Vår Nikon har allt för länge levt ett liv i karantän på andra sidan sundet. Jag har saknat sällskapet ibland under mina promenader längs med stenmursomgärdade hagar, odlingsmarker och havet som glittrar vart jag vänder mig. Men "värdskapet" bortom bron har varit det bästa. Nikon har blivit väl omhändertagen och var till belåtenhet under en exkursion till Teneriffa i början av året. Så det har gett utdelning i form av bildvisning för oss familjemedlemmar. Det var ett härligt återseende när mellan äntligen kunde ta sig över sundet efter flera månader utan möjlighet att ses. Då fick Nikon hänga med tillbaka.
Det ena fina besöket avlöste det andra. Strax efter fick äldst möjlighet att röra sig söderut och kom på några dagars visit. Nu är de batterier som var näst intill helt urladdade något mer påfyllda vad gäller tillfredsställelsen att återse finaste trion. Yngst är mer nåbar. Sedan vi påbörjade årets tillvaro ute på landet, har han självhushåll på tvåhundra kvadrat i huset i stan, i sin "man cave" som han skämtsamt kallar det. Jo, tack, det låter det.

När årets ljusaste, eller i alla fall längsta, dag började bli kväll, lutade vi oss tillbaka på terassen som nu börjar ta form. I var sin skön stol med var sitt glas vin. Där blev vi sittande till kvällen blev mörk. Hamnar man väl där är det lätt att bli kvar. Se älvorna dansa över tjärnen. Sen tassar man in, kryper till kojs.

En slokad krans, där på den ännu oputsade muren upp till terassen, visar på att klockan passerat midsommar. Går mot högsommar. Det blev en lugn och skön midsommar på tu man hand. Här hålls i och ut till det känns bra igen att ha fest med vännerna.
Nikon som hade aktiva dagar på Teneriffa, för att sedan utstå dryg karantänsvistelse under vajande dannebrog, ligger nu bokstavligt talat i vila för att ladda batterierna. Sen tror jag det får bli en liten tur på tu man hand. Nikon o jag på nya äventyr.