Många veckor sen nu som jag tittade inom här. Efter alla de känns det riktigt kul att "styra spakarna" i lilla skrivarlyan för en stund. Veckor av sommar som har passerat där somligt inte har rört på sig alls, medan det nån annanstans har glidit fram i maklig takt och på ytterligare ett annat ställe har känts rent överrörligt. Plötsligt har det rasslat. Så pass att det enda som återstår nu är bara. Och "bara", det är rackans lurigt. Man går från klokhet och tålmodighet till att alldeles förhastat och i rena villfarelsen tro att: "Snart!" Ja, faktiskt rentav: "Nu!" I värsta fall: "Nyss!"
När man har "bara" kvar; där nånstans är det lätt att plötsligt tappa tålamodet, göra riskabla bedömningar, ta risker. Tappa sansen helt enkelt. Tur då att jag lever med en man som får mig på rätt köl igen. En man som aldrig verkar förivra sig. Som, tråkigt nog kan jag tycka ibland, hela tiden verkar ha koll på läget. Han är praktikern, jag är drömmaren och tillsammans är vi mer än bäst.
Också denna sommar har livet på landet tagit det mesta av våra resurser. Det är där vi har varit. Det är där vi är. Fysiskt och/eller i tanken. Bra, väldigt bra, får det att känna oss. "Livet på landet", det är vårt alldeles eget bygge från tå till topp; från ritning till skorsten och allt där emellan.
Ibland jagar vi får, när vi har en paus i bygget, då vi väljer att titta på den ljuvliga utsikten som i stunden störs av de raggiga får som har sin hage intill, men inte har förstånd att hålla sig inom den. Rent vansinnig kan jag bli på de fårskallarna, men förstås finns det en charm också i detta. Annat är det med kossorna som nyfiket står och glor när jag med frenesi, medan maken får sig ett gott skratt, jagar deras ulliga grannar långt bort från vår trädgård.
Kossorna är ovanligt sociala. Kommer nära i hopp om att få en smarrig grön kvist serverad. Och de har förmågan att förmedla ett lugn. Jag sätter pris på det efter den vilda jakten. Precis som jag gör när hästarna lugnt och troget möter mig i hagen i hopp om att jag har något läckert att spisa också till dem.
Det är en plats där det som kan tynga glider av. Där man till råge fylls med tilltro och lugn. Och snart, alldeles snart, står det klart att ta i full besittning. Först ska vi "bara".
Jag trär smultron på strån och tycker det är härligt att vara mitt i sommaren. Den luktar gott och nätterna är ljusa. Trädgården blir ett rum dit dörren står öppen. Barfota kliver jag in. Jag tar med mig mitt kaffe. Morgontidningen. Kanske lunchen. Njuter kvällen. Gärna musik om jag ska vara där inne en stund. Andas nytt. Rofyllt. Balsam för själen. Så vill jag gärna ha det, nu och en stund framöver. Och gärna lite längre.
Ljuvliga april!
Nu kan jag lägga nyckelpiga och humla till årets vårliga lista. Förmodligen också några fräknar. De brukar landa på näsan under någon av de första trädgårdsdagarna. För hur isande kall vinden än är den där första dagen i gröna rummet, när det gräs man önskar skulle ofinnas redan börjat titta upp för att våren stegat fram och tar plats, ja, då landar förstås också jag med åtminstone en kopp kaffe på soltrappan, mellan stunder av vårstädning bland kvarlämnade fjolårsperenner, höstlöv och ogenerat ogräs.
Söndag morgon. Härligt trångt runt frukostbordet. Armar som flätas ihop när de sträcks långt och tvärs över för att nå en nyrostad rågskorpa, en skiva ost, korv eller skinka. Någon som langar juice eller mjölk, medan en annan ber att få te påfyllt. Kanske ett ägg, med kaviar... eller crabsticks? Prat, skratt och mys.
... bland vintergäck och krokus.
... tillsammans med familjen hela vägen upp för trapporna till "La Citadelle de Dinant", i början av april när syrenerna blommar ...
... för att få ta del av hela härligheten när vi når toppen. Ett av Belgiens "måsten"
... med en liten promenad bakom världens finaste trio,
... för att ge denne lille krabat, som en gång var en del av vår vardag, en klapp på huvudet. ( Sägs vara lyckosamt för de som önskar familjetillskott. )
... mitt i vitsippebackarna ...
... för att strax där efter ta en båttur runt Manhattan.
... bland äppelblom.
... med mysigt födelsedagsfika.
... bland fröpåsar och huvudbryderi om vad som ska i jorden.
... bland gubbar ...
... och då allra helst förstås min man, som vunnit mitt hjärta.
... med att bli uttittad.
... med kreativt flöde mitt i stundentsäsong.
... med akvarell mitt i ...
... krasseblom.
... med att tillsammans med hela min familj vara en bland nästan 70000 på sommarens häftigaste konsert ...
... med Axl ...
... o Slash o hela gänget i Guns N´Roses.
... med att lyssna till sommarens vågskvalp på en solig brygga.
... bland öländska raukar med Blå jungfrun där mitt ute i baljan.
... med att "bara" vara, mitt i sommarnatten.
... med att skörda vinbar ...
... till sommarens godaste paj, medan jag utmanar äldst på wordfued.
... med dig.
Som vän av handboll gick man lite i sank i går. Om man är blågul vill säga. Märk väl: inte blå och gul. Det läste jag däremot i morgontidningen att andra verkat bli efter en annan match. Två ungdomslag i hockey som fick till ett så hetlevrat efterspel att 205 utvisningsminuter delades ut och flera spelare är nu avstängda från träning och matcher ett tag framöver. ?!??!? Det är nästan så man slutar vara blågul. Ta det lilla lugna uppmanar jag!