Medan penseln sveper över pappret tittar jag mig över axeln. Än har de inte gått i vila, jag ser hur de kryper runt. Inte många, men en och annan. Nånstans ska de ju vara, det är klart, men inte inne hos oss, om jag får tycka. Det borde jag få, men de bryr sig inte. Kanske är det ett febrilt sökande efter vintertillhåll som pågår. Jag vill inte ha dem övervintrande hos oss. Ett "rollypollys-hus", det är ett sånt vi tillsynes bor i. Kanske tycker de som vi att det är något genuint med murade väggar, för det är vad de verkar gilla.
Jag lämnar färger och penslar för en stund och öppnar dörren ut. Där gömmer sig nästa "överraskning", klämd mellan dörr och karm men i allra högsta grad levande och rörlig - ett "honmonster"! När jag tittar efter är där fler. Jag skyndar mig att bomma igen.
Tar några drag till med penseln, sen vågar jag mig på en vända i trädgården. Synar karm och dörr noga innan jag passerar. Ute surrar det. Bålgetingarna som har sitt bo i gamla utedasset förvarnar att de närmar sig. Ett par stycken låter som en helikopterskvadron, men är fredliga och ganska trevliga att ha bland trädgårdssurret. Humlorna som ju egentligen inte kan flyga, men gör det ändå, låter också förvarnande. Det är lite bra tycker jag för de är så himla fina att titta på. Och bumblebee, det må vara på engelska, men det är nog det gulligaste ord jag vet; buummbellbeee ...
Det var just det där med engelskan. Roly-poly fick vi lära oss av vårt kanadensiska besök nu i somras, besöket som emellanåt gästar oss i sällskap med mellan, att det är vad de kallar gråsugga för i Kalifornien. ( I min google translate betyder det syltrulle - vad nu en sån är? ) Det låter lite kul tycker jag; roly-poly. ( "Sylt-rulle" - också rätt festligt. 🙂 ) Det har blivit försvenskat här hos oss, därav rollypollys-hus. Förresten hade vi ett bonusbesök i sällskap med det kaliforniska. Ett tolv veckor gammalt litet yrväder som lekfullt tog upp jakten på "syltrullorna".
Medan jag gör min lilla trädgårdsinspektion sätter jag foten på en gammal grindstolpe som fallit av ålder, låter den rulla ett par varv. Plötsligt blir det ett rackans surr och jag inser för sent att jag har fått ett gäng förargade getingar att se mig som någon som kör tombola med deras lilla bo. Vips så har jag en läpp som med en ekologisk variant av botoxeffekt.
Blir lidande sittandes på trappan medan jag gnider en alvedon mot det angripna. Tycker lite synd och mig själv, men mest är jag rädd för hur stor effekten kommer att bli av denna eko-botox. Det var charmigare med humlorna som surrade i somras och som gärna slog sig ner mitt i de solrosor som vi alla ( nästan bara jag ) vårdade med omsorg för att gå segrande ur solrostävingen. Yngst vann. Mest för att det var hans födelsedag den dagen vi avgjorde tävlingen och för att hela familjen, med kanadensisk bonusmedlem, var samlad. "The great announcement ..."
Akvarellen hinner torka. Precis som solrosorna som nu är vissnade och torkade, men i ljust minne bevarade. Vad gäller rollypollys och mångbenta honmonster ... ja, de går nog snart i vila.
Jag vet inte om jag så gärna vill tillbaka till stan. Vi har det bra på landet. Men visst, morgnarna börjar bli väl mörka. Fast sen är det ju så mysigt när morgonljuset ger sig tillkänna och dagen börjar vakna. Så vilsamt. En fin plats för frukoststund och att komma tillbaka till efter en dag nån annanstans. Vi får väl se ...
Vad jag däremot vet är att trädgården har löpt amok sedan vi tog vår tillflykt till landet när coronadramatiken bröt ut. När katten är borta ... rycker de små gnagarna ut. En alldeles förvuxen idegranshäck, stora ohanterliga krukor med mer eller mindre glömda och alldeles uppgivna kryddor och medelhavsväxter. På det en tilltagande biologisk mångfald lite random.
