Stora, tunga sammetsgardiner hänger för fönstret. Tanken är att freda morgonsömnen mot ljus och ljud. Fast vad är nyttan med det, nu i oktober, när klockan väcker oss tidiga morgnar som är helt nattsvarta? Lugn musik i radion och mysigt småprat av någon stackare som redan varit igång länge. En och annan bil susar förbi, någon buss öppnar pysande passagerardörren och det tidiga morgontåget drar iväg.
Lyssnar jag noga så kan jag höra allt det där. Men det är ganska tyst och väldigt mörkt. Jag blir kvar under det varma, goa täcket medan de första låtarna spelas på radion och stiger upp först efter morgonnyheterna, när jag hör dig börja spola vatten från kranen. Sömndrucken sätter jag fötterna i golvet, kommer på benen och drar med ett ryck undan den tunga sammeten. Jag tycker det känns lite märkligt att så i ett bli varse att världen utanför redan är ett myller av rörelse, medan det ännu är nattsvart och väldigt tidigt. Var kommer alla ifrån? Vart är de på väg? När slog de upp ögonen för att möta en ny dag? Hur kommer deras dag att se ut?
Sådant kan jag undra medan jag står där kisandes med ögonen och låter nattruset rinna av mig. Fast det går förstås inte att ägna så mycket tid åt de funderingarna. Det gäller att få fart på sin egen dag. Dränka ansiktet i kallt vatten är nästan en nödvändighet för att bli något så när alert.

Vi landar vid frukostbordet, du och jag, tillräckligt i tid för frukost i lugn och ro, med morgontidning, lite av dagens agenda och tända ljus.
När morgonen inte längre är så mörk får jag en stund i orangeriet. Där samlar jag kvistar från lärkträdet. Kvistar som jag tog med mig hem här om dagen, från trädet som pappa en gång planterade vid sommarstugan. Jag binder en liten krans och blandar med ljung. Inte idag, men en annan dag, ska jag ta med mig kransen till pappa, där han har sin minnesplats, och göra fint hos honom till allhelgona.

Det känns bra att låta dagen börja med en stund i en miljö där jag tycker om att vara, med någon jag tycker mycket om och med något jag tycker om att pyssla med. Jag hoppas att alla andra som irrade kring där utanför, tidigt i den nattsvarta morgonen, också finner en sådan stund.

Gråmyset utanför fönstret ger en känsla av att tillåtas andas ut. Man är inte riktigt van vid att september är en månad som förväntar sig att man ska hantera den som om det vore augusti. Det är lätt att man börjar flytta in och det kan ge en aning dåligt samvete att inte "ta vara" på dagarna. Så det är lite mysigt idag att höra dropparna slå mot rutorna, höra vinden vina och se hur den ruskar om i trädgården. För den del ingen skam åt september - det har verkligen varit en jättefin månad, men nu är jag redo att välkomna oktober som idag känns lura bakom hörnet.

Igår passade jag på att "ta vara" på den kanske, enligt meteorologerna, sista sommardagen med att gräva trädgårdslandet. Eller ... vad man nu ska kalla det. Vi satte vår enda och stora förhoppning till bönor och sockerärtor som fullständigt har tvärvägrat. Men inget kan väl växa i något som är så torrt att dammet kring det yr. Jag brukar inte "skämma bort" trädgården med vattning, men i år hade det nog varit läge. Trotsat denna öken har somliga ändå lyckats med. En liten örtagård blev det också i år. Det är härligt att plocka av den till maten eller till vasen som står på bordet.
Det var en fin dag att vara ute och slutet av september känns som rätt tid för att "vända" jorden, men jag saknade lite av hösten runt om mig där jag stod och grävde. Några små ringblommor och krassar som inte hunnit ge sig av törst, blev till en pytteliten bukett som fick följa med mig in. Den lyser fint idag framför ett gråmysfönster.