I boden ligger veden staplad längs med ena kortändan. Gott att ha inför vintern. Att bära in ved, det är ett sådant projekt som involverar hela familjen. Äldst av de tre tonåringarna kom tidigt fram till att han inte skulle vara hemma vid tiden för vedleverans. Hela kroppsspråket tydliggjorde hur skönt han tyckte att det kändes. ”Men det går nog lika bra med en man kort”, grinade han.
Så en eftermiddag gör vi fyra, som befinner oss på hemmaplan, oss redo för att ta emot ved och bära in för att fylla boden inför kommande vinter. Arbetskläderna åker på. Någon riggar ett litet musikarrangemang. Vi räknar kallt med att detta kommer att ta vår fredagseftermiddag och en del av kvällen.  Jag rullar fram skottkärran och så intar vi våra positioner. En lassar på kärran - kommer och tippar, två agerar ”inkastare” och den fjärde, som detta år är jag, står inne i boden och staplar. Jag staplar väl, så att det inte ska rasa. Tänker på pappa när han sa att vissa klampar ska läggas på tvären, för att göra det stadigt. Ser till att det lutar något inåt, trycker till. Hör hur killarna gnabbas lite utanför medan klamparna hivas in. Inte helt överens om tempo och tillvägagångssätt. Men mest hör jag deras skratt. Och så musiken i bakgrunden. Kroppsvärmen stiger. Jämna, djupa andetag. Vi jobbar på bra och taktfast till musiken av Mumford & Sons som verkar kompa. Emellanåt tippas ett nytt lass som ungarna raskt hivar in och till slut är boden så full att jag är instängd. ”Stopp”, skriker jag med gäll röst och en känsla av klaustrofobi ”jag måste hinna stapla!” Så jag staplar medan resten av gänget pausar.

Jag kommer ikapp och hinner också inta viloläge. Vi sitter samlade - du, jag, mellan och yngst. Konstaterar glatt att: ”Oj, vad fort det har gått, vi är ju nästan klara!” Och det är fortfarande ett bra tag kvar till kvällen. Blir upprymda av att vi jobbat på så bra. Snackar, skrattar, höjer musiken när det kommer en låt vi verkligen gillar. Det sprätter i benen så pass att en av grabbarna grus bjuder på några härliga ”moves” på terrassgolvet. Kommer fram till att ikväll fixar vi hämtmat, så vi slipper laga. Det är så sällan att det nästan känns som fest. Vi mår bra.

Förra året var vi hemma alla fem när vedtransporten anlände. Då var det de två äldsta i trion som staplade. Allt merarbete när de nästan var klara och upptäckte hur det var på väg att rasa. Skratten från boden när en förtvivlat försöker hålla upp veden medan den andra jobbar med att tryggt förankra densamma. Tillfredsställelsen med att lyckas. Musik på hög volym. Hämtmat efter avslutat dagsverke och dusch.
Nästan exakt samma scenario som i år. Tiden tycktes gå lika snabbt då. Och det var lika härligt.

Det är märkligt. Tråkiga måsten som emellanåt behöver göras. Hur de får oss att känna tillhörighet. Bli glada. Må bra tillsammans. Hur dessa ”tråkiga” tillfällen nästan överträffar de mer glamourösa, med sitt generösa sätt att skapa välmående.

Det svider lite att vi är fyra hemma istället för fem. Det är en sådan gång då vi borde ha varit alla fem.
Men jag är alldeles säker på; om äldste junior bara ville minnas, så hade han också velat vara med.