Vi har några lediga dagar J och jag. Det passar fint så här när advent har tågat in i vår tillvaro. Vi har lugna morgnar och tar härliga förmiddagspromenader. Stannar till vid en glänta dit solen hittar och där slår vi oss ner med en liten picknick. Vilar både ögonen och benen en stund. När promenaden fortsätter fyndar vi sådant från skogen som blir fint här hemma i advent.
Dagarna är soliga och lite kalla och naturligtvis måste vi ha brasa i kakelugnen när dagen blir sen. Lite som skydd för kylan utanför, men mest förstås för myset. Vi lättar på locket till kakburken när fikat dukas fram. Skriver jullistor. Tänder första adventsljuset om och om igen. Tycker att tillvaron är väldigt trivsam.
Author Archives: Mia
Systrarna Lindqvist
I staden, med promenadavstånd från där jag bor, fanns tidigare ett mysigt litet café. Systrarna Lindqvist. Så där mysigt att det var dit man alltid gick för att få kaffe och kaka när man hade ärenden i stan, eller alls inga anda ärenden utan det enda man ville var att gå dit på en fika. Riktigt inspektera bakverken innan man till slut lyckades bestämma sig för vilken kaka eller bulle man ville ha. Gärna kaka och bulle. Allt, förstås, bakat med lika mycket smör som kärlek.
Kaffe i udda koppar. Gamla koppar. Koppar på fat och med öron. Små koppar som önskade påfyllning. Och systrarna var alerta när det gällde att smita emellan borden för en påtår till de som så ville. En lisa för själen att gå in, slå sig ner på knarriga pinnastolar som många suttit på sedan långt tillbaka. Små tavlor på väggarna med motiv från Elsa Beskows sagoböcker. Det var så tydligt att det var en önskan och dröm som gick i uppfyllelse för dem med deras välkomnande café.
Jag har fyllt en kakburk här hemma med frestande små munsbitar till helgfikat. Bakade med kärlek? Nja, det känns något ambitiöst, men väl med lust och glädje och mycket smör. Jag känner mig nästan som en tant Lindqvist och det är en ganska trevlig känsla.
Tänk vad smaker och minnen går samman. Precis som dofter och minnen. Jag har köpt hem några omgångar med clementiner. De första var söta, nästa laddning var sura och de som följde med hem senast smakade jul.
Doften av stearin ger nästan alltid en liten förnimmelse av jul. Så nu till helgen, när första adventsljuset ska tändas, brakar väl hela julen loss här hemma kan jag tänka. Och när vi dukar fram de små bakverken till adventsfikat kanske det kommer att smaka lite systrarna Lindqvist. I alla fall om vi dukar med de små finkoppar som jag fick av min mormor när jag var liten.
Tänk att man kan ge andra så mycket fint genom att förverkliga sina drömmar.
Yngst och jag
Att solen tittar fram tidig måndagförmiddag, i mörka november, är en fin sak som gör att veckan börjar bra. Helgen har också varit bra. Fast annorlunda. Yngst och jag har tillbringat den med hela huset för oss själva. Det är väl mycket hus för oss två. Vi är sällan på samma plats. Det hojtas mycket mellan våningarna. Springs mycket i trappan. Vi tycker att det känns lite tomt. Fast värre än så kan man förstås ha det. Och så är det något fint i att få längta efter någon man tycker om. Jag tror det är bra att göra det emellanåt.
Vi har tacokväll på fredagen. Det pyser nästan nostalgi. Jag dukar i matrummet, tänder alla ljusen precis så som vi brukar, fast vi sitter annorlunda. Det är lätt hänt att man har sin givna plats. Men denna kväll hamnar yngst mitt emot mig, på J:s stol. Jag blir lite full i skratt när han sitter där med sin gängliga tonårskropp och tycks försöka fylla ut rocken som "herre i huset". Han är inte speciellt bekväm med det så vi byter stolar. Han till sin vanliga och jag mitt emot. Det blir bra det också.
Vi gör saker lite olika yngst och jag under helgen. Jag tar ganska tidig och lång frukost, medan han väljer betydligt senare och mer effektiv. Han är mitt i den när jag tycker det är perfekt med en långpromenad, medan dagen är som ljusast. Han blir lite stugsittare. Men det är hans lediga helg. Och min. Och vi inkräktar inte på varandras önskan om hur vi vill använda den. Det är bra.
Middag tillsammans känns viktigt att få till, så det prioriterar vi. Och en stund innan vi sätter gång med middagsförberedelserna ser vi en sådan där solnedgång som man kan önska att man fick vila ögonen på mycket längre. Vi försöker fånga den på bild som kompensation. Den försvinner medan vi tittar.
