Orangeriet har svidat om till vinterstass. Den ohanterliga citronen står kvar utanför och tittar trånande in. Än har den sällskap av ett litet trivsamt gäng som också börjar längta in i en mer ombonad miljö. Pelargonerna står retsamt därinne och sträcker lite extra på sig. Men så är de väl också de ynkligaste när det gäller att möta kylan som börjar dra sig närmre. Det påminner mig om att dahliorna behöver tas upp ur sina krukor för vinterförvaring. Vårens inköp av mimosa har tillbringat hela sommaren i den inglasade miljön och har nu flera långa blomstänglar som inväntar februarisolen för att bli till små gula, underbart doftande bollar. Jag håller tummarna för att de i sällskap med de övriga åtta är tillräckligt gröna för att detta ska lyckas.
Jag kan förstå om citronen blir gramse för egentligen är ju den själva orsaken till att orangeriet blev till, den blev helt enkelt för omedgörlig att bära ner i källaren. För tung och för vid och argsinta taggar har den också. Fast i hjärtat är den mitt skötebarn. Det är väl därför jag har så svårt att gå på den med sekatören, fast den verkligen skulle behöva en omgång. Den dignar av frukt som inte riktigt orkar mogna i konkurrensen. Nu förbereder sig yngst i sällskap med J för detta årliga styrkeprov, att flytta in de största och tyngsta krukorna. Både äldst och mellan är glada över att vara någon annanstans när detta ska till.
Framöver stundar vintriga picknickar uppkrupen och omsvept i goa yllefiltar och mjuka kuddar i en grön liten oas. Jag brukar säga att jag inte vill längta fram i tiden, men jag gläder mig ändå till att vara mitt i detta och dricka varm glögg under advent. Men just nu är jag mitt i idag - en oktoberdag som låter mig se solen.