Author Archives: Mia

• 6 Comments

•

dsc_6340Tid för skörd står högt på önskelistan. Jag skulle bli verkligt lycklig om någon kunde ge mig tipset på hur man kringgår det omöjliga att få oliver att mogna här i Norden. Jag bor ju ändå väldigt mycket på södra halvan av vårt avlånga land. Tillräckligt nära Medelhavet för en ynka liten olivskörd ... Det är vad jag önskar och gärna vill tro att jag kan hoppas på. Men ack ...
Mitt fina, lilla träd är fullt av frukt i år. Det är förstås jättekul, men samtidigt desto snöpligare att vi inte får glädjas åt den cocktailkväll det hade kunnat bli. Min kompis Åsa, hon har minsann fått oliverna att mogna på sitt lilla träd. Det hon fick av mig i våras. !!! Varmaste sol- och lähörnan var hennes tips. Hennes träd hade tre oliver att ombesörja. Och det är klart, kan man lägga allt krut på färre objekt ökar väl chanserna. Tre stycken är ändå bättre än inget. Och kanske alldeles lagom för en cocktailkväll. I alla fall en på tu man hand. Men det ger ju ändå vissa förhoppningar. Att det måsta gå, menar jag. Kanske ändå ska se över inbjudningslistan ...

dsc_6339

• 4 Comments

•

Gammal skåpmat kan vara lurigt. Somligt är överraskande bra, annat är som hej-kom-och-hjälp-mig, ytterligare annat i så dåligt skick att man måste springa därifrån. Men det kan också hända att man måste kolla lite mer ordentligt, därför att man faktiskt inte vet.

Jag kommer att tänka på gammal skåpmat när jag ser träden som nu så smått börjar klä sig i nya färger. Det där lilla skrivargänget som höll ihop under en tid, som utbytte kortare texter med varandra och som jag var en del av. Denna lilla skrivarverkstad var ett fantastiskt forum att vara med i, det gjorde något bra med mig.

Vid ett tillfälle utmanades vi att försöka "frigöra kreativitet och bejaka skrivandet" - skriva om ett träd som symboliserade oss själva och använda "du-form". Det var där tanken landade under promenaden här om dagen, när jag såg färgskiftningarna runt om i trädkronorna.
Värt att veta är att detta skrevs när våren precis stod för dörren. Det finns en tillhörande del som handlar om en fågel. Kanske tar jag fram den ur skåpet en annan gång ...

 

Jag ser minsann hur du står där och försöker se reslig ut – gärna vill göra dig lång och smal. Hur du försöker se välfriserad ut i kronan, men hur det mest blir ett stort vindrufs.

För all del. Omfånget har väl inte ändrats nämnvärt under de decennier som gått sedan du började knoppa, men barken är ju ändå inte lika spänstig längre. Bara så att du inte får för dig att tro något annat. Den ser allt lite slapp och rufflig ut på sina ställen. Å´ åldersringarna har blivit några fler och betydligt synligare.

Men jag måste ändå tillstå att du verkar nöjd. Jag ser dig bland de andra för du har ju valt en plats lite för dig själv där du lätt blir synlig. Samtidigt har du valt att växa upp lite i skydd av skogens trädgrupperingar, för att inte stå helt oskyddad när höststormarna tar tag och viner i kronorna.

Valt och valt förresten! Du fick väl så snällt säga ja å´ amen till den plats där du damp ner som litet frö. Några rotskott har du också spridit omkring dig som du malligt visar upp.
Lite vildvuxen här och där, precis som om du söker ett visst mått av äventyr. Men jag ser nog att du inte helt vågar släppa loss. Ditt grenverk avslöjar dig. Lite vild och galen på ytan men med ett djupt rotsystem.

Du slår ut om våren, det är så sant. Fast höstfärgerna klär dig bra. Det är så tydligt att våren och hösten är din renässanstid – det är då det händer mest.

Det råder inga betänkligheter kring att du är nöjd med den plats du intagit. Din tillväxt har skett utan anmärkning.
Din jämlike står där nära dig. Något resligare än du och något större i omfång. Spänsten på barken tycks vara densamma hos er båda, fast bladverket i kronan verkar ha tunnats ut mer.

