För fyra år sedan den fjärde november låg morgonen vit. Stora flingor singlade och sidensvansarna flög yra och i stora sjok till och från våra gulbladiga ligustrar utanför fönstret vid mitt arbetsbord. Donald kniper platsen före tippade Hillary och världen känns lite som ett töcken. Nu kanske samme Donald kniper platsen framför tippade Joe. Rörigt. Jag väljer att lyssna på Joe a la Bonamassa i ljudsystemet istället för "valpatrasket" i media. Förändring. Ovisshet.
Hotellet har informerat mig om att det blivit dags för ett byte. Har blivit ombedd att snyggt packa ihop mina saker och installera mig i ett nytt rum. Om jag inte sköter det hela enligt vissa principer så kan allt bli en enda röra. En tvångsförflyttning sker om jag inte agerar i tid och då slängs allt huller om oreda in på en ny plats.
Ja, det känns faktiskt som en liknelse som inte är så tokig. Webbhotellet håller på att uppgradera sina servrar och hänger man inte med i flytten vet man inte vad som händer. Jag fattar varken hur jag ska packa ihop eller packa upp eftersom jag inte har tillräcklig koll på tekniken. Så jag blundar, håller tummar och för ögon och öron och hoppas på det bästa. Förändring. Ovisshet.
Vår vardag har flyttat in till det centrala livet. Här tvagas händer i parti och minut eftersom vi i och med den flytten nu delar boede med yngst som för en helt annan daglig tillvaro än vi gör. Medan vi håller behörigt avstånd till omgivningen för han en mer "nära-inpå-tillvaro" bland skolelever och idrottskompisar. Allt kan inte stanna upp. Hänsyn. Handtvätt. Bäst att se över spritförrådet också. Låta händerna få sig en liten hutt. Jag hoppas på en snar förändring. Förbättring. Men ovisst i dagsläget.
Det blåser upp. Tid att oroa sig? Nej, till vilken nytta då? Men kanske ändå tid att gjuta olja på vågorna. Putsa sina fjädrar och se tiden an.
Vi packar en rygga med termos och go´fika. Så styr vi stegen i skydd för den kalla nordvästan. Hittar en plats där till och med små försommar-sötingar charmas av solen som värmer. De kan inte låta bli att titta upp fast de kanske borde.
Vi kan inte heller låta bli. Slår oss ner och stoppar i oss härliga kalorier och nybryggt kaffe. Denna soliga, krispiga, vackra höstdag glider den sista lilla saknaden av sommar helt av mig. Så vilsamt och skönt.
Nu har jag suttit länge nog på min trappa, under helt fel säsong ( och inte bara en utan flera ) omgiven av påskliljor. Inte IRL om man ska svänga sig med ett löjligt uttryck, vilket jag förstås inte har lust med. Jag föredrar att säga: inte i verkliga livet, men fångad på ett foto i den virtuella världen. Ja, där har jag suttit bland påskliljor sedan i april för länge sedan och nu tyckte jag det var dags för en uppdatering. De fina röda gummistövlarna, som jag en gång fick i julklapp av allra finaste trion, som har varit basen på förstasidans olika foton genom de år som jag har funnits på detta forum - riktiga trotjänare - de har nu gått hädan. Tidens gång. Så 
Medan penseln sveper över pappret tittar jag mig över axeln. Än har de inte gått i vila, jag ser hur de kryper runt. Inte många, men en och annan. Nånstans ska de ju vara, det är klart, men inte inne hos oss, om jag får tycka. Det borde jag få, men de bryr sig inte. Kanske är det ett febrilt sökande efter vintertillhåll som pågår. Jag vill inte ha dem övervintrande hos oss. Ett "rollypollys-hus", det är ett sånt vi tillsynes bor i. Kanske tycker de som vi att det är något genuint med murade väggar, för det är vad de verkar gilla.
Jag vet inte om jag så gärna vill tillbaka till stan. Vi har det bra på landet. Men visst, morgnarna börjar bli väl mörka. Fast sen är det ju så mysigt när morgonljuset ger sig tillkänna och dagen börjar vakna. Så vilsamt. En fin plats för frukoststund och att komma tillbaka till efter en dag nån annanstans. Vi får väl se ...
Vad jag däremot vet är att trädgården har löpt amok sedan vi tog vår tillflykt till landet när coronadramatiken bröt ut. När katten är borta ... rycker de små gnagarna ut. En alldeles förvuxen idegranshäck, stora ohanterliga krukor med mer eller mindre glömda och alldeles uppgivna kryddor och medelhavsväxter. På det en tilltagande biologisk mångfald lite random.