Mörkret tar mycket plats i november. Lite i sinnet, det hör nästan till, men allra mest utanför fönstren. Solen går ner medan det ännu är eftermiddag. Då känns det extra bra att tänka att vi hamnar i advent till helgen. Det kommer bli fint att lysa upp det mörka.
Intimzon
Jag har väntat en tid på att bli kallad till tandläkaren. Inte så att jag längtar dit, men inte heller på det viset att jag bävar för det. Fast trevligare kan man ju ha och därför tycker jag det är bra med tid att förbereda sig.
Men inget hör jag. Det kan nog bero på att tandläkarkåren är underbemannad, så som man har hört en del om på nyheterna senaste tiden, så det dröjer kanske ett tag, tänker jag. Dessutom var garnityret vid god vigör senast och klarar sig säkert ett tag till utan översyn. Den här typen av besök sällar sig ändå inte till de trevligheter jag vill tänka på och ägna mig åt i stundande advent.
Att gå till tandläkaren, ligga där tillbakafälld och gapa stort, kan jag tycka är att släppa någon väl nära. Egentligen är jag inte helt bekväm med det. "Intimzon" hörde jag norska vänner en gång uttrycka. Bra ord som jag inte hittar någon omedelbar svensk motsvarighet till. Tandläkarbesök inkräktar faktiskt på min intimzon.
Det är som telepati. Inte så att jag tror att odontologen är illasinnad, men självklart ligger det strax en kallelse i brevlådan med tid för undersökning kort före jul. Typiskt. Jag bestämmer mig direkt för att skjuta upp besöket. Fortsätter ändå läsa att en ny medarbetare och tillika delägare har börjat på mottagningen. Det är honom jag nu ska på besök till och han som fortsättningsvis "kommer att ta hand om dig", står det. Där på följer ett namn som jag vaknar till av. En gammal klasskompis! Jag känner instinktivt att jag inte vill ligga där och gapa inför honom. Så jag bestämmer mig för att ringa dagen där på och säga som det är. Jag tänker absolut be att få tid hos en annan tandläkare på samma mottagning, efter jul!
Men under kvällen börjar jag fundera på om det kanske ter sig lite fånigt. Det är ju onekligen en stund sedan. "Jo, för det är nämligen så att vi gick i samma klass i fyran och femman ..." Och det kan ju faktiskt vara möjligt att han är en jättebra tandläkare ... Och förresten kan det ju vara lika bra att ha det överstökat ...
Så jag ringer aldrig. Nu förbereder jag mig istället. Och jag har bestämt mig för att vara så anonym som det bara går. Och att det nog är lämpligt att "gapa stort".
Luna
Det är disigt när Luna gigantus tar plats på himlavalvet. Ett lysande klot med tilltagen gloria. Jag vet inte om jag tycker att hon ser så särskilt mycket större ut än vanligt när hon är full och synlig. Men i en "vanlig" måne ser jag mångubben. Luna känns mer som en hon. Hen kanske ... "Men jag tycker den lyser gulare än vanligt", säger yngst. Kanske. Jag tittar igen. Lite större är den (han/hon/hen?). Och jag håller med, jag tycker också att den lyser mer gul än vanligt. Men mångalen ... nä, inte så pass.
En glad kille
Vi lämnar södra kustens solsken under lördag förmiddag. Sitter skönt tillrätta i sätet bredvid dig som styr oss in bland Smålands mörka skogar, där diset ligger tätt och träden är klädda i rimfrost. Det är som en sagovärld att färdas på vägar med tät isgnistrande skog vid sidan om. Vackert. Vintrigt. Härligt. Du är nervös och har inte sovit ordentligt inatt, medan jag, som inte ens kommit på tanken att vara nervös, enbart är glad och tycker att det ska bli jättespännande. Så kul att vara med. Men hur det är; din nervositet smittar en aning och anspänningen tilltar. Men mest är det kul.
Du som är van att coacha ska i dag istället sitta på åskådarläktaren tillsammans med mig och äldst och se yngst spela handboll, som vi är många som hoppas ska ta dem vidare i junior-SM. Klart att det känns lite pirrigt. Men jag som är en mamma som allra mest hoppas, lite till sonens förtret, att de framför allt ska ha kul, tar det lilla lugna. Tills jag plötsligt överraskas av andan på planen som näst intill är fientlig bland det mötande hemmalaget. Varför ska idrott behöva bli blodigt allvar så tidigt? Jag vill så gärna att de ska ha kul. Men också gärna, så klart, att "våra små pojkar" ska vinna.
Ungefär en kvart in i matchen är alla föräldrar varma i kläderna och ömma i händerna av hejaramsor och applåder. Och hemmalaget är inte längre så sturska eftersom de tappat mot "oss".
Helgens fortsatta matcher var så framgångsrika att de klarade av att ta sig vidare och det var alldeles ljuvligt att välkomna hem en glad kille. Så det är med en extra puff i energidepån som vi går in i en ny vecka. Och nu sover vi gott.
