Många veckor sen nu som jag tittade inom här. Efter alla de känns det riktigt kul att "styra spakarna" i lilla skrivarlyan för en stund. Veckor av sommar som har passerat där somligt inte har rört på sig alls, medan det nån annanstans har glidit fram i maklig takt och på ytterligare ett annat ställe har känts rent överrörligt. Plötsligt har det rasslat. Så pass att det enda som återstår nu är bara. Och "bara", det är rackans lurigt. Man går från klokhet och tålmodighet till att alldeles förhastat och i rena villfarelsen tro att: "Snart!" Ja, faktiskt rentav: "Nu!" I värsta fall: "Nyss!"
När man har "bara" kvar; där nånstans är det lätt att plötsligt tappa tålamodet, göra riskabla bedömningar, ta risker. Tappa sansen helt enkelt. Tur då att jag lever med en man som får mig på rätt köl igen. En man som aldrig verkar förivra sig. Som, tråkigt nog kan jag tycka ibland, hela tiden verkar ha koll på läget. Han är praktikern, jag är drömmaren och tillsammans är vi mer än bäst.

Också denna sommar har livet på landet tagit det mesta av våra resurser. Det är där vi har varit.  Det är där vi är. Fysiskt och/eller i tanken. Bra, väldigt bra, får det att känna oss. "Livet på landet", det är vårt alldeles eget bygge från tå till topp; från ritning till skorsten och allt där emellan.
Ibland jagar vi får, när vi har en paus i bygget, då vi väljer att titta på den ljuvliga utsikten som i stunden störs av de raggiga får som har sin hage intill, men inte har förstånd att hålla sig inom den. Rent vansinnig kan jag bli på de fårskallarna, men förstås finns det en charm också i detta. Annat är det med kossorna som nyfiket står och glor när jag med frenesi, medan maken får sig ett gott skratt, jagar deras ulliga grannar långt bort från vår trädgård.
Kossorna är ovanligt sociala. Kommer nära i hopp om att få en smarrig grön kvist serverad. Och de har förmågan att förmedla ett lugn. Jag sätter pris på det efter den vilda jakten. Precis som jag gör när hästarna lugnt och troget möter mig i hagen i hopp om att jag har något läckert att spisa också till dem.

Det är en plats där det som kan tynga glider av. Där man till råge fylls med tilltro och lugn. Och snart, alldeles snart, står det klart att ta i full besittning. Först ska vi "bara".