Author Archives: Mia

• 6 Comments

•

… en tur ut till fina livet på landet och en härligt solig promenad med en vy som fick mig att önska att jag hade fått med mig skrillorna. Andra hade kommit på den tanken i tid. J och jag fick nöja oss med att spana in de lyckliga med medar på fötterna på håll. Fast kanske skulle jag inte vara så tuff om jag väl tog mig ut på isen med skridskor. Bara tanken ger mig känslan och synen av armar och ben åt alla håll. Den utmaningen blev man i och för sig varse bara genom att promenera längs med en glashal gata. Kanske rent av värre. Hur som; mysigt likväl. Avrundade med att checka av att läget var lugnt i vårt lilla hus där vi dukade fram fika.

Helgen i övrigt bjöd en del skidskytte och handboll som i sin tur gav liv åt rörelse och engagemang. Sport blir väldigt mycket roligare med aktiva åskådare, även från TV-soffan. Så där skrålade hejaramsorna med blandad utdelning till följd.
”Brasat” i kakelugnen har passat alldeles ypperligt bra att göra denna helg med minusgrader. En bukett tulpaner har gett känslan av att vi går mot ljusare tider och en skål praliner intogs i snabb takt under spänningen vid sportevenemangen.  

Tyckte nyss jag sa till J: ”Det är nåt lite magiskt och alldeles extra mysigt med fredageftermiddagar ”, när jag plötsligt vaknar upp till en ny måndag morgon.
Måndag – fredag hela tiden. Ja, så kan det kännas.  Hoppas på en fin vecka. 

• 10 Comments

•

... i mitten på januari. Det är något med ljuset. Man anar våren bak krönet. Känner hopp.
Jag kan prata mig varm om soliga januaridagar. Det där magiska med ljuset som inträffar en bit in i månaden. I år är det extra välkommet och denna första dag jag får mig det till livs tas emot med öppen famn. Till skillnad från det mesta annat, då vi tillfälligt lever i kramförbudens tid.
En lång(sam) promenad, så ärar jag dagen. Det gör inget att den inte går så fort. Promenaden är varken kortare eller längre än vanligt, men stunden ute varar en stund extra. Stegen är lite trötta och flåset är inte på topp. En "gammal hederlig förkylning" har tillfälligt satt stopp för den vanliga spänsten. (Om jag nu vågar påstå att jag har en sådan.) Att det är vad det rör sig om har jag fått svart på vitt på efter att pliktskyldigt ha kollat upp det enligt konstens alla regler. Den vetskapen gör det väldigt lätt att tas med en snorig kran. Fast jag är visten och det svider lite.

Vi hade lyckan att få träffa hela finaste trion under helger som vi nu har bakom oss. Och vi kramades! Så underbart härligt. Syndare där, kanske någon tänker. Det skiter jag i! De där kramarna satt som en smäck. Välbehövliga och välgörande.
Dagarna då vi var samlade gick sedvanligt, som helgerna i övrigt, allt för fort. Julen ligger nerpackad i sina lådor, förutom granen som ligger utanför i väntan på bortforsling. Arma stackare. I kylskåpet ligger några små förskrämda sillbitar som får oss att undra i vilket skick de är. Kylskåpsrensning, fast det gör ack så ont att inte hinna ta vara på all mat, är vad som återstår av julens plundring.
Där granen stod finns nu åter plats för solen att lysa in på morfars gamla koppargryta som han en gång rörde karamellsmeten i. Jag brukar vara snabb med att säga att man inte ska längta fram i tiden, men likt förbaskat längtar jag efter våren. Att få sjunga in den. I år när jag en förhoppning om att få höra Lundasångarna göra just det. Live, på plats. Det är faktiskt en liten dröm jag har. Futtigt, kanske någon dristar sig till att tänka nu, att inte ha större drömmar än så. Men då svarar jag rappt: Just det min vän, är många gånger nyckeln till lycka.

• 16 Comments

•

... så den trettonde smyger jag upp lite tidigare än övriga familjen för att få mig en sån. Tänder ljus och kryper upp i soffan, insvept i den goa filten, och knäpper på Tv:n. Stämningsfull sång som gör gott, lite gnistrande vitt och vidsträckta vintriga vyer. Det tas väl emot. Lussefikan, lite  senare på dagen, den tar vi i samlad tropp. Mysigt. 

Jag ser att granen lyser hos grannen ( tänk vad det lilla n:et kan göra 🙂 ). Tidigt kan jag tycka, men året har gett andra behov och nya önskemål än tidigare. Man saknar stundom ljuset. Därav grannens ”tjuvstart” skulle jag tro. Inte mycket att säga något om.

Vår adventsrush har satt fart. Vi hoppas fortsatt att inget ska hindra oss från att få se våra ”små” över stundande helger. Vi ser över vad som behöver göras för att så mycket som möjligt kommer bli som vi önskar. Traditionsenligt. Somliga i familjen har svårare än andra för att bryta mönstret. Men man får ta det som det kommer. Just därför lämnar jag brödbaket tidigare idag, mitt i pågående jäsning - solen tittar plötsligt fram! När hände det senast? 