När vi vaknar numer på vardagsmorgonen då är det höst. Men si så där ett par timmar senare är det sommar igen. Hösten är på "rekbesök". Alltså "rekar" läget för att sen slå till när tiden är inne. Tillbaka i en vardag som väcker oss tidigt. Innan solen riktigt hunnit över krönet. När det daggvåta ännu ligger tungt. Men lite bonus ändå att gå de där 297 stegen ... eller hur många var det nu? Jag tappar ju räkningen när jag stannar till för att fylla näven med björnbär som kantar vägen. Nåväl ... till brevlådan där morgontidningen väntar på mig. 
Bonus alltså med den lilla bensträckaren till lådan med lokala nyheter.
Så ropar jag: "Hallå pollarna!" och genast hör jag dem. Denna morgon galopperandes för de vet att jag nästan alltid har nåt smaskigt med mig. Men rackans vad typiskt, just i dag glömmer jag. Snackar ändå lite med dem och viftar bort flugor som bråkar. 
Så himla mysigt sen att slå sig ner i den gamla pinnsoffan med tidningsprassel och läsglasen på. Lägga mogna björnbär på frukostfilen.
Vilken tur att jag gick tillbaka för nu dröjer det till jag kan hålla mitt löfte. På eftermiddagen är de borta. Tillbaka hemma i stallet med kringliggande hage dit jag inte hittar. Hagen hemmavid, där blir det tomt.
Nu när cementblandaren äntligen kan luta sig tillbaka, vår nya trappa är ju färdiggjuten, kan också vi slå oss ner med ett häligt gung i slipade och nyoljade trädgårdsstolar. Nosen mot solen, en kaffe i handen och med tankar på vad som ska packas i picknickkorgen för dagens cykelutflykt. När vi "gungat" färdigt fylls korgen med diverse smått o gott, fästs på cykeln och så går färden på lätt rullande hjul till ... ja, vart vi vill. Där stannar vi. Tar packningen och går förbi alla solande och badande på sandstranden mot klipporna där det bara är du och jag. Där sätter vi oss och dukar fram våra små "frestelser". Njuter sommar och sol och en tillvaro där dagsljus och vindar får styra.
Vår Nikon har allt för länge levt ett liv i karantän på andra sidan sundet. Jag har saknat sällskapet ibland under mina promenader längs med stenmursomgärdade hagar, odlingsmarker och havet som glittrar vart jag vänder mig. Men "värdskapet" bortom bron har varit det bästa. Nikon har blivit väl omhändertagen och var till belåtenhet under en exkursion till Teneriffa i början av året. Så det har gett utdelning i form av bildvisning för oss familjemedlemmar. Det var ett härligt återseende när mellan äntligen kunde ta sig över sundet efter flera månader utan möjlighet att ses. Då fick Nikon hänga med tillbaka.
En solig lördag i maj hade jag plötsligt varit gift i halva mitt liv. Just eftersom det inföll en lördag var tanken en mysig picknick om vädret höll för det. Och det gjorde det sannerligen. Men det hade också hunnit komma en leverans några dagar tidigare som åter barrikaderade tomten med lecablock. Det blev helt enkelt så att vi kände att vi behövde spänna musklerna och sätta igång jobbet med den terrass som vi så länge önskat. Här gällde det att få alla block på plats. Det resulterade i en himla mysig kombo av arbetsinsats och bubbligaste lyx. Mitt på dagen, i full arbetsmundering, blev det dags för rast och då dukades det fram små fina snittar och korkades upp champagne. Det blev en Dag att ta med och en av de som hamnar på tio i topp-listan.
Champagne är alltid fest. Men mysigast i bubbelväg var första torsdagen i oktober. Den dagen började med att "inspektören" var här för att syna om vårt bygge var så pass redigt utfört att han skulle ge oss tillstånd att få börja bo i det. Så blev det och känslan var helt fantastisk. Jag hade inte förrän då förstått vilken anspänning jag hade gått omkring och känt inför detta. Naturligtvis bodde vi över den natten. Vi sov på en blå gummimadrass som ett par kärlekskranka tonåringar. När vi vaknade på morgonen hade luften gått ur madrassen och vi var, detta till trots, fortsatt både glada och såta vänner på fredagsmorgonen.