Just när man tror att den där härliga känslan av advent ska omhulda huset, så smiter vinterns baciller in genom kransklädd dörr. Rösten tar vägen någonstans där den är helt obrukbar och halsen tar sig uttryck som ett rivjärn.
De planerade projekten blir vilande tillsammans med mig och det som redan är inbokat i almanackan avbokas. Det känns ganska okej att ställa in tandläkarbesök, men trist att ha det kvar. Tråkigare är det av avboka vinlotteriet som jag precis var i faggorna att börja styra med. Fast det är å andra sidan en väldigt trevlig sak att ha kvar. Så är det en hel del annat jobb och julbestyr som kommer av sig och bockarna på att-göra-listan blir noll.
Jag tar till de beprövade gamla huskurerna. Kokar ingefärste med citron och sötar med honung. Ligger nerbäddad i soffan och sörplar te tills det känns som att det blir sjögång i magen. Det är skönt att det finns tid för vila och skönt att någon kommer för att fråga hur jag mår.
Det kommer helt oväntat och glatt överraskande en hel familj och frågar hur jag mår. Plötsligt kliver först äldst och sedan mellan, ovetandes om varandra, in i hallen. Spontana hembesök. Min teblaskande mage och rasp till hals blir gladare och vi får en mysig andra advent hela familjen tillsammans.
Idag behöver jag inte längre dessa mängder med varmt te. Istället har jag börjat sätta bockarna. Nygräddat julbröd doftar gott från köket. Nu är vi på gång.

Vi har några lediga dagar J och jag. Det passar fint så här när advent har tågat in i vår tillvaro. Vi har lugna morgnar och tar härliga förmiddagspromenader. Stannar till vid en glänta dit solen hittar och där slår vi oss ner med en liten picknick. Vilar både ögonen och benen en stund. När promenaden fortsätter fyndar vi sådant från skogen som blir fint här hemma i advent.
Dagarna är soliga och lite kalla och naturligtvis måste vi ha brasa i kakelugnen när dagen blir sen. Lite som skydd för kylan utanför, men mest förstås för myset. Vi lättar på locket till kakburken när fikat dukas fram. Skriver jullistor. Tänder första adventsljuset om och om igen. Tycker att tillvaron är väldigt trivsam.

Att solen tittar fram tidig måndagförmiddag, i mörka november, är en fin sak som gör att veckan börjar bra. Helgen har också varit bra. Fast annorlunda. Yngst och jag har tillbringat den med hela huset för oss själva. Det är väl mycket hus för oss två. Vi är sällan på samma plats. Det hojtas mycket mellan våningarna. Springs mycket i trappan. Vi tycker att det känns lite tomt. Fast värre än så kan man förstås ha det. Och så är det något fint i att få längta efter någon man tycker om. Jag tror det är bra att göra det emellanåt.

Vi har tacokväll på fredagen. Det pyser nästan nostalgi. Jag dukar i matrummet, tänder alla ljusen precis så som vi brukar, fast vi sitter annorlunda. Det är lätt hänt att man har sin givna plats. Men denna kväll hamnar yngst mitt emot mig, på J:s stol. Jag blir lite full i skratt när han sitter där med sin gängliga tonårskropp och tycks försöka fylla ut rocken som "herre i huset". Han är inte speciellt bekväm med det så vi byter stolar. Han till sin vanliga och jag mitt emot. Det blir bra det också.

Vi gör saker lite olika yngst och jag under helgen. Jag tar ganska tidig och lång frukost, medan han väljer betydligt senare och mer effektiv. Han är mitt i den när jag tycker det är perfekt med en långpromenad, medan dagen är som ljusast. Han blir lite stugsittare. Men det är hans lediga helg. Och min. Och vi inkräktar inte på varandras önskan om hur vi vill använda den. Det är bra.
Middag tillsammans känns viktigt att få till, så det prioriterar vi. Och en stund innan vi sätter gång med middagsförberedelserna ser vi en sådan där solnedgång som man kan önska att man fick vila ögonen på mycket längre. Vi försöker fånga den på bild som kompensation. Den försvinner medan vi tittar.

Mörkret tar mycket plats i november. Lite i sinnet, det hör nästan till, men allra mest utanför fönstren. Solen går ner medan det ännu är eftermiddag. Då känns det extra bra att tänka att vi hamnar i advent till helgen. Det kommer bli fint att lysa upp det mörka.