Author Archives: Mia

• 4 Comments

•

Nja, inte riktigt ... men om man får lov att byta den lilla gula vivan mot en smörig blomma i samma kulör, ja, då är man nära. Kattfoten saknas förstås, men den har jag inte lyckats hitta hur jag än ser mig omkring. Den är väl nån annanstans. Möjligen skulle det vara Majas små vita tassar då, som försiktigt tar sig genom tallet under det barriga och sedan ses smyga runt på vår tomt. Maja, det är närmsta grannens lilla katt som är lycklig att få komma ut på strövtåg och upptäcktsfärd efter en vinter i stan. Fler av oss känner så.
Andra små tassar ses också ta sig runt huset. Avtryck i sanden avslöjar besök av Jösse med maka, samtidigt också att vi är på gång med andra sejourens murning. En terrass är tänkt att få bli ett rum under bar himmel. Om det nu är Jösse eller makan som plötsligt en morgon sitter precis utanför den glasade köksdörren, det är inte jag man ( hm, kvinna snarare ) att säga säkert, men aldrig förut har jag sett en hare på så nära håll. Så skuttar den vidare ut i hagen, när den plötsligt lägger sig på rygg och balar sig där kossorna har trampat upp en stor jordplätt. Det ser ganska festligt ut. Sen kommer andra hälften skuttande över ängen och gör sällskap.
Det blir dagliga besök under ett par veckor. "De måste ha ett bo i närheten", säger jag till J, när plötsligt en liten palt en dag dyker upp ett par meter ifrån mig. Jag sitter så still jag kan medan den mumsar frodigt gräs och sedan, likt de som sannolikt nu blivit lyckliga föräldrar, tar sig vidare runt huset. Sen ett par veckor tillbaka har det blivit dagliga "palt-besök" och storleken har tilltagit. 

Medan de fyrfota tar sig runt huset tar jag mig en längre bensträckare på annat håll. Jag andas vårluft. Alldeles särdeles djupa intag av sådana, nästan så näsvingarna fladdrar, när jag tar mig genom syrenstråken.
Lockad att stanna med snoken mitt i grönskan tar jag mig ändå vidare.
Det blir här jag istället låter kropp o knopp få en stunds vila, innan jag vänder hemåt.

• 6 Comments

•

Det blir en rask, något blåsig och gråmulen, men ändå härlig och välgörande promenad runt udden. Den blir lite extra lång i dag för blåsten har fällt ett par träd över den upptrampade stigen. Jag får helt enkelt runda. Men så väljer jag i alla fall att gå närmre strandlinjen. Med begränsad graciös rörlighet kliver och hoppar jag över stock och sten för att inte trampa emellan och bli blöt om fötterna där havet har trängt upp. Styvmorsvioler har börjat breda ut sig på hällarna, skogsstjärnor täcker stora ytor och några blyga mandelblommor har vågat titta fram. Jag blir liten för en stund, lägger min lilla hand i pappas stora, trygga. "De heter så för de doftar mandel", säger han. Jag lägger mig på knä i gräset, som då, för att få känna igen.
Det blir en lunch hemma, med rester jag hittar från nån dag tidigare. DÅ tittar solen fram. Förstås. Men det gör inget. Jag tittar inom min virtuella trappa där solen alltid lyser och börjar fylla den med vad som slinker fram och ur mig. Sen fyller jag kaffe i koppen som fått stå kvar från i morse. Öppnar dörren mot söder och sätter mig på trappan där den "riktiga" solen värmer. Så går jag i sank en stund. Längtar efter att träffa vänner och att utan betänklighet lätt kunna ta mig för det där som var tänkt. Men det får vänta lite. "Håll ut", säger de klockan två. Mest längtar jag efter de finaste barn jag kan föreställa mig. Nästan så det gör ont. Men så är det också nåt verkligt fint att längta till - nästa gång vi alla kan träffas. Och kramas! Åh, vad jag ska krama hela finaste trion!
Så blir jag glad igen. För att det är vår. Att det är långa, ljusa kvällar. Att kossorna går i hagen. Att naturen står i nygrönska. Att ute doftar gott. Att alla fåglar ägnar sig åt artens överlevnad utan att fundera på annat. Att vi har en liten kryddodling på gång. Att luktärterna har börjat titta fram. Att jag har J som får stå ut med alla de kramar jag inte kan ge till barnen just nu.
Vilken tur att det är vår!