Du gör dig bra där du står. Lite sumpigt blir det ju stundom kring rötterna, men inte fäller det dig. Färglös och kal – ja, mer har du inte att bjuda på under vintertid. Fast det är klart, slår rimfrosten till så ter sig ditt grenverk i helt annan dager.

Men nu stundar snart din blomstring! Å´ jag ser hur du försöker få spänst i barken i ett tappert försök att göra vårskruden rättvisa.
img_0308

• 8 Comments

•

Jag nöter skor och blir lite av en trafikfara där jag i min iver febrilt söker efter bokstavskombinationer på fortskaffningsmedel i min omgivning. Jag vill ju hitta de där speciella, poänggivande.
De första jag springer på är de mjuka och hårda, de för språket helt livsnödvändiga.
img_0820-1 Ett språk blir helt oförståeligt utan dem. Och tråkigt. Vad hade inte ett O och ett E betytt för de här?
img_0821En Rolex, det hade minsann varit något helt annat det.

Att se den bilburna Blekinge Tekniska Högskolans egna registreringsskylt susa förbi, får mig att börja nynna på BeeTHovens femma. Det var nog inget de tänkte på. Jag fångar upp den på parkeringen.

img_0834-1

En gammal goding som en gång tjänade lagen har nu varit ute i helt annat blåsväder. Så pass att vindfånget över Lilla Bält, under turen till Als, fick den lilla vågräta delen i L:et att fara vind för våg. Men det fångades upp i sista stund och fick på kuppen en högre position än sin lodräta halva.
img_0835

Sjön suger. Nu blev jag sugen på ...

img_0823-1
Nåväl, jag sprang bland flera andra ...
img_0826-1... på några damer och fastnade för ...
img_0829-1Någon av hennes sex söner gick inte att finna i detta sammanhang, men på vägen stötte jag ihop med ...
img_0833-1Inte det vanligaste bland namn, men i sällskap med 352 andra svenska grabbar är han minsann en stolt bärare av detta.

Ett sista möte blev det med en som delar födelsedagsmånad med mig. Skönt att tiden kring september är så härlig, annars hade jag lätt kunnat börja längta till våren.
img_0830-1

 

• 4 Comments

•

September är så varm att jag nästan inte vet vad jag ska göra av mig. Vill liksom sprida ut kroppen. Det är väl den fuktiga värmen gissar jag, som landar när sommaren är sen, nu till och med på gång att gå över i höst, som förstärker känslan. Hänger tvätten på tork gäller det att få in den innan första kvällstimmen nalkas, för då är den som knappt urvriden igen.
Det hettar också av någon slags infektion som bråkar med oss - far runt mellan oss och inom oss. Stundvis känner vi en släng av feber. Kurerar halsont, huvudvärk och ömma kroppar efter bästa förmåga. Idag ska jag koka skivad ingefära, "spetsa" med äppeljuice och citronsaft och sedan dricka varm med en klick honung. Gott för en hals som inte helt är i slag.
Rejält varmt är det också här hemma av alla brödbak som varit på gång denna vecka. Gräddningen höjer inomhustemperaturen till nästan outhärdlig. Baka eget bröd är något vi har hållit på med så många år att vi nästan har glömt att det finns att köpa. Och jag fortsätter baka som om jag glömt att det inte går åt lika mycket till vardags längre. Men några extra limpor i frysen gör att jag kan skicka med äldst och mellan lite hembakat bröd när de far tillbaka till sina vardagsliv efter en helg hemma. Ibland undrar jag om jag är för mycket mamma.
Men det är en fin september. De strålande solskensdagarna långt in i månaden får mig att känna att den kommande vintern inte blir så lång och mörk. Det är värt mycket.
dsc_6326

• 10 Comments

•

Skörda äpplen i september ...
dsc_6301
Eller stapla ved i vårt förråd.
DSC_2240
På honungsrosen; fullt av klasar med små nypon.
dsc_6308


Träd i allsköns färger.
IMG_0068


Entrén som kläs med rönn.
DSC_3657
Muffins, hembakade, fyllda med äpplen från trädgården, toppade med kardemumma och kanel.
dsc_6310


