Author Archives: Mia

• 4 Comments

•

dsc_6352Jag njuter med gott samvete av att ta en lat söndag uppkrupen i sköna soffan. Gofika, fler än en, och Maeve Binchys "Firefly Summer" inom räckhåll. Med Maeve tar jag mig till platser och miljöer där jag mår gott av att vara. Sköna soffan är också en sådan plats denna dag, när himlen och allt regn gör den grå och mörk där utanför. Inne lyser vi upp med ledslingor och stearinljus.
Det känns rofyllt att tillåta sig. Nu var det rätt länge sedan sist. Jag lägger ifrån mig boken en stund, lutar mig tillbaka, blundar och känner doften av stearin. Nästan så man förnimmer lite jul. Men det är ju ett tag till. Så tar jag fram ritningarna på sommarens projekt, det som är anledningen till sjuttio liter spikrens, hanterbart ont i höger armbåge och massor av roliga tankar på alla möjligheter. Alltihop är fina göragrejer en grå oktobersöndag.
dsc_6354

Det fina livet på landet, som vi har börjat kalla det, är efter denna sommar inte mer än ett stort rivningsobjekt. Lördagen inkluderade ett arbetspass. J högg ner de mesta av murstocken, det enda som nu är kvar av den gamla sommarstugan. Yngst och jag skövlade allt förvuxet, samlade ris, grenar och bråte i en stor hög och täckte marken med stora takplåtar från det gamla huset, i ett försök att ogräsbekämpa.
"Oh, vad fint det blir", säger jag glatt, nöjd med vår gemensamma insats. Yngst tittar frågande på mig. "Tycker du?", säger han, "Var då?" Jag förstår honom. i själva verket ser det förfärligt ut. Just nu. Men det kommer ju att bli jättefint och det är det jag ser för varje steg vi närmar oss målet. Det är ett jättekul projekt att driva tillsammans. Och det är balsam för själen, åtminstone för min, att tillbringa tid mitt i detta kaos som omger sig med hav, hagar och ängar. Höra naturen, inte höra trafiken, höra fåren bräka och prasslande buskar som avslöjar att de är precis intill, se kossorna i hagen mitt emot där de går och betar, hur de nyfiket stannar till och spanar in oss när de går förbi. Se den sötaste av alla små kalvar ta ystra glädjeskutt så som bara en sådan liten söting kan. Det är en plats att må bra på och till våren drar bygget igång. Spännande. Och jättekul.

Men denna dag har vi lat söndag med gråmys inpå knuten. Jag får nästan lite lust att tända en brasa i kakelugnen. Fast det är  fortfarande väl varmt för att börja elda. Sommaren har följt med oss ända fram till oktober och vi får vänta in mer kylslagna dagar innan brasan tänds. Känns lite konstigt att tänka att det är advent nästa månad.
dsc_6333

• 4 Comments

•

Så var det fredag. Igen! Måndag och fredag. Dagar som sticker ut bland de andra. Även om jag oftast tycker om tanken på att börja en ny vecka, kan måndagen ibland vara lite seg och dröja sig kvar. Fredagen får gärna dra ut på tiden och får ofta sådant fokus att den, kanske just därför, lyfter fram sig själv. När de övriga drar förbi känns det som om det brinner i knutarna.

Varken vardag eller helg är riktigt desamma nu när familjelivet upplevs som rejält reducerat. "Bara" tre av fem på hemmaplan, de övriga två med ena foten i ett annat liv - universitetslivet. Det i sig verkar vara ett liv som tar upp det mesta av deras tid. Bra, antar jag.
Handboll kan också ta väldigt mycket tid. Helgen som gick tog det rent av all tid. För yngst vill säga, som spelade junior-SM och var långt hemifrån med laget hela helgen. Kvar här hemma blev två som inte visste riktigt vad de skulle göra av tiden. "Vad pratade vi om innan vi fick barn och skaffade hus?" undrar jag ibland. Kommer svaret någonsin att infinna sig? Var sak har sin tid. I vart fall konstaterade vi att det var drygt två decennier sedan som vi firade helg på tu man hand på hemmaplan.