Det är viktigt att tillåta sig den där stunden. Att bara, i en eller annan form, luta sig tillbaka …

• 10 Comments

•

... sker det en utrensning här hemma. Nu när vi är tillbaka i vår ”vanliga” tillvaro istället för på landet, har jag inte kunnat undgå att bli varse vad hamstern i mig åstadkommit. Dessa högar! 
Vi bor för stort. Här finns för mycket plats att ”ställa undan så länge” på. Det märks att vi allt för länge ägnat oss för mycket åt just det. Så här kavlas upp ärmar. 
Jag lägger energin på att rensa och är nöjd med varje yta som frigörs. Den känslan är värd all den tid det tar från sådant jag hellre hade velat göra. ”Grovröj” är inte vad som sedvanligt ingår i min repertoar av julstök, fast så är det heller inget som har varit sig likt det här året. Lite extra nöjd är jag därför att kransen hamnade på dörren redan till den första advent.  Lite extra kul också att göra den. Och nu till tredje advent så är julburken full med nygräddade pepparkakor. Nåja, ganska full.

Jag plockar in hyacinter efter vart, har ett litet lager i orangeriet, och så tänder jag ljus. Eftersom dagarna är nattsvarta tänds också övrig belysning tidigt. En pannlampa hade inte var´t så dumt i tillägg, men det äger jag ingen. Tillräckligt nöjd med att dagsljuset vänder åter innan jul. Den tanken betyder en del för mig. 

Nu höll jag ju på att glömma, bland all tid som ”husrensning” tar från annat; den hemjästa glöggen är minsann tappad på flaskor! Det blir en finfin kombo med peppisar och cambozola inför den tredje. 

• 8 Comments

•

... de ska bara fungera! Absolut inte bråka!

När jag tittar till soltrappan denna morgon, efter dagen D, med påtvingad flytt från en server till en annan, så möter jag till en början en bekant syn och jag pustar lättad ut. Det har nästan varit sömnlösa nätter inför detta. Jag har ett mycket märkligt förhållande till bilar och datorer när de inte fungerar som de ska, eller kanske snarare inte funkar som jag vill. Sannolikt beroende på ett fullständigt ointresse för motorer och teknik. Pulsen går upp och rationellt tänkande avstannar. Det märkliga är att samtidigt som jag känner att jag blir handlingsförlamad, så åstadkommer jag ofta en massa saker i bara farten. Nåt jag flera gånger bittert fått erfara. Nån gång kan det också vara en momentan glädje över att lyckas, samtidigt som jag måste hantera frustrationen i att jag inte fattar hur det gick till.

När jag sedan samma morgon navigerar vidare på min "nya" trappa, ja då är det dags. Plötsligt stiger pulsen igenkännande och tänkandet avstannar. Det är när jag öppnar upp för ett nytt inlägg som jag stöter på patrull. Plötsligt har det kommit en massa "finesser" i tillägg. Många skulle säkert jubla över möjligheterna det bjuder. Jag förfasas. Känner inte igen mig. Effekten är ungefär som att jag inte hittar det jag vill ha på trappan och om jag väl finner det så vet jag inte var eller hur jag ska ställa ner det. Och när jag försöker igen så är det omöjligt att finna det på nytt.

Men här står jag nu. Ingen återvändo.
Jag behöver, mitt tillkortakommande till trots vad gäller stresshantering, gå varsamt fram. Det här kommer ta tid ...

Jag försöker mig på ett nåt så när passande foto i tillägg. Det är där, i hemsidans lilla fotogalleri, som den verkliga utmaningen ligger.

• 8 Comments

•

... är inte rätt förutsättning för att tända brasa i kakelugnen. Det verkar tokigt att följa upp med att låta fönster stå på vid gavel för att slippa få värmeslag. Jag längtar efter en knastrande härlig brasa, men den får helt enkelt vänta. Vi kryper upp i goa soffan och tänder ljus så länge.
En hyacint i full blom sprider härlig doft som mot alla odds får mig att känna att vi närmar oss advent. Det är annars inte riktigt där jag är i tanken mitt i denna märkliga tid. När ett förbenat virus lagt sordin över världen och det jag verkligen längtar efter är att få krama hela finaste trion, hårt och länge. Min innerliga önskan är att alla i vår lilla familj ska kunna träffas över stundande helger. Ett litet virus kan ha överraskande bra effekt på att få perspektiv.