Björnbärsplockning en härlig septemberdag ute på landet.
img_0819


Elda värmande brasor i kakelungen.
DSC_2141


Redo för höstigt mysrusk! 🙂
dsc_6316

 

• 4 Comments

•

Det kan kännas lite surt när helgen är slut, men det är också oftast med nyfikenhet jag möter en ny vecka. Man kan ju aldrig helt veta vad den kommer att innehålla, eller hur det man vet står på programmet kommer att vara. Det kanske inte alls blir som man föreställer sig det, om det nu alls blir, för det kan man ju inte säkert veta. Ett sammelsurium som jag tycker gör en ny vecka spännande. Denna börjar med hemmavarande familj kring frukostbordet. Ett trevligt sätt att börja veckan på. Sedan ett gomorronmess till de båda studenterna på annan ort, som är snabba med att hälsa tillbaka. En liten gest att bli glad av och samla till den energipott jag tar med under dagen. Jag är grindvakt när yngst cyklar till skolan, det är lite mysigt tycker jag, och så får jag en stund med morgontidningen och en kopp kaffe på en plats dit solen når i gröna rummet. Den når inte lika långt nu solen och inte lika länge ända fram, men jag hoppas den ska räcka till att färga druvorna blå. Gör den inte det, gör det inte så mycket. Jag har redan blivit lite glad av små gröna klasar, smått skiftande i blått. Det behöver inte alltid vara så mycket.
DSC_6300

• 2 Comments

•

DSC_6285 Det känns lite som att vandra i ett eko här hemma. Verkar inte länge sedan äldst frågade vid middagen en kväll: "Vad ska ni med detta stora huset till när vi har flyttat hemifrån?" Jag minns inte vad vi svarade, men jag kommer ihåg att frågan tycktes ertappa mig. Framför allt minns jag känslan av att det verkade vara en evighet tills så var fallet.
Tjoff! Så snabbt gick den evigheten. Det blir viktigt för mig att påminna mig om allt den innehåller. Jag har hunnit fundera mer på frågan, men har ändå inte svaren. Tiden får utvisa.

Denna vecka gör yngst och jag så gott vi kan att "fylla ut rocken". Resten av familjen är spridda för vinden. Man kan lugnt säga att vi inte direkt är i vägen för varandra. Springer mellan våningarna för att se och höra den andra. Frukosten blir helig och en stund tillsammans att summera dagen, gärna under middagen. Vardagen som kommit efter en lång sommar gör det inte alltid lätt att hitta tillfällen att sitta ner ihop.
Jag motar bort, så gott jag kan, tankar på vad som nu ofinns i min närhet. Sådana där enkla grejer som "Godmorgon" när alla samlas vid frukost eller "Hej mamma!" när någon av de två äldsta kommer hem på eftermiddagen, eller den där kramen som jag med jämna mellanrum inte kan låta bli att ge. Det går förvånansvärt bra. I stället känner jag efter hur mysigt vi har det yngst och jag, när vi får de här dagarna tillsammans på tu man hand. Han låter mig ge honom alla de kramar jag nu inte kan fördela lika lätt.
Till helgen kommer J tillbaka och vår lilla duo blir den trio som vi nu ska vänja oss vid att oftast vara. Det må vara onödigt mycket utrymme för oss tre här hemma, men jag känner tydligt att än är jag inte redo att göra avkall på det. Jag vill att sängar välkomnande ska stå färdigbäddade för tillfälliga hemvändare, att pojkrummen ett tag till förblir orörda. Inte minst vill jag fortsatt kunna gå in i vårt gröna rum. Och plocka in buketter med luktärt som klänger upp i spaljén när augusti går över i september och en ny vardag tar vid.
DSC_6286

• 3 Comments

•

DSC_6065"Spikdjävul!" far det plötsligt ur munnen på yngst. Jag tittar upp. Ser hans uppgivenhet samtidigt som jag känner blicken från nyfikna grannar. Sjuttio liter spikrens är vi uppe i. Man kan tycka att grannarna borde vara lite mer förstående när det trilskas med oss och tålamodet tryter. Men där står de och fullständigt vrålglor, till synes helt oförstående. Nu är jag förvisso rätt så glad för våra nya grannar. Tycker att det är trivsamt att ha dem intill, så jag går för att prata med dem, få dem på andra tankar och för att bekanta oss lite bättre med varandra. Men när jag närmar mig får de plötsligt fart på benen och flyr därifrån. Långt ifrån redo för konfrontation.