Solig fredagshälsning
Sänder en solig fredagshälsning från en entrétrapp som inbjuder till en stund med en härlig kopp varm choklad. Eller bara en stund. Kanske en bok. Njuta och ge tid till lite eftertanke. Man behöver det ibland tycker jag. Jag tänker att om jag pussar grodan som vänt nosen mot solen och mig, så vips dyker Du kanske upp. För just nu är det nog bara vad det där märkliga grodförvandlingsfenomenet kan åstadkomma som saknas. Lite senare kommer yngst att dyka upp han också, förstås lika välkommen, men hans uppdykningar blir numer allt senare och inte längre lika många. Han är mitt i den där buffertzonen mellan det trygga i att bo hemma och förberedelsen i att så småningom skaffa eget. Därför är också J och jag mitt i en tid när det känns extra viktigt att vi är rädda om varandra och det vi har. Så det är mysigt att slå sig ner på trappan en stund, känna att jag är glad över att vänta på Dig.
Snöig snurrig värld
Det känns som om jag vaknar upp till en snöig och snurrig värld. Som till en saga. Bedårande vacker så som den bara kan vara när enorma snöflingor faller från himlen och skrämmande otäck som när en lynnig, frustande drake väntas blåsa eld. Lite chockerad tar jag del av morgonens nyheter och undrar hur världen nu kommer att te sig. Jag vågar inte riktigt fundera över det utan låter mig stället svepas med av vardagssysslorna i hemmets trygga vrå. Sätter mig med en värmande tekopp i handen och tittar ut över ett drömlikt snölandskap. Finbesök dyker plötsligt upp utanför fönstren. En flock sidensvansar flyger förbi, vänder om och sätter sig i äppelträdet, flyger vidare igen och kommer sedan åter tillbaka. Verkar inte kunna bestämma sig. Men jag blir glad över besöket. Det är fint att se dem och varmt välkomna är de till vår trädgård. Lyckligt ovetandes om ett lynnigt odjurs framfart.
En bra tid
Lite överraskande vaknar jag till en vit morgon och det känns genast väldigt mycket vinter. Kylan sveper in när jag öppnar sovrumsfönstret för att vädra. "Stäng genast" hojtar du, som inte hunnit mycket längre än att du näst intill står i bara mässingen. Det är en bra tid att värma varandra.
Den långa helgen har varit utan spöken och pumpor men vi har haft desto mer av knastrande brasor och tända ljus. Inte långt ifrån oss har vi sett kyrkogården lysas upp av alla ljus som tänds för våra nära. En fin tid för eftertanke.
Så rasslade det till ordentligt minsann, när jag drog storkovan i vinlotteriet i helgen. Det är en härlig tid också att samlas med vänner, äta gott och skratta mycket.
Trappan har blivit av med lite av hösten. Somligt har planterats i nya krukor och ställts in i orangeriet för vinterförvaring. Ljung och julros och kvistar från gröna rummet har istället fått ta plats. Lite förberedande inför advent och december och de vintermånader som sedan följer.
Solen som tittar fram mellan molnen idag och snön som lagt sig till rätta får det att spritta till inom mig, precis så där som när man var liten. En känsla av förväntan. Den är inte lika påtaglig som då, så som när jag var liten, men den finns, jag känner den, och det gör mig glad.
Höstens lov
Vi får en vecka med ljusare morgnar du och jag, eftersom vår morgon börjar mitt i skarven där omslaget till vintertid blir märkbart. "Normaltid", rättar du. Hur som helst känns det bra nu när novembermörkret sluter tätt, att stiga upp och vara lite vaken när ljuset hittar fram till fönstren. Men det är mysigt i alla fall med tända stearinljus under frukosten. Det doftar gott och sprider ett varmt sken.
Höstlovet är tystare än vanligt här hemma i år. Men så är det ju också bara en av tre i det yngre gardet som tillbringar denna novembervecka under samma tak som vi. Han är inte så varse timmen på morgonen eller för den delen tiden på dagen över huvudtaget. Han är ledig. Långa sovmorgnar och pluggfria dagar för att sedan ha träning i vanlig ordning när kvällen kommer.
Vi ska också vara lite lediga du och jag. Skiner solen på oss gissar jag att det blir dagar med "det fina livet på landet". Är det allt för grått och definitivt om det regnar, inreder vi istället ett café framför brasan i kakelugnen. Ett café som serverar hembakat och nybryggt kaffe och som har levande ljus på bordet. Där slår vi oss gärna till ro efter en novemberpromenad i skogen, där de sista prasslande löven singlar ner innan träden står i lättklädd novemberstass, eller mer sannolikt i spritt språngande naket grenverk.