Vi blev helt klart varse att nya tider är i faggorna. Det är bara att gilla läget. Utan att ta livet för givet har jag bestämt mig för att vi ska ha det så jäkla bra. Det är liksom åt det hållet jag vill styra stegen. Och denna första prövohelg fick oss att bli trygga med att det är något vi har förutsättningar att lyckas med. Vi satte minsann guldkant på tillvaron J och jag, när vi hade huset för oss själva.

Jag ser mig inte som någon curlingförälder. Äldst har till och med någon gång helt spontant utbrustit: "Ni är minsann inga curlingföräldrar!" Jag visste vid det tillfället inte riktigt hur jag skulle tackla det. J tyckte det kändes superbra. Lite märker jag i alla fall att jag blivit mer tillåtande över de där små sakerna som man lätt kunde reta sig på, när det kändes som att man skulle leva ett helt liv med barn i alla åldrar. Nu ler jag oftast och säger inget. Tiden går så fort till de packar väskan och man är kvar här hemma och saknar alla deras små egenheter. Då känns det gott att veta att jag delar livet med någon jag har det fint tillsammans med.
DSC_2180

• 10 Comments

•

Gråmyset utanför fönstret ger en känsla av att tillåtas andas ut. Man är inte riktigt van vid att september är en månad som förväntar sig att man ska hantera den som om det vore augusti. Det är lätt att man börjar flytta in och det kan ge en aning dåligt samvete att inte "ta vara" på dagarna. Så det är lite mysigt idag att höra dropparna slå mot rutorna, höra vinden vina och se hur den ruskar om i trädgården. För den del ingen skam åt september - det har verkligen varit en jättefin månad, men nu är jag redo att välkomna oktober som idag känns lura bakom hörnet.

Igår passade jag på att "ta vara" på den kanske, enligt meteorologerna, sista sommardagen med att gräva trädgårdslandet. Eller ... vad man nu ska kalla det. Vi satte vår enda och stora förhoppning till bönor och sockerärtor som fullständigt har tvärvägrat. Men inget kan väl växa i något som är så torrt att dammet kring det yr. Jag brukar inte "skämma bort" trädgården med vattning, men i år hade det nog varit läge. Trotsat denna öken har somliga ändå lyckats med. En liten örtagård blev det också i år. Det är härligt att plocka av den till maten eller till vasen som står på bordet.
Det var en fin dag att vara ute och slutet av september känns som rätt tid för att "vända" jorden, men jag saknade lite av hösten runt om mig där jag stod och grävde. Några små ringblommor och krassar som inte hunnit ge sig av törst, blev till en pytteliten bukett som fick följa med mig in. Den lyser fint idag framför ett gråmysfönster.
dsc_6346

 

• 6 Comments

•

dsc_6340Tid för skörd står högt på önskelistan. Jag skulle bli verkligt lycklig om någon kunde ge mig tipset på hur man kringgår det omöjliga att få oliver att mogna här i Norden. Jag bor ju ändå väldigt mycket på södra halvan av vårt avlånga land. Tillräckligt nära Medelhavet för en ynka liten olivskörd ... Det är vad jag önskar och gärna vill tro att jag kan hoppas på. Men ack ...
Mitt fina, lilla träd är fullt av frukt i år. Det är förstås jättekul, men samtidigt desto snöpligare att vi inte får glädjas åt den cocktailkväll det hade kunnat bli. Min kompis Åsa, hon har minsann fått oliverna att mogna på sitt lilla träd. Det hon fick av mig i våras. !!! Varmaste sol- och lähörnan var hennes tips. Hennes träd hade tre oliver att ombesörja. Och det är klart, kan man lägga allt krut på färre objekt ökar väl chanserna. Tre stycken är ändå bättre än inget. Och kanske alldeles lagom för en cocktailkväll. I alla fall en på tu man hand. Men det ger ju ändå vissa förhoppningar. Att det måsta gå, menar jag. Kanske ändå ska se över inbjudningslistan ...

dsc_6339

• 4 Comments

•

Gammal skåpmat kan vara lurigt. Somligt är överraskande bra, annat är som hej-kom-och-hjälp-mig, ytterligare annat i så dåligt skick att man måste springa därifrån. Men det kan också hända att man måste kolla lite mer ordentligt, därför att man faktiskt inte vet.

