"Jaha, är du frisk nu då? säger min mamma mer som ett konstaterande än en fråga och utan att först ta reda på hur det egentligen är med den saken. Hon som sedan länge lämnat ungdomen borde väl begripa vidden av tid för återhämtning. "Jo ... jag är ju inte direkt sjuk längre", ger jag ändå till svar, "men du vet hur det är ...", fortsätter jag som inte heller längre betraktar mig som tillhörande nämnda klientel, " ... det tar sin tid innan man helt är tillbaka i vanlig form." Hennes bemötande på det är helt obefintligt. Kanske därför att hon i egenskap av mamma ser mig som ständig ungdom. Kan hända finns en viss charm i det. Och kanske är det så jag som mamma alltid kommer att se på mina barn; unga och oförstörda och helt utan behov av återhämtning efter flera dagar med influensa. "Du är ju stark, du som är ung." Det är bara dumt att ödsla tid på annat än att buga och tacka.
Det skvalpar kring lite i magen efter lång tid med ensidiga stora baljor te, många glas vatten och värk- och febernedsättande medikamenter som tilltugg. Försiktigt ger man sig åter på en utökad meny. Hederlig husmanskost står det för dagen på den. Kålpudding. När gjorde jag senast en sådan? Det blir kålpudding med gräddsås, kokt potatis och lingon. Det är så gott att jag nästan blir hungrigare ju mer jag äter. Jag lämnar middagsbordet tung i magen och konstaterar att jag måste ha varit mätt en bra stund innan jag begrep bättre. Känner en viss oro över att jag med kålfylld mage nu ska dra vidare på bio.
"En man som heter Ove" hoppas vi ska underhålla oss ett par timmar. Och det lyckas han sannerligen med. Han berör; får både skratt och tårar att bli märkbara bland biopubliken. Jag brer ledigt ut min för tillfället mörbultade lekamen i stolen, sträcker ut benen långt framför mig i gången. Bara för att jag kan, nu när jag lagt en extra slant på salongens "lyxfåtöljer". För att sitta bredvid sitter J väldigt långt ifrån mig, så mycket plats är det. Och mellan oss landar en choklad och lite dricka. Popcorn, så hade det varit "bio på riktigt". Men jag har det bra där jag sitter i en rymlig fåtölj med kålfylld mage, som tack och lov håller sig i skick, och rejält med plats för utsträckta ben. Sträcker jag armen lika långt når jag att hålla dig i handen. Vi brukar ju göra det du och jag när vi är på bio. Eller rättare; vi håller allt som oftast varandra i handen.
Jag lämnar bion nästan mer nöjd än när jag lade ifrån mig boken.