Nu är det krig! Grensax, såg, sekatör, spade, grep, en rejäl portion handkraft och mycket vilja. Ett par spadtag djupt, en halvmeter brett och 42 meter långt. Här gäller det att gräva. Den förvuxna jag-vet-inte-hur-många-decennier-gamla-tujan ger till slut vika under de tillhyggen vi angriper den med. Stupar runt våra fötter. Stora gropar gapar tomma där rötter frodats. Den doftar gott, det kan man inte ta ifrån den. Och den har agerat skydd mot det som finns utanför. Det som vi inte vill ha in i trädgården. Men de senaste åren har den helt orubbligt levt sitt eget liv och nu är vi trötta på den. Så trötta på den. Det ger mig kraft till fler spadtag. 42 meter ...
Den typ av vallgrav som vi åstadkommer kräver förstås inte enkom hårt arbete, utan också innovativa idéer. Åsynen av mig, grävandes i gropen, med knäna i markhöjd, får mellan att kläcka idén om att vi skulle kunna skydda våra domäner genom att patrullera skift i diket. Rustade med spade och klädda i den gamla militärhjälm (som av någon förunderlig anledning finns här hemma) som nu kanske äntligen kan få ett användningsområde. Synen detta frambringar tvingar fram en skrattpaus som sedan åstadkommer fler kraftfulla spadtag.
Skratt och många fikapauser fulländar en dag med hårt trädgårdsarbete. Och idén som till slut vann omröstningen, fått oss att kavla upp ärmarna, kämpa mot monsterrötter och i vårt anletes svett gräva ett 42 meter långt dike (med ömmande lår och rumpa till följd) är tanken på att bjuda in "Ligustrum atrovirens". Gröna rummet ska tapetseras. Ja, inte nog med det - det handlar om helt nya väggar. Det handlar om 42 meter manshög, vintergrön liguster.
Troligtvis handlar det också om hela semesterkassan. Dit har inte våra tankar nått än. Men jag tror vi får en fin semester, hemma, i vår nya gröna oas. Tungt tillbakalutade i var sin solstol ... efter denna trädgårdsresa.