... finaste sockerkakan på de sötaste små ägg.
Äntligen har de minsta hönor jag någonsin sett börjat värpa. Glada plockar vi in små, små ägg, ibland ännu varma, som sedan ligger och vobblar runt i på tok för stora äggkartonger. Räknar hur många det har blivit hittills. Nu har vi till och med börjat tappa räkningen. Men mer än så är det inte förrän den ena lilla hönan plötsligt blir liggsjuk.
Små kycklingar! Vi kan inte se hur vi ska kunna lösa den biten. Googlar runt som man ju alltid gör när en frågeställning dyker upp. Någon form av ispåse i redet rekommenderas. Vi känner oss som tjuvaktiga tyranner när vi kyler ner den lilla fjäderklädda rumpan och stjäl äggen, men ett par dagar senare ser hon ut att vara sitt "vanliga jag" igen. Fast "värpningen" verkar ha kommit av sig efter denna incident. Vi väntar tålmodigt. Dagens "skörderunda" har ännu inte gått av stapeln, kanske ligger där något.

Vi lämnar maj med två härligt soliga, sköna dagar innan juni tar vid. Som den stoltaste av alla mammor, ja, så känner jag, visas jag omtanke av "alla mina små" under maj månads sista söndag. Det blir fika med nybakat mitt ute i välgörande solsken. "En termos!", utbrister jag glatt när jag öppnar det paket jag blir förärad. Någon gång har någon i trion snappat upp att jag gnällt över att den gamla börjat bete sig som den vill, men att jag ännu inte kostat på oss en ny. Så har finaste trion snackat ihop sig. Nu står där en termos, matchande med (hur de nu lyckades med just det?!) salig moster Emelis gamla träsoffa, runt vårt mat- och fikabord. Som vore det en liten installation, alltid redo för en stunds java-avkoppling. Man blir verkligen glad på riktigt över "de finaste små".

Jag roddar med krukor. Lyfter tungt och planterar om. Konstaterar att mycket tagit stryk under maj månad med en medeltemperatur som levererat fattigt. Hoppas att en del har kraft att komma igen. Stökar "lite random" i trädgården i ett försök att skapa reda. Så får jag syn på något som får mig att känna att allt minsann inte behöver vara så mycket reda med. Sådant som bara vill finnas, helt av sig självt och som finns där om man bara låter det vara. Kanske bäst så.

Jag vet inte (om nu någon alls gör det?) om det var just kylan under ottan vid Kristi himmelsfärd som gjorde att man inte hörde något. Ingenting alls faktiskt. Men i dag har jag hört! Den kom med juni - göken! Nu är det äntligen full rulle på både näktergal och hoho-andet. Det hör till för att starta upp sommaren.

Förresten är det förstås så att jag vet att vi är många som delar känslan av att vara den stoltaste och lyckligaste till de allra finaste barn. Det är så det ska vara. Det är varje förälders rätt att öppet få känna så, och alla barn, i alla "storlekar", borde få vara trygga med att ha det just så.