... bland böljande vitsippebackar, F och jag. Min fina kompis, som jag känt alltid. Jag blir anförtrodd att livet är stökigt. Jag önskar henne bättre. Samtidigt ärlig med att jag är glad att det inte är jag. Denna gång. Men visst har också jag varit där. Ett stökigt vara, där livet är trassligt. Man hamnar där ibland. Men i stunden går vi i nygrönska som doftar alldeles ljuvligt. Helande. Jag blir på nytt, precis som varje år, alldeles betagen. I våren.

I år - den förrädiska. Den som gör att allt som längtar ut fortsatt trängs inne bakom glas. När vissa soliga dagar lurar oss att tro att det är dags att flytta ut. Se upp! säger jag. Den bara luras, våren.

Vi räfsar på söndagen. Trädgårdsdag. Äntligen. Vi har väntat på att blåsten ska lugna sig. De prassliga löven från i höstas har också en trasslig tillvaro. Mellan och under buskar där de lagt sig till ro. En enda oreda. När vi ordnar reda bland det trassliga börjar det snöa. Inte mycket och inte många, men likväl faller de, flingorna. De små.

Bakslag.

Lurig vår.

Livet.

Vi går där bland böljande vitsippebackar. Följer stigen. Känner dofterna. Vinden som silas mellan stammarna i skogen. Solen mellan grenar i nakna takkronor. Härligt där och då.

Härligt också med förmiddagsfikat och morgontidningen. Lutad mot väggen, på trappan mot öster, se solen resa sig över ängen och havet där bortom.
Tänker att livet inte alltid går som på räls.
Den där räkmackan, den får man allt pimpa själv.
Om man vill glida fram på den.