• 6 Comments

•

Nu har vi ju ingen mjölkko. Inte heller nåt självhushåll i övrigt. Några övervintrade kryddor i trädgårdslandet går att finna. Aromatiska och härliga på alla vis, fast inte mycket att bli mätt på. Men! Ett hus på landet, det har vi. Dit har vi "flytt" sen ett par veckor tillbaka för att bättre landa mitt i denna märkliga tid. Men också, och kanske allra mest, för att vi kan och vill. Det är vilsamt att möta våren på landet och väldigt roligt att efter en lång resa, med uppkavlade ärmar och nariga murarhänder, nu äntligen ha vårt lilla stenhus med de bekvämligheter vi önskar för att kunna bo och leva. Nyhetens behag gäckar.
Vi tar våra promenader runt udden. Blir trädkramare bland de krattekar som genom åren formats av havets alla hårda vindar. Får lust att vila kinden mot den mjuka mossa som bildar kuddlika kullar över bumlingar och block. En gång har man brutit sten här och man kan följa små vägar där man sannolikt drog den i vagnar för att sedan forsla i båtar. När den fysiska världen, vänner och platser, plötsligt och hastigt blivit så begränsad är det härligt att få andas nära. Jag väljer romantik framför kris.
Medan J och jag känner den härligt tröttande effekten av all frisk luft, har andra ork också för erotik. Fågellivet som pågår precis utanför där vi bor, som lockar mängder av fullfjädrade ornitologer att stanna med stativ och enorma objektiv, där pågår sedvanligt det vårliga promiskuösa som inom kort kommer att ge en och annan munsbit till havsörnarna som spanande flyger över.
Vi äter middag i vårt glasade rum efter att de som skådar gett sig av, när till och med fåglarna tagit kväll, ser fyren blinka långt där borta och finner vila i solnedgången.

• 8 Comments

•

I luriga tider är det lätt att önska att man bott på landet. Haft en ko att mjölka och ett litet självhushåll med lårar fyllda med rotfrukter över vintern. Bär och grönsaker i frysen och gärna några kvarglömda chokladkakor i skafferiet.
En liten del av mig har lätt att få domedagskänsla och symtom bara av att läsa och lyssna. En annan del av mig förhåller sig betydligt mer nyanserad. När man får som mest lust att isolera sig känns behovet som störst att ge sig ut i världen. Se att den pågår runt omkring. Nu menar jag inte den vida världen långt bort. Inte heller gärna trängsel bland folkmassor. Men den lilla, nära världen. Se att folk promenerar förbi utanför i vanlig ordning. Gå till matbutiken för att inhandla det man behöver. Möta ett leende och en trevlig hälsning. Träffa goa vänner för en kväll tillsammans. Ha sin vardag som brukligt. Känna att livet händer.

Nu vet jag inte vilken namnad storm i ordningen som här om dagen ruskade om mig, men den gjorde gott. Visst, den kändes väl dramatisk inledningsvis när den mörklade omgivningen med strömavbrott i tider som redan känns dämpade. Men den blåste också undan en del orosmoln och satt helt rätt i tiden.
Att ge sig ut på promenad i efterdyningarna av stormen, för att först bli rejält urblåst och sedan finna en plats i lä - det är nåt vilsamt med det.

Marssolen har börjat värma och lägger man tid på att tänka på den är det lätt att bli glad. Har man dessutom en stund att slå sig ner i solgasset, ja då mår man prima.
Tutar vinden i igen söker jag en fredad plats i orangeriet där mimosan blommar. Små stunder av lycka gör gott.

•

Första taget är gjort i gröna rummet. Klematisen klipptes ner till ett intet för att under den vår som nu står och stampar få till nya frodiga blad och riklig blom, där den kommer att klänga sig hög i spaljén bredvid Madame Boll. Ja, hon heter ju så den ruskigt taggiga skönheten bland rosor. Åtminstone är tanken att de ska bli ett radarpar även i år, men vad vet man ...
Soltrappan har hunnit göra skäl för namnet vid några lätträknade tillfällen som jag önskar varit fler. Men det är ju väldigt tidigt på säsongen ännu. Desto mer uppskattat de få och korta stunder som hittills gett nunan de första D-vitamintillskotten. Och fräknarna. De är väl ganska lätträknade de också numer, men tanken är så himla mysig att man nu som då får sina första fräknar i den första vårsolen.
Så har vårens små doftvioler anlänt i skydd under den gulbladiga ligustern. När jag ligger där på knä och lutar mig långt ner mot marken, mer än vad som nästan är möjligt, så slinker den fantastiska doften av de små blå rätt in i mig. Mödan värd, helt klart.

