... önska en riktigt fin julhelg.

... kaveln i högsta hugg och inbakad i pepparkaksdoft kommer hjärtat på plats och burken gapar inte längre tom när jag lyfter på locket. Det fick bli en liten deg, bara för att. Den har vilat i kylskåpet över natten och tittade yrvaket fram när lag lade den på köksbänken. Men sedan minsann, knådade jag liv i den. Långa tag med kaveln ...

När vi lämnar denna vecka har jag fått med mig en dos Lucia. Tur det, jag behöver den för att känna var jag är i tiden. Något fattas mig om jag inte får med mig ljuset och sången denna arla, mörka morgontimma den trettonde. Helst med saffransbullar framdukade.

Tar en titt runt om i rummen. Släpper kaveln. Hoppar i varma kängor och drar en varm sjal om mig. Nu har turen istället kommit till att greppa sekatören. Det städsegröna från trädgården får bidra med gröna hjärtan i tillägg till det kryddoftande.
Sedan är det tid att slå sig till ro en stund. Nog så viktigt.

... dofta clementin och stearin och hyacint lite varstans. Doft av jul helt enkelt. Några nybakade småkakor bidrar också. Kanske bästa tiden, de där dagarna före, från första advent och fram till tredagarshelgen efter att alla fyra passerat. En smakbit av något som tas ur ugnen, eller av något mer matigt som trillats på stekpannan. En hyacint som hamnar i en ledig bytta av nåt slag, lite mossa omkring ... Ja, jag tror faktiskt att jag tycker att dagarna under advent är de som gör julen.

Jag ger hals med uppvärmande skalor för att sedan få den omelodiösa altstämman att sitta där den ska, tills det är dags för lilla körens framträdande i all enkelhet. Mysigt och stämningsfullt med glöggdrickande "publik" tillhörande vår villaförening. Om nu restriktioner säger att kören ska framföra sångbidragen iklädda munskydd (vilket ger mig en syn som får smilgroparna att fördjupas) ja, då blir evenemanget troligtvis inställt och jag lägger jag nog ner övningarna. Fast å andra sidan är det ganska trevligt med lite nynnande medan klappar slås in, köttbullar trillas och julbaket gräddas. Men då byts den knepiga, omelodiösa alten ut till en trevligare och mer igenkännbar melodistämma. Klädsamt, tycker jag, med julmusik i någon form mitt i "stöket".

... ja, minsann, och vem hade trott det? Det knarrar under fötterna när jag lämnar första körövningen med julens repertoar. Sista november. Om det blir något framträdande inför publik i vår lilla eminenta villaförening, det återstår att se. Kanske sätter restriktioner stopp. Luttrad och less, nu kan det väl ändå räcka?
Men just den här kvällen lyser snön upp och stjärnor, stakar och slingor lyser varmt och inbjudande runt om i alla hus jag passerar. Har fått mig lite varmt "innanför västen". Glögg med en gnutta stärkande bland körvänner, det höjer stämmorna ett snäpp.

En annan novemberdag, en mörk, regnig och slaskig en, den sista lördagen i månaden, tänder vi lyktor utanför dörrarna och tar emot go´a vänner. Också det en kväll med lite värmande och stärkande i glada vänners lag. Kvar på bordet står de läckraste tulpaner. Sådant man sällan unnar sig själv i november.

Till sist en solig novemberdag strax före första advent. Jag roar mig kungligt för en stund i orangeriet, med björkriskrans och lärkkottar, bindtråd, sekatör, diverse "råvaror" och så lite klipp av det vintergröna från trädgården. Så när vi nu har tagit klivet in i advent och julmånaden är kransen på plats sedan några dagar. För mig betyder det en del. Somligt prioriterar man före annat.

Om nu Anders braskar, så återstår att se om jul ....
Jag låter det vara osagt, men hoppas att denna skröna gör ett undantag i år. Jag har gärna en vit jul.