Monthly Archives: January 2022

• 6 Comments

•

... ett par fotbollsskor, storlek sex år. Fina, vita, med guld på. Halleduss, tänker jag nu, flera storlekar senare och efter tidigt "genrebyte". Fotbollen blev en handboll och vi blev "fast". Så många träningar vi backat upp och matcher vi sett sedan det blev en handbollslirare av yngste sonen. Och vi, som en familj med handboll i fokus, höll förstås på att fullständigt gå upp i limningen efter matchen i veckan som tagit svenska herrarna i handbollslandslaget till EM-semifinal. Jisses, vilken match! Handboll när den är som bäst. Så spännande att man inte vet vad man ska göra av sig. Underbar känsla när utfallet blir som efter denna match - som kronan på verket.

Men! Här är handboll i parti och minut. Som att vara på läger. Jag måste smita undan ibland. Jag är inte familjens största handbollsnörd, fast jag ibland, med en stor portion självironi och ett gott skratt, kallar mig för "expert". I ren iver fäller jag omdömen om spelarna och matchen, med enda erfarenhet att vara entusiastisk publik utan någon vidare kunskap kring sporten. Jag tycker det är kul, det är allt. Jättekul rent av.
Det duggade tätt med meddelanden som "plingade" från telefonerna, när alla i familjen, på spridda geografiska platser, inte kunde hålla undan glada kommentarer mitt i den sanna lycka som sprudlade efter slutsignalen. Glada inslag i tillvaron som förenar. Vi har blivit "bitna" allihop.

Handboll är en publikvänlig sport, det kan man inte ta ifrån den, men det kan bli väl bra. Det var då jag av en händelse fick se att Netflix har lagt ut Downton Abbey. Varenda säsong tror jag minsann. Som jag ångrat att jag inte följde den när det begav sig, "alla" pratade om den. Så gissa vem som är på nu. Jag skulle lätt kunna ha fullt upp. Det är ingen konst att bli fast när man hittar en serie man verkligen kan försjunka i och tillgången finns att streama. Men jag tar mitt lilla lugna. Ett avsnitt då och då en gråmulen dag, i mitt eget sällskap, uppkrupen i soffan med en kopp rykande latte. Lyx.

Fast, så klart, efter lite "miljöombyte", från "hårdbarkade lirare" på handbollsplanen till brittiska herresäten, så ser både jag och hela familjen fram emot nästa "drabbning" med boll i huvudrollen. Det är härligt med den nationalistiska känsla som riktigt bra idrott bjuder på. Och om det sedan är lagidrott som slutar lyckligt ... ja, du vet vad som sägs om delad glädje. Den smittar. Mångfaldigt.

• 10 Comments

•

... i orangeriet. Redan i somras och en bit in på hösten satte jag in åtgärder. Några minusgrader efter det trodde jag att problemet var åtgärdat. Men de är stridslystna. Med såpvatten och såpsprit i högsta hugg sprayar jag och torkar sedan bladen på min stora citrus, ett och ett, i hopp om att fienden ska ge sig. Sköldlöss, de är ett gissel. Kräver tålamod att bekämpa, om ens det hjälper. Jag befarar att mitt lilla medelhav kommer att lida förluster. Några har redan fått sätta livhanken till för att vi har varit upptagna med bygget av vårt fritidshus de senaste somrarna. Man kan inte välja allt. Somligt får man annat går man miste, det är så det är. Allt som vanligtvis frodas i trädgården och orangeriet har fått stå åt sidan för länge, men vad gäller några utvalda har jag inte gett upp kampen.
Det är lite kyligt där jag står i orangeriet, men så kommer solen fram och värmer skönt genom glasrutorna. Vinden viner utanför men hittar inte in där jag står.

Medan jag gnuggar bladen med spåvatten funderar jag över vad batteriladdaren till kameran har tagit vägen. Borta, igen. Någonstans är den förstås men det innebär inte nödvändigtvis att den kommer till rätta. Attans. Samtidigt försöker jag samla mod för att öppna fakturan från elbolaget. Något som ingen av oss har lust att ta tag i. Än mer mod får man samla för att ta sig igenom nyheterna gällande läget i omvärlden.
Rosmarinen intill mig distraherar tankarna, den kommer snart att stå i blom. Jag klipper av ett par kvistar och tar med in till ett brödbak.

Ute känner jag att det är väder att hålla i hatten. Sol och tilltagna saltstänkta vindar är bra medicin för dagar då en orolig omvärld och triviala bekymmer nära mig tar för mycket plats i min vardag.


• 6 Comments

•

... tar vår vardag vid. Man hinner inte sätta ner foten förrän man är mitt i den. Gräsligt tidiga och på tok för mörka morgnar. Jag är verkligen inte kompis med dem.
Men veckan börjar också med att solen skiner när förmiddagen väl trängt undan "mörkan". Så där härligt lyser den. Det riktigt pirrar inne i mig. Alla lediga utrymmen fylls med energi. Känslan av vår. Det bästa ...
På radion varskor de om gråväder, men himlen vägrar bli mörk och jag fortsätter känna energin strömma till. Tittar efter snödroppar i trädgården ... nej, inte än.

I dag är det fredag. En "riktig" helg i sikte. Så där härligt vanlig. De försvinner lätt när de är inbakade i långledighet. Och det är fortsatt en solig himmel.
Alldeles, alldeles tillräckligt så.

• 6 Comments

•

... vår fina gran för några dagar, för att fira nyår på landet. Landet, en tillflykt i dessa orostider. Långt från trångt nyårsfirande. Vi häller bubbel i glasen, skålar in det nya året medan raketer på avstånd lyser upp himlen. Vi hör på radion hur kyrkklockor från olika delar av landet ringer in 2022. Det är du och jag. Vi har summerat det gångna året tidigare under kvällen, under en god middag på tu man hand. Nöjda, nu ser vi fram emot ett nytt.

Tillbaka bland gran och hyacinter, dessa juliga dofter som ger en känsla av tomhet efter helger som nu är över. I fönstren hälsar överdådiga amaryllisar. Fortsatt några lediga dagar och vi tassar genom huset i goa, mjuka kläder och varma, sköna tofflor. En brasa framåt eftermiddagen, men ser till att hinna dra igen spjället inför natten. Tacksamt att ha en källa för energisparande i dessa dagar. Fast mest förstås mysigt. Spraket och skenet innanför luckorna.

Serien om de sju systrarna har tagit mig till Skottland och Spanien. En bok framför brasan ger en fin stund och blir till en härlig resa över tid och rum, medan saknaden känns efter "de små" som åter är på plats bland sitt. Granen får några dagar till innan den går sitt drastiska öde till mötes. Jag tänder den tidigt på morgonen för att få se den i sin fulla glans så länge det är tid. Vi varvar brasa och bok och alldeles för många gofikor med promenader i grårasket. En liten samvetets röst hörs över dessa stunder med rykande het java och det som blivit kvar av helgernas alla godsaker, men mest plats får välmåendet.
Och promenaderna; i tanken för de mig mot en strålande solig januaridag som bjuder den första känslan av vår.