Har nyligen fyllt år. Ett sådant där obegripligt - omnollning -  när man undrar: Hur kan det bara va´? Men så är det och man ska vara glad att man får fylla dem. Det senaste har föranlett att vänner denna eftermiddag bjudit in mig på kafferep. "Kafferep"... måste smaka på ordet. Jag tänker Pippi. "Tanter som vi är" står det på grattiskortet. Definitivt för gammal för "lill-turen", konstaterar jag. Hjälp - tänk om alla låter mig gå före! Men, nej, så gammal är jag inte. Andningen blir lugnare. Det kommer att bli en tur till Café Mandeltårtan. För mig ett outforskat ställe. Bara namnet ger ljuvliga föreställningar och reaktioner jag mött från de jag berättat för spär på dem. De himlar med ögonen och med läppar som nästan blir en aning sensuella av att låta orden svepa fram emellan, säger de drömmande: "Åh ... ska du till Café Mandeltårtan ...". Hur kan denna plats på jorden ha undgått mig? Men idag smäller det!
Då kommer telefonsamtalet. Feber och snuva och inställt cafébesök. Va´!? Jag känner den glada smällen bli fullständigt punkterad. Vill inte gärna tillstå, men under en liten stund verkar tanten flyga i mig. En tjurig en.

"Tant", tänker jag under cykelturen hem senare denna dag, är det så att åldern har fått henne att vakna i mig? Kanske är det i så fall hennes fel att jag verkar falla offer för alla slags ursöta pelargoner som jag frekvent verkar komma i vägen för. Trampar förbi några blomstånd och det är dags igen. Samlingen utökas  med ännu en liten läckerbit. Sedan hem och in genom grinden som sedvanligt larmar, vilket får yngst att titta ut. Jag hör honom banka på rutan och ser honom vinka. På trappan intill dörren möts jag av doft från solvarma penséer. En doft som väcker barndomsminnen. Och inne möts jag av ett leende ansikte från en gänglig tonårskille. Snöpligt punkterad, efterlängtad smäll till trots - som brukligt möts jag av det bästa när jag omges av min familj. Och vad är väl en fika på Café Mandeltårtan? Troligtvis alldeles ljuvlig ... å´ underbar ... å´... Men, tänker jag; den som väntar på något gott ... Nu har vi det kvar och jag kan jag fortsatt se fram emot ett kommande cafébesök i sällskap med fina vänner. Ett sant nöje i sig.
Det bästa med att fylla år, tänker jag fortsatt, är det oväntade. Överraskningar är verkligen toppen! I början av veckan, på återträff med tidigare kollegor, överraskas jag av skönsång ... eller i vart fall av gratulationer i form av sång och present. "Blå koloni" står det på kartongen när jag fått av presentpappret och i den finner jag en blåmönstrad, uttrycksfull skål. Tycker om! Det är så hjärtligt menat och jag känner skålen bli uttryck för sann vänskap.
Så får eftermiddagen nytt innehåll. Jag inleder den med att samla doft och minnen i min nya, fina Marimekko-skål.