• 4 Comments

•

 

Jo, men visst blev det semlor i går. En riktigt fet tisdag. Så var det. Hembakat. Och hemgjord mandelmassa. Förstås. Så smakar det godast. En dag om året. Visst kan man ha lov till det.
Äldst är hemma några dagar. Tillbaka i sitt gamla pojkrum och samlade med oss vid kvällens feta, gräddiga fika med mycket mandelsmak. Tänker att i grannlandet där mellan nu har sin tillvaro, landet med alla wienerbröd med chokoläde, där kanske tisdagen är mager. I alla fall med studentekonomi. Vi stoppar i oss och önskar förstås att han varit med. Nästa tisdag håller nog en smalare linje.

• 2 Comments

•

Gamla trähus låter när vinden tutar i. Och det tar sin tid att bli bekant med hur de låter. I natt har vår gamla 110-åriga trotjänare vad gäller tak över huvudet och skydd för väder och vind låtit rejält. Det brukar ju vara ett och annat oväder som nån gång drar förbi och man tror ibland att taket ska lyfta. Kan verka lite spooky innan man lär känna sitt hus. Knakar som om nån är på väg att bryta sig in.
När vi tyckte att vi blivit kompis med vårt så byggde vi till och putsade hela huset. Efter det blev ljuden nya och jag blev nästan rädd av alla ovädersljud innan jag hunnit bekanta mig med dem. Nu är vi kompisar på nytt. Vi vet att det står pall för både Ciara, att det klarade Gudrun när den en gång drog förbi och sannolikt står väl förankrat också vid de kommande.
Murade hus där emot, det har vi märkt när samma väder dragit förbi vårt lilla lecablockshus på landet - inget som knakar i fogarna där inte. Huset på landet, det är nästan spöklikt tyst. Man får helt enkelt lära känna sitt eget hus.

Alldeles för tidig morgon i dag, så som de ju är när vardagen infinner sig. Och fortfarande också alldeles för mörk. I mitt tycke får morgonen gärna vara ljus när klockan ringer. Men nu har jag märkt att gryningen börjar ta vid innan vi lämnar frukostbordet. I  morse var det dessutom en praktfull måne som lyste upp. Sagolik och lite spöklik på en och samma gång där den lyste stor och rund och lite dimhöljd band molnstråken. Kameran! tänkte jag. Men den är på utlåning hos en av sönerna som har flytt landet till ett av grannländerna. Den skingras, barnaskaran, precis som det ska vara. Men än så länge har vi en hemma, trogen sin handboll och sitt lag. Jag njuter så länge jag kan.

• 2 Comments

•

Våren har klampat in i rabatten och det har jag alls inget emot. Motar undan vintern som inte fått fäste utan istället varit en utdragen, lite trist och väldigt grå höst. Så kom solen! Och den lilla människan, det vill säga jag, kom i rörelse. Härlig promenad i ett återvändande ljus och man blir som pånyttfödd.
Solen och ljuset har dragit mig mot små lockande fröpåsar. Full av visioner om sommarens trädgård väljer jag. Jag tar den... och så den... kanske den också.
... å så den o den o den o den o den o...
Jag kan verkligen gå i gång på fröpåsar. Det är underbart att föreställa sig all denna blomsterprakt och örtagårdsgrönt som kan bli av innehållet, fint förpackat i små påsar där alla frön smattrar ljudligt som om de redan poppar av liv.
Resultatet brukar bli att alldeles för många av dessa små "livliga" fröpåsar mellanlandar här hemma. Oftast i köket. De ligger där en stund och pockar på uppmärksamhet. Där någonstans, under den processen, falnar ofta glöden. Jag tycker inte det är speciellt roligt att så frön. Ännu mindre att sedan plantera om dem i var sin egen och större kruka. Värst är utskolningen; in och ut tills de har vant sig vid utomhuslivet. Jisses så pilligt och tålamodsprövande. Tråkigt helt enkelt.
Om man inte verkligen har lust. Ibland händer det. Jag brukar se till att de flesta frön hamnar i jorden. Där efter är behandlingen av de små liven ganska eftersatt.
Vis av erfarenhet till trots blir jag likväl varje år lika glad när alla dessa livsbejakande små påsar hamnar på hyllorna ute i handeln. jag går i samma fälla varje gång. Och jag gör det så gärna. Lägger god tid på att välja vilka frön jag vill ha i år. Ser för mig hur fint det kommer att bli. Det räcker alldeles tillräckligt långt för mig.

 

• 6 Comments

•

"Nu är glada julen slut slut slut."
Igen.
"Julegranen kastas ut ut ut."
Åter en gång.