När vi vaknar numer på vardagsmorgonen då är det höst. Men si så där ett par timmar senare är det sommar igen. Hösten är på "rekbesök". Alltså "rekar" läget för att sen slå till när tiden är inne. Tillbaka i en vardag som väcker oss tidigt. Innan solen riktigt hunnit över krönet. När det daggvåta ännu ligger tungt. Men lite bonus ändå att gå de där 297 stegen ... eller hur många var det nu? Jag tappar ju räkningen när jag stannar till för att fylla näven med björnbär som kantar vägen. Nåväl ... till brevlådan där morgontidningen väntar på mig. 
Bonus alltså med den lilla bensträckaren till lådan med lokala nyheter.
Så ropar jag: "Hallå pollarna!" och genast hör jag dem. Denna morgon galopperandes för de vet att jag nästan alltid har nåt smaskigt med mig. Men rackans vad typiskt, just i dag glömmer jag. Snackar ändå lite med dem och viftar bort flugor som bråkar. 
Så himla mysigt sen att slå sig ner i den gamla pinnsoffan med tidningsprassel och läsglasen på. Lägga mogna björnbär på frukostfilen.
Vilken tur att jag gick tillbaka för nu dröjer det till jag kan hålla mitt löfte. På eftermiddagen är de borta. Tillbaka hemma i stallet med kringliggande hage dit jag inte hittar. Hagen hemmavid, där blir det tomt.
Nu när cementblandaren äntligen kan luta sig tillbaka, vår nya trappa är ju färdiggjuten, kan också vi slå oss ner med ett häligt gung i slipade och nyoljade trädgårdsstolar. Nosen mot solen, en kaffe i handen och med tankar på vad som ska packas i picknickkorgen för dagens cykelutflykt. När vi "gungat" färdigt fylls korgen med diverse smått o gott, fästs på cykeln och så går färden på lätt rullande hjul till ... ja, vart vi vill. Där stannar vi. Tar packningen och går förbi alla solande och badande på sandstranden mot klipporna där det bara är du och jag. Där sätter vi oss och dukar fram våra små "frestelser". Njuter sommar och sol och en tillvaro där dagsljus och vindar får styra.
Vår Nikon har allt för länge levt ett liv i karantän på andra sidan sundet. Jag har saknat sällskapet ibland under mina promenader längs med stenmursomgärdade hagar, odlingsmarker och havet som glittrar vart jag vänder mig. Men "värdskapet" bortom bron har varit det bästa. Nikon har blivit väl omhändertagen och var till belåtenhet under en exkursion till Teneriffa i början av året. Så det har gett utdelning i form av bildvisning för oss familjemedlemmar. Det var ett härligt återseende när mellan äntligen kunde ta sig över sundet efter flera månader utan möjlighet att ses. Då fick Nikon hänga med tillbaka.
En solig lördag i maj hade jag plötsligt varit gift i halva mitt liv. Just eftersom det inföll en lördag var tanken en mysig picknick om vädret höll för det. Och det gjorde det sannerligen. Men det hade också hunnit komma en leverans några dagar tidigare som åter barrikaderade tomten med lecablock. Det blev helt enkelt så att vi kände att vi behövde spänna musklerna och sätta igång jobbet med den terrass som vi så länge önskat. Här gällde det att få alla block på plats. Det resulterade i en himla mysig kombo av arbetsinsats och bubbligaste lyx. Mitt på dagen, i full arbetsmundering, blev det dags för rast och då dukades det fram små fina snittar och korkades upp champagne. Det blev en Dag att ta med och en av de som hamnar på tio i topp-listan.
Champagne är alltid fest. Men mysigast i bubbelväg var första torsdagen i oktober. Den dagen började med att "inspektören" var här för att syna om vårt bygge var så pass redigt utfört att han skulle ge oss tillstånd att få börja bo i det. Så blev det och känslan var helt fantastisk. Jag hade inte förrän då förstått vilken anspänning jag hade gått omkring och känt inför detta. Naturligtvis bodde vi över den natten. Vi sov på en blå gummimadrass som ett par kärlekskranka tonåringar. När vi vaknade på morgonen hade luften gått ur madrassen och vi var, detta till trots, fortsatt både glada och såta vänner på fredagsmorgonen.