Jag kommer att tänka på gammal skåpmat när jag ser träden som nu så smått börjar klä sig i nya färger. Det där lilla skrivargänget som höll ihop under en tid, som utbytte kortare texter med varandra och som jag var en del av. Denna lilla skrivarverkstad var ett fantastiskt forum att vara med i, det gjorde något bra med mig.

Vid ett tillfälle utmanades vi att försöka "frigöra kreativitet och bejaka skrivandet" - skriva om ett träd som symboliserade oss själva och använda "du-form". Det var där tanken landade under promenaden här om dagen, när jag såg färgskiftningarna runt om i trädkronorna.
Värt att veta är att detta skrevs när våren precis stod för dörren. Det finns en tillhörande del som handlar om en fågel. Kanske tar jag fram den ur skåpet en annan gång ...

 

Jag ser minsann hur du står där och försöker se reslig ut – gärna vill göra dig lång och smal. Hur du försöker se välfriserad ut i kronan, men hur det mest blir ett stort vindrufs.

För all del. Omfånget har väl inte ändrats nämnvärt under de decennier som gått sedan du började knoppa, men barken är ju ändå inte lika spänstig längre. Bara så att du inte får för dig att tro något annat. Den ser allt lite slapp och rufflig ut på sina ställen. Å´ åldersringarna har blivit några fler och betydligt synligare.

Men jag måste ändå tillstå att du verkar nöjd. Jag ser dig bland de andra för du har ju valt en plats lite för dig själv där du lätt blir synlig. Samtidigt har du valt att växa upp lite i skydd av skogens trädgrupperingar, för att inte stå helt oskyddad när höststormarna tar tag och viner i kronorna.

Valt och valt förresten! Du fick väl så snällt säga ja å´ amen till den plats där du damp ner som litet frö. Några rotskott har du också spridit omkring dig som du malligt visar upp.
Lite vildvuxen här och där, precis som om du söker ett visst mått av äventyr. Men jag ser nog att du inte helt vågar släppa loss. Ditt grenverk avslöjar dig. Lite vild och galen på ytan men med ett djupt rotsystem.

Du slår ut om våren, det är så sant. Fast höstfärgerna klär dig bra. Det är så tydligt att våren och hösten är din renässanstid – det är då det händer mest.

Det råder inga betänkligheter kring att du är nöjd med den plats du intagit. Din tillväxt har skett utan anmärkning.
Din jämlike står där nära dig. Något resligare än du och något större i omfång. Spänsten på barken tycks vara densamma hos er båda, fast bladverket i kronan verkar ha tunnats ut mer.

Du gör dig bra där du står. Lite sumpigt blir det ju stundom kring rötterna, men inte fäller det dig. Färglös och kal – ja, mer har du inte att bjuda på under vintertid. Fast det är klart, slår rimfrosten till så ter sig ditt grenverk i helt annan dager.

Men nu stundar snart din blomstring! Å´ jag ser hur du försöker få spänst i barken i ett tappert försök att göra vårskruden rättvisa.
img_0308

• 8 Comments

•

Jag nöter skor och blir lite av en trafikfara där jag i min iver febrilt söker efter bokstavskombinationer på fortskaffningsmedel i min omgivning. Jag vill ju hitta de där speciella, poänggivande.
De första jag springer på är de mjuka och hårda, de för språket helt livsnödvändiga.
img_0820-1 Ett språk blir helt oförståeligt utan dem. Och tråkigt. Vad hade inte ett O och ett E betytt för de här?
img_0821En Rolex, det hade minsann varit något helt annat det.

