denna dag ruskar tag om mig. Runt mig. Inne i mig. Blir härligt "urblåst". Renande på något vis. Jag står emot för att stå upprätt, inte hamna på fel kurs.
Måsarna seglar i vindarna. De är skickliga flygare, men inte heller de kommer denna dag fram i den riktning de tänkt.
Det kan nog vara bra att inte alltid ha vägen så utstakad. Ge plats åt krafter man ändå inte rår på. Spännande att se var man hamnar.

Vårkänslorna för en jojo-liknande tillvaro. Upp och ner, fram och tillbaka, kommer och går. Gråmulna dagar i mars med oönskad snöglopp. Det är lätt att bli stugsittare. Vill man inte rodda ner sig får man göra något man tycker om att pyssla med. Eller ägna lite tid åt att dagdrömma. En trevlig syssla. Jag gillar att ha drömmar. Visioner och drömmar berikar. För mig är det inte alltid så viktigt att förverkliga dem.

När vi flyttade från hyreslägenhet och köpte vårt gamla hus behövde allt renoveras. Vi kunde inte bo i huset första tiden. Jag hade fullt med små projekt i tankarna om hur vi skulle ha det. Trots att J och jag hade campat ihop en del år redan då, märkte jag efter ett tag att detta stressade honom. Vi såg så olika på det. J försökte genast se hur mina drömmar skulle kunna realiseras. Men det var egentligen aldrig så viktigt för mig. "Halva nöjet med att ha hus", sa min pappa, "det är att bygga luftslott". Och jag är min pappas dotter. Så väldigt mycket min pappas dotter.
Vi bor fortfarande kvar i samma hus och nu har vi synkat oss vad gäller mina drömmar och Js handlingskraft. En väldigt lyckad kombo, nu när vi vet hur vi ska ta hand om den. Åren har lärt oss.

Av drömmar och luftslott som skapas i mitt inre blir somligt verklighet, annat försvinner i periferin och en del tas väl omhand som något bra att ha kvar - att göra eller bara låta finnas. Välgörande.

Att ha tillgång till trädgård skapar också drömmar. Och drömt har jag gjort när jag under åtta program följt Mandelmann från tidig vår till vinter på deras gård Djupadal på Österlen. En liten bit av mig drömmer om ett självhushåll. Jag har mycket svårt att tro att det är en dröm som kommer att förverkligas, men det gör mig gott att låta den få finnas. Den tar mig i tanken dit jag annars inte skulle komma. Och den tar mig en liten bit på vägen.

Tio minuter på cykel och jag är mitt i centrum. Femtio minuters meditativ skogspromenad längs med havet, från dörr till dörr. Tio meter till vårt orangeri som ger mig möjlighet att göra en del av mina drömmar verkliga. Jag tror att det är optimalt för mig - lite av varje av det jag håller högt.
När jag tittar ut i orangeriet denna gråmulna dag ser jag att mimosan, som flyttade hem till oss förra sommaren, har överlevt vintern. Snart kommer doften av gula små blommor att spridas i orangeriet. Det har jag drömt om och jag väntar med spänning. Citronträdet står i knopp efter vintern. Kan knappt bärga mig - doften av citronblommor är alldeles hänförande.
Men kanske hade jag inte trott att vi denna vinter skulle vara självförsörjande på citroner. Ännu mindre att oliverna under vintern skulle växa till sig och mogna.
i orangeriet kan jag gott sitta en stund med mina drömmar, medan jag ser att en del av dem har blivit verklighet runt om mig.