Så var vi på andra sidan höstdagjämningen. Morgonen är mörk när vi efter några veckor med en "upp-och-nertillvaro" på nytt ska starta dagen i vanlig tid. Letar och känner mig fram. Tänder ett par ljus, det blir behagligare sken så. På med tevatten. Så slår vi oss ner för en skön frukoststund innan dagen splittrar oss. Med händerna om var sin varm kopp ser vi morgonen ljusna.

Den månatliga kassan för brödfödan har under en tid inneburit att en av oss varit nattaktiv medan den andra har försökt "gå i vanlig takt". Det har funkat sådär. Där av "upp-och-nertillvaron". Där av också känslan att det är skönt att vara tillbaka i gängse banor.

Egentligen fordrar inte min dag att jag är uppe i ottan. Jag är solidarisk med J som ska vidare efter frukosten. Jag värdesätter stunden tillsammans. Det fick mig att maka mig ur den varma goa sängen, fast mörkret gjorde sitt för att hålla mig tillbaka.

Mellan är hemma för en tid. Han har välförtjänt sovmorgon. Innan han tar fruksoststund hinner jag börja rydda med det som jag har tänkt att min dag ska innehålla. Han sitter yrvaket vid frukosten och tittar på mig. "Jag tycker att ni är så produktiva", säger han, medan han hyvlar osten till rostemackan. Ett fint betyg att få, känner jag, för lite småfix en dag på hemmaplan.