Monthly Archives: February 2022

I vår blir det … • 4 Comments

Mia • February 25, 2022

... en tur över bron till Nunnedalen. När tiden är inne sägs där lysa alldeles blått av Anemona Hepatica. I bokskogen nära mig, där jag gärna promenerar, har jag saknat de blåsippebackar som fanns i den tidiga våren när jag var liten. "Titta där", kunde pappa säga när vi färdades någonstans med bil, och minsann, intill vägen under nakna bokkronor - som ett blått hav av små sippor. Nu ofinns de.

Färgrika, doftande tankar ... inbäddade i nygrönska ... en del av den tidiga våren. Allt man gärna vill sätta, så och plantera ...
På trappan ... lite längre fram i april, maj ... jag längtar efter den ljuvliga doften av vivor som hittar hela vägen fram till mig när solen står högt på himlen.

Krasse i trädgårdslandet ... och så alla de maskrosor som jag gärna vill ska finnas, och som varje år, alldeles på egen hand, lyckas alldeles för bra med just det.

Några söta, små rutor får gärna bli ett inslag de också ... på trappan ... eller i rabatten ...

Men innan jag sätter mig med min kaffekopp och tummade trädgårdsbok bland Primula och Kungsängslilja, så blir det en tur över bron till Nunnedalen, i sällskap med fina kompisar och fikakorg. Någon gång när de sista dagarna i mars blir till april.

Så mycket lättare … • 6 Comments

Mia • February 17, 2022

… stegen blir i lågskor och vårjacka. De går längs med vattnet, över den lilla träbron, förbi koloniområdet, genom gatorna med sekelskifteshus och så, rätt vad det är, är jag hemma igen. En kopp varm choklad på trappan. Boken bredvid. Den blir inte uppslagen - fullt upp med att bara sitta där ... luta mig tillbaka.

Så mycket öppnare sinnet blir när koltrasten möter upp oss i den tidiga morgonen från äppelträdets allra högsta gren. Plockar in några snödroppar. Fyller försiktigt på vatten i små krukor med frön, i hopp om att plantor ska gro och spira. Knopp, grönska, sådd, skörd. En vinters vila till ända, ett djupt andetag, nya krafter.
Visst viner vindarna bistert emellanåt och visst vore det klokast att låta vårjackan vänta, men som vi redan har väntat.

Full av förväntan. Vår i sikte och äntligen, äntligen, kan man med gott samvete ha glada tankar på evenemang och vänträffar.

Våra tidiga mornar … • 4 Comments

Mia • February 11, 2022

... är fortsatt mörka som natten. Men något var väldigt annorlunda vid frukosten i morse. Koltrasten, jag hörde den. Det är som att höra våren självt. Är den så tapper ska jag minsann också försöka vara det. Stunden i ottan, den nattsvarta, varar ett par veckor till medan "efter-jobbe-tid" har blivit bra mycket ljusare. Det är väl den tiden nu, nära vårdagjämning, som det går som fortast. Känns så härligt att tänka på och ännu mer förstås när det så tydligt märks. Har sagt det förut, säger det igen: Våren är bäst. Speciellt den tidiga. Full av förväntan.

I rabatten knoppar de droppar man först av alla sticker ner näsan för att leta efter. En hög av påsar med mängder av frön väntar på att bli nerbäddade i lucker jord. Kanske har jag tagit mig vatten över huvudet. Det blir lätt så när man ser alla fröpåsar locka, men jag är inte lika flink med det som följer. Fast i år är vi på gång med något nytt. Den lilla jordplätten på landet är tänkt att under några härliga sommarveckor "försörja oss" med lite av säsongens olika primörer. Tanken på det, nu i februari, är fylld av lust och energi, men jag vet också att allt arbete som följer kan få de depåerna att sina. Vi får väl se hur det blir. Vi är i alla fall glatt "på språng". Precis som våren.

Det röt till … • 4 Comments

Mia • February 4, 2022

... ordentligt när Malik blåste upp sig. Vi hade en härlig och snackesam lördagskväll medan vi hörde hur det ven om knutarna. Mysigt, tyckte vi, att sitta inne i stugvärmen och höra ovädret, njöt god mat och fyllde på vinglasen. Mätta och nöjda makade vi på oss, slog oss ner och lutade oss tillbaka i var sin fåtölj. Lurade på om vi skulle se en bra film. Vilken då? Svaret blev: Ingen alls!!! Plötsligt tog det i nåt så gruvsamt. Allt, utom stearinljusen som behöll sitt lugn, slocknade och blev svart. Som om nån hytte med näven och sa: "Nu är det dags för er att gå till sängs!" Vi trotsade en stund, men sen gav vi upp och gick och la oss. Det tog ett tag att somna. Vi ryckte till flera gånger när det mullrade på alldeles särdeles och tyckte att huset nog borde ha varit surrat, ja, i alla fall taket. Men jag måste ha somnat, för några timmar senare vaknade jag av att TV:n stod på och lampor lyste. Jag tassade upp, stängde av och släckte. Gick och la mig igen och lyckades somna om.

När morgonljuset anlände hörde jag J kliva upp och gå ut. Rättade till takpannor och ersatte nån som blåst ner och gått sönder. Men värre än så var det faktiskt inte. Tack och lov. I vissa sammanhang är man inte så stöddig och ibland kan det kanske vara bra att få känna på.

Fredagskväll på landet. Lugnet före stormen.

En bit in i veckan blev vi åter tagna "med storm", fast nu i form av ett vitt, tjockt täcke. När jag nästan börjat räkna timmarna till våren var det dags att klä sig "stadigt" och skotta för att göra det framkomligt. Jag hade lätt kunnat vara utan detta vintriga nu när vi hunnit in i februari, men kan ändå inte låta bli att tycka att markerna runt omkring blir lite som i en saga när det vita lägger sig på grenar och kronor på mörka stammar. Ter sig nästan grafiskt. Alldeles tyst ... blekt ... och vackert.