Lite sorgesamt men också frigörande. Tillbaka mitt i vardagen. Det är märkligt hur behagligt det kan vara. Man kan längta till helger efter välstoppade veckor med vardagsbestyr, men ibland också till vardagen efter många tätt återkommande helger med stora förhoppningar.
Nu börjar dessutom ett nytt vardagsliv för oss. Vår familj har haft veckopendling på schemat under dryga två år. Gissa om det har känts härligt att få börja årets vardagar tillsammans vid frukostbordet på vanlig tid. Säga hej i dörren på seneftermiddagen. Slå sig ner tillsammans vid middagsbordet. Kunna haffa finaste sällskapet för en kvällspromenad. Soffhäng ihop på kvällarna. Eller träffa kompisar, gå på bio eller ut och käka en vanlig sketen tisdag om vi vill. Vardagslyx - det är verklig lyx. Det bästa med att inte alltid ha den, är hur man uppskattar den när den väl blir möjlig.

Tillbaka till julen, den som nu är plundrad. I år höll jag ut osedvanligt länge. Den lyser ju så fint där den står, granen. Jag önskar att jag kunde hålla mig kvar i den där underbara känslan som hela advent ger mig ända fram till Knut har sin dag. Men när nyårsraketerna falnat börjar tanken störa mig att känslan av julmys är över och det som återstår är att allt alldeles snart ska tillbaka till den plats där det tillbringar sin mesta tillvaro. Känns bäst att få det överstökat.
Det blir mörklagt en stund när julgransljusen släcks och den gröna granna, som nu har lite färre barr, kastas ut. "Men till nästa år igen, kommer han vår gamle vän. Ty det har han lovat".

Så jag ger plats för vårljuset. Ok, visst, lite tidigt ännu för det. Men det är på G. 20 minuter ljusare eftermiddag sa meteorologen på radion tidigare i veckan.
20 minuter. Det ger mig hopp. Med den känslan och lyckan över möjlig vardagslyx fortsätter jag in i 2020.

 

• 10 Comments

•

Efter en november som varit mörkaste mörk känns det extra fint att ha landat i advent. Hela tillvaron blir lite ljusare. Stjärnor och stakar i egna och andras fönster och slingor som lyser mysigt i trädgårdar runt om. Gillar. Fint också att veta att dagsljuset är på väg mot rätt kurs när julen sedan anländer.

I år finns inte bara en julstjärna i lilla huset på landet, där finns också lökar med amaryllis och hyacint, enekvistar och mossklädd adventsljusstake, för nu är det boklart och vi har så smått börjat boa in oss. Tänk va ... efter en sommar då vi rev det gamla, för att sommaren därpå fylla på med 45 ton makadam som grund för det nya, mer än massor av murblock och jag vet inte hur många vändor med bruk i cementblandaren. Hårt arbete i alla typer av väder med en emellanåt ömmande kropp, men också, i rättvisans namn, utlopp för kreativitet och tillfredsställelse och mängder av härliga visioner. Och så nu, tre och ett halvt år senare än den dagen hela resan tog sin början ... ja, då har vi nått destination. "Kommuninspektören" har gett oss klartecken att ta vårt lilla hus i besittning. Dags för amaryllis och hyacint att ta plats. Tre adventsstjärnor lyser upp lilla huset i det bäckmörker runt om som är så mörkt att man inte visste att ett sådant fanns. Där, det kan jag intyga, lyser stjärnhimlen i sin fulla prakt när kvällar och nätter är klara. Jag har längtat efter den stjärnhimlen. Jag har längtat efter saltstänkta, öronbedövande vindar från havet som riktigt ruskar om en, för att sedan komma in i ett varmt hus med all önskad komfort. Vi har skapat det vi har önskat och för oss är det stort. Jag är dessutom stolt, men kan inte låta bli att irritera mig aningens på maken som i en ödmjuk ärlighet inte tycker att det är något att vara just stolt över. Men lika glada och nöjda, det är vi båda två. Så är det så spännande tycker jag, att nu när vi rott i land så återstår en hel del som ska surras. Nu början liksom nästa "lilla äventyr".

Firar jul det gör vi gärna. Vi samlas för sedvanliga traditioner och numer är det verkligen fest att samlas. Med "stora" barn är det inte längre så enkelt att finna de tillfällen som passar alla. Men julen i år är ett sådant. Jag gläder mig och nu börjar den mysiga känslan kirra runt i magen. Jag har en liten överraskning för de "stora små" som jag ska ta tag i nu när jag lämnar trappan, så att jag hinner bli klar till dagen för dopp.

Jag hoppas att du har en rofylld advent och att stundande helger blir som du helst önskar dem.
En värmande kram i vintermörkret.