Att se den bilburna Blekinge Tekniska Högskolans egna registreringsskylt susa förbi, får mig att börja nynna på BeeTHovens femma. Det var nog inget de tänkte på. Jag fångar upp den på parkeringen.

img_0834-1

En gammal goding som en gång tjänade lagen har nu varit ute i helt annat blåsväder. Så pass att vindfånget över Lilla Bält, under turen till Als, fick den lilla vågräta delen i L:et att fara vind för våg. Men det fångades upp i sista stund och fick på kuppen en högre position än sin lodräta halva.
img_0835

Sjön suger. Nu blev jag sugen på ...

img_0823-1
Nåväl, jag sprang bland flera andra ...
img_0826-1... på några damer och fastnade för ...
img_0829-1Någon av hennes sex söner gick inte att finna i detta sammanhang, men på vägen stötte jag ihop med ...
img_0833-1Inte det vanligaste bland namn, men i sällskap med 352 andra svenska grabbar är han minsann en stolt bärare av detta.

Ett sista möte blev det med en som delar födelsedagsmånad med mig. Skönt att tiden kring september är så härlig, annars hade jag lätt kunnat börja längta till våren.
img_0830-1

 

• 4 Comments

•

September är så varm att jag nästan inte vet vad jag ska göra av mig. Vill liksom sprida ut kroppen. Det är väl den fuktiga värmen gissar jag, som landar när sommaren är sen, nu till och med på gång att gå över i höst, som förstärker känslan. Hänger tvätten på tork gäller det att få in den innan första kvällstimmen nalkas, för då är den som knappt urvriden igen.
Det hettar också av någon slags infektion som bråkar med oss - far runt mellan oss och inom oss. Stundvis känner vi en släng av feber. Kurerar halsont, huvudvärk och ömma kroppar efter bästa förmåga. Idag ska jag koka skivad ingefära, "spetsa" med äppeljuice och citronsaft och sedan dricka varm med en klick honung. Gott för en hals som inte helt är i slag.
Rejält varmt är det också här hemma av alla brödbak som varit på gång denna vecka. Gräddningen höjer inomhustemperaturen till nästan outhärdlig. Baka eget bröd är något vi har hållit på med så många år att vi nästan har glömt att det finns att köpa. Och jag fortsätter baka som om jag glömt att det inte går åt lika mycket till vardags längre. Men några extra limpor i frysen gör att jag kan skicka med äldst och mellan lite hembakat bröd när de far tillbaka till sina vardagsliv efter en helg hemma. Ibland undrar jag om jag är för mycket mamma.
Men det är en fin september. De strålande solskensdagarna långt in i månaden får mig att känna att den kommande vintern inte blir så lång och mörk. Det är värt mycket.
dsc_6326

• 10 Comments

•

Skörda äpplen i september ...
dsc_6301
Eller stapla ved i vårt förråd.
DSC_2240
På honungsrosen; fullt av klasar med små nypon.
dsc_6308


Träd i allsköns färger.
IMG_0068


Entrén som kläs med rönn.
DSC_3657
Muffins, hembakade, fyllda med äpplen från trädgården, toppade med kardemumma och kanel.
dsc_6310


Björnbärsplockning en härlig septemberdag ute på landet.
img_0819


Elda värmande brasor i kakelungen.
DSC_2141


Redo för höstigt mysrusk! 🙂
dsc_6316

 

• 4 Comments

•

Det kan kännas lite surt när helgen är slut, men det är också oftast med nyfikenhet jag möter en ny vecka. Man kan ju aldrig helt veta vad den kommer att innehålla, eller hur det man vet står på programmet kommer att vara. Det kanske inte alls blir som man föreställer sig det, om det nu alls blir, för det kan man ju inte säkert veta. Ett sammelsurium som jag tycker gör en ny vecka spännande. Denna börjar med hemmavarande familj kring frukostbordet. Ett trevligt sätt att börja veckan på. Sedan ett gomorronmess till de båda studenterna på annan ort, som är snabba med att hälsa tillbaka. En liten gest att bli glad av och samla till den energipott jag tar med under dagen. Jag är grindvakt när yngst cyklar till skolan, det är lite mysigt tycker jag, och så får jag en stund med morgontidningen och en kopp kaffe på en plats dit solen når i gröna rummet. Den når inte lika långt nu solen och inte lika länge ända fram, men jag hoppas den ska räcka till att färga druvorna blå. Gör den inte det, gör det inte så mycket. Jag har redan blivit lite glad av små gröna klasar, smått skiftande i blått. Det behöver inte alltid vara så mycket.
DSC_6300