Medan ljusen lyser upp novembermörkret kryper jag upp i soffan en stund på "otillåten tid", den där stunden då jag känner att jag borde göra nåt betydligt mer handlingskraftigt. En lyx jag unnar mig för att jag kan. Där klämmer jag ett avsnitt, gärna av nåt brittiskt drama. Hela nya säsongen av "The Crown" har slukats i goa soffans morgonmörker. Så hörde jag en filmrecensent slå ett slag för "I vår Herres hage". Lite förvånad har jag efter två avsnitt märkt att den faller mig helt i smaken. Det är de där förrädiskt vackra, vidsträckta engelska landskapen som har en välgörande effekt. Där hade jag gott kunna tänka mig en liten "cottage". Drömma kan man ju alltid...
När ännu ett avsnitt kanske lockar pockar i stället samvetet på dagsverket. I dag består det bland annat av lussebullsbak. Finsaker en grå novemberdag, inför söndagens advent.

Liten tjuvkik, mitt i jäsning...Det blir minsann en go´fika  i dag. 🙂

• 2 Comments

•

Jag vill ha färg och sol. Ser mig om vida, men finner nada. Färgskalan är osedvanligt grå.
Fast ... det är förstås inte helt rättvist att se det så. Man får helt enkelt lyfta blicken. Å´ ser man på - där uppe lyser det gult. Prasslar härligt gör det också om det gula, för att vinden inte vill vara still. Bra att röra på sig.
Ovanför det gula finns ... Ja, vem vet vad som finns där ...
Något mycket större ...
Riktar man sen blicken nedåt avslöjar sig kvarlämnade härliga toner i höstens gömmor.
Men man behöver också rikta blicken inåt. Vara lite öppensinnad. För att upptäcka färgerna och  ana solen bak molnen.

• 6 Comments

•

För fyra år sedan den fjärde november låg morgonen vit. Stora flingor singlade och sidensvansarna flög yra och i stora sjok till och från våra gulbladiga ligustrar utanför fönstret vid mitt arbetsbord. Donald kniper platsen före tippade Hillary och världen känns lite som ett töcken. Nu kanske samme Donald kniper platsen framför tippade Joe. Rörigt. Jag väljer att lyssna på Joe a la Bonamassa i ljudsystemet istället för "valpatrasket" i media. Förändring. Ovisshet.

Hotellet har informerat mig om att det blivit dags för ett byte. Har blivit ombedd att snyggt packa ihop mina saker och installera mig i ett nytt rum. Om jag inte sköter det hela enligt vissa principer så kan allt bli en enda röra. En tvångsförflyttning sker om jag inte agerar i tid och då slängs allt huller om oreda in på en ny plats.
Ja, det känns faktiskt som en liknelse som inte är så tokig. Webbhotellet håller på att uppgradera sina servrar och hänger man inte med i flytten vet man inte vad som händer. Jag fattar varken hur jag ska packa ihop eller packa upp eftersom jag inte har tillräcklig koll på tekniken. Så jag blundar, håller tummar och för ögon och öron och hoppas på det bästa. Förändring. Ovisshet.

Vår vardag har flyttat in till det centrala livet. Här tvagas händer i parti och minut eftersom vi i och med den flytten nu delar boede med yngst som för en helt annan daglig tillvaro än vi gör. Medan vi håller behörigt avstånd till omgivningen för han en mer "nära-inpå-tillvaro" bland skolelever och idrottskompisar. Allt kan inte stanna upp. Hänsyn. Handtvätt. Bäst att se över spritförrådet också. Låta händerna få sig en liten hutt. Jag hoppas på en snar förändring. Förbättring. Men ovisst i dagsläget.

Det blåser upp. Tid att oroa sig? Nej, till vilken nytta då? Men kanske ändå tid att gjuta olja på vågorna. Putsa sina fjädrar och se tiden an.

• 6 Comments

•

Vi packar en rygga med termos och go´fika. Så styr vi stegen i skydd för den kalla nordvästan. Hittar en plats där till och med små försommar-sötingar charmas av solen som värmer. De kan inte låta bli att titta upp fast de kanske borde.Vi kan inte heller låta bli. Slår oss ner och stoppar i oss härliga kalorier och nybryggt kaffe. Denna soliga, krispiga, vackra höstdag glider den sista lilla saknaden av sommar helt av mig. Så vilsamt och skönt.

• 8 Comments

•

Nu har jag suttit länge nog på min trappa, under helt fel säsong ( och inte bara en utan flera ) omgiven av påskliljor. Inte IRL om man ska svänga sig med ett löjligt uttryck, vilket jag förstås inte har lust med. Jag föredrar att säga: inte i verkliga livet, men fångad på ett foto i den virtuella världen. Ja, där har jag suttit bland påskliljor sedan i april för länge sedan och nu tyckte jag det var dags för en uppdatering. De fina röda gummistövlarna, som jag en gång fick i julklapp av allra finaste trion, som har varit basen på förstasidans olika foton genom de år som jag har funnits på detta forum - riktiga trotjänare - de har nu gått hädan. Tidens gång. Så här står jag i stället i min gula regnjacka och min nya, gula, fina sydväst och är glad. Väntar i solsken på höstens regn. Redo!