Vi lämnar södra kustens solsken under lördag förmiddag. Sitter skönt tillrätta i sätet bredvid dig som styr oss in bland Smålands mörka skogar, där diset ligger tätt och träden är klädda i rimfrost. Det är som en sagovärld att färdas på vägar med tät isgnistrande skog vid sidan om. Vackert. Vintrigt. Härligt. Du är nervös och har inte sovit ordentligt inatt, medan jag, som inte ens kommit på tanken att vara nervös, enbart är glad och tycker att det ska bli jättespännande. Så kul att vara med. Men hur det är; din nervositet smittar en aning och anspänningen tilltar. Men mest är det kul.
Du som är van att coacha ska i dag istället sitta på åskådarläktaren tillsammans med mig och äldst och se yngst spela handboll, som vi är många som hoppas ska ta dem vidare i junior-SM. Klart att det känns lite pirrigt. Men jag som är en mamma som allra mest hoppas, lite till sonens förtret, att de framför allt ska ha kul, tar det lilla lugna. Tills jag plötsligt överraskas av andan på planen som näst intill är fientlig bland det mötande hemmalaget. Varför ska idrott behöva bli blodigt allvar så tidigt? Jag vill så gärna att de ska ha kul. Men också gärna, så klart,  att "våra små pojkar" ska vinna.
Ungefär en kvart in i matchen är alla föräldrar varma i kläderna och ömma i händerna av hejaramsor och applåder. Och hemmalaget är inte längre så sturska eftersom de tappat mot "oss".
Helgens fortsatta matcher var så framgångsrika att de klarade av att ta sig vidare och det var alldeles ljuvligt att välkomna hem en glad kille. Så det är med en extra puff i energidepån som vi går in i en ny vecka. Och nu sover vi gott.