Nja, inte riktigt ... men om man får lov att byta den lilla gula vivan mot en smörig blomma i samma kulör, ja, då är man nära. Kattfoten saknas förstås, men den har jag inte lyckats hitta hur jag än ser mig omkring. Den är väl nån annanstans. Möjligen skulle det vara Majas små vita tassar då, som försiktigt tar sig genom tallet under det barriga och sedan ses smyga runt på vår tomt. Maja, det är närmsta grannens lilla katt som är lycklig att få komma ut på strövtåg och upptäcktsfärd efter en vinter i stan. Fler av oss känner så.
Lockad att stanna med snoken mitt i grönskan tar jag mig ändå vidare.
Det blir en rask, något blåsig och gråmulen, men ändå härlig och välgörande promenad runt udden. Den blir lite extra lång i dag för blåsten har fällt ett par träd över den upptrampade stigen. Jag får helt enkelt runda. Men så väljer jag i alla fall att gå närmre strandlinjen. Med begränsad graciös rörlighet kliver och hoppar jag över stock och sten för att inte trampa emellan och bli blöt om fötterna där havet har trängt upp. Styvmorsvioler har börjat breda ut sig på hällarna, skogsstjärnor täcker stora ytor och några blyga mandelblommor har vågat titta fram. Jag blir liten för en stund, lägger min lilla hand i pappas stora, trygga. "De heter så för de doftar mandel", säger han. Jag lägger mig på knä i gräset, som då, för att få känna igen.
Det blir en lunch hemma, med rester jag hittar från nån dag tidigare. DÅ tittar solen fram. Förstås. Men det gör inget. Jag tittar inom min virtuella trappa där solen alltid lyser och börjar fylla den med vad som slinker fram och ur mig. Sen fyller jag kaffe i koppen som fått stå kvar från i morse. Öppnar dörren mot söder och sätter mig på trappan där den "riktiga" solen värmer. Så går jag i sank en stund. Längtar efter att träffa vänner och att utan betänklighet lätt kunna ta mig för det där som var tänkt. Men det får vänta lite. "Håll ut", säger de klockan två. Mest längtar jag efter de finaste barn jag kan föreställa mig. Nästan så det gör ont. Men så är det också nåt verkligt fint att längta till - nästa gång vi alla kan träffas. Och kramas! Åh, vad jag ska krama hela finaste trion!
Nu har vi ju ingen mjölkko. Inte heller nåt självhushåll i övrigt. Några övervintrade kryddor i trädgårdslandet går att finna. Aromatiska och härliga på alla vis, fast inte mycket att bli mätt på. Men! Ett hus på landet, det har vi. Dit har vi "flytt" sen ett par veckor tillbaka för att bättre landa mitt i denna märkliga tid. Men också, och kanske allra mest, för att vi kan och vill. Det är vilsamt att möta våren på landet och väldigt roligt att efter en lång resa, med uppkavlade ärmar och nariga murarhänder, nu äntligen ha vårt lilla stenhus med de bekvämligheter vi önskar för att kunna bo och leva. Nyhetens behag gäckar.
Vi tar våra promenader runt udden. Blir trädkramare bland de krattekar som genom åren formats av havets alla hårda vindar. Får lust att vila kinden mot den mjuka mossa som bildar kuddlika kullar över bumlingar och block. En gång har man brutit sten här och man kan följa små vägar där man sannolikt drog den i vagnar för att sedan forsla i båtar. När den fysiska världen, vänner och platser, plötsligt och hastigt blivit så begränsad är det härligt att få andas nära. Jag väljer romantik framför kris.
Medan J och jag känner den härligt tröttande effekten av all frisk luft, har andra ork också för erotik. Fågellivet som pågår precis utanför där vi bor, som lockar mängder av fullfjädrade ornitologer att stanna med stativ och enorma objektiv, där pågår sedvanligt det vårliga promiskuösa som inom kort kommer att ge en och annan munsbit till havsörnarna som spanande flyger över.