Sjuttio liter spikrens. På en sommar. Åtminstone fem liter återstår. Och massor av hårt arbete som är långt ifrån färdigt. Inte alls så många parti krocket som jag tänkte att det skulle bli. Eller sommarprat heller för den delen. Trötta kvällar. Men det har också satt mängder med angenäma griller i huv´et. Och längesedan är det hela familjen var så mycket tillsammans. Inte just hur många sommardagar som vi har tillbringat tillsammans, utan mer hur vi har tillbringat dem. "Spikdjävlarna" har lett till mer skratt än svordomar. Tröttheten har fått oss att ha små sköna pauser tillsammans. Det hela har fått oss att känna tillfredsställelse, gett idéer och dela drömmar.

Vi driver sommarstugeprojekt! På den plats där jag tillbringat alla min barndoms somrar, tonårssomrar ( varav några förstås var mer enligt föräldrarnas önskemål än mina 🙂 ) och sedan lika många somrar till. Bland hagar, ängar, får, hästar, kossor och hav. En plats som gör så mycket bra med mig. Som jag tror blir jättebra för oss alla. En plats som jag hoppas kommer att bli en samlingsplats för vår familj.
Vi kavlar upp ärmarna. Det här har vi tänkt klara själva så långt det är möjligt. Först riva en gammal stuga, i för dåligt skick för en makeover. Sedan bygga upp en ny, som är tänkt ska bli lättare och bekvämare att bo i. Men fortsatt en sommarstuga. Jag känner mig trygg med J. Det här har han koll på och han får mig och hela trion att känna att vi tagit oss an ett projekt som vi kommer att ro iland.
Jag slår ut en spik till. Torkar svetten ur pannan. Föreslår sedan att vi ska pausa för en kopp kaffe och färdigbredda mackor. Trion i familjen har redan bekantat sig med de nya fyrbenta grannar som inte kan släppa oss med blicken. Jag har tänkt att jag också ska bli kompis med dem snart. Måste först bara hitta ett sätt att närma mig dem.

DSC_6134

• 4 Comments

•

Så slår jag mig äntligen, efter många sommarveckor, till ro på min trappa, med en solvarm persika så mogen att den släpper taget om grenen, som vilar tungt lutad mot vedbodens södervägg, och faller i min hand så fort jag nuddar den. Fruktsaften silar mellan fingrarna. Sagolikt god.
Det blev lite av en märklig sommar i år. En bra sommar. Fin sommar. Fast ... annorlunda. Något tidigt förstås att redan summera den. Men vi står vid ett av alla de vägskäl som livet oundvikligen leder en fram till. Tar klivet mot något nytt.
Morgondiset lättar och solen tittar fram. Jag är så varse att det är dags att släppa taget. Men jag plågar mig, så där lite lagom, med att hålla kvar. Jag hade så gärna velat att äldst ännu hade varit hemma när skörden av persikor räckte till en peach cobbler. Jag vet att han gärna hade velat vara med. Men varför tänka på det? Jag kan inte rå på i vilken takt sommarens läckerheter mognar. Dessutom känner jag mig helt förvissad om att han är där han vill vara, tillbaka bland de småländska skogarna, på sitt Campus. Precis som jag gör med yngst, när han tar sig till första skoldagen, andra året på gymnasiet. Trygg och förväntansfull ser jag honom dra iväg på cykeln. Nu får tiden gärna gå sakta fram till det är dags för honom att ta studenten. Men tiden är sannerligen inget jag rår över.
Mer blandade känslor är det att se mellan packa väskorna, tömma hemmet på sitt signum; alla de gitarrer som länge funnit sin plats lite varstans. Han tar sig västerut, till en sann studentstad naggande nära sundet över till det danska gemytet. Att vänja sig vid att inte längre ha den där lilla dagliga välgörande dosen av mellan nära inpå, det kommer att ta sin tid. Men allt är i sin ordning. Allra mest känns det bra. Jag behöver bara få lite tid att vara ledsen färdigt först. Så är det lättare för mig att sedan vara gladare glad.

DSC_6274