Author Archives: Mia

•

DSC_4408

Jag bestämmer mig för att det får bli en dag när jag blundar för allt som står på schemat. När jag lägger "att-göra-listan" längst ner i högen, gör den osynlig, och stället låter ögonen vila på en solig, prunkande trädgård. Ja, inte bara ögonen förresten - hela sinnet får sitt balsam. Jag bestämmer mig för att göra så för att solen värmer, trädgården lockar, för att jag vill och för att jag kan. Det är en ynnest att kunna göra så när man gärna vill. Härligt att kunna tillåta sig.
Jag läser morgontidningen sittande i den extra sköna stolen med gung, som står på vår lilla träbrygga, direkt utanför köket, bland jordgubbsplantor som revat sig längre bort än vad som är bra för deras eget bästa. Blad fyllda med små pärllika droppar av nattens regn. Plantor i knopp och i blom som får mig att tänka på röda gubbar med vispad grädde och soliga barfotadagar. Den tanken ägnar jag gärna en stund. Den mår jag lite extra bra av. Jag ger dagen och mig själv lov att flyta på i denna anda.
När dagen sedan blir sen eftermiddag är regnet ikapp. Listan med det som var tänkt skulle göras passar bättre att ta fram och känns lättare att ta sig an. Var sak har sin tid.

DSC_4425

•

DSC_4412 Så friskade vårvindarna i och lekande, viskande tog de oss in i maj till tonerna av alla de klassiska vårsångerna från de många körerna och värmen från sprakande majbål.

Maj. Ljusa vårkvällar, ljumma vårvindar, mellan de kalla som ännu biter, morgnar som inbjuder till att vakna, natur som lockar till att blunda och dofta, se och njuta, känna. Sommar bakom knuten.
En trädgård som hojtar efter att bli ompysslad. Och så ett knä som låser sig just när man som mest håller på med denna omvårdnad. En liten felbelastning och sedan funktionsodugligt. Det är tur att det passar min natur ganska väl att vara lat, luta mig tillbaka för en stund. Jag linkar kring och försöker göra lite nytta.
Baka bröd går bra och gör hela familjen glad; doft- och smaksinne får sitt lystmäte. Att göra krukor av tidningspapper, för sådd av sommarens skönheter, passar också under konvalescens. Däri finns nu det som jag hoppas ska bli ett fång med luktärt och spirande rosenskära, som så gulligt, tycker jag, heter pyntekorg på norska. Böcker och tidningar bläddras i friskt och gäckar med uppslag och idéer för härlig sommargrönska. Fröpåsar med sommarprimörer och krasse får ligga oöppnade ett tag till och blänga surt på mig. Innan dessa kan sås behöver jag ta ett tag med spaden och vända runt jorden i vårt lilla trädgårdsland, och dessförinnan behöver jag få bättre ordning på knäet.
Väntan. Den tiden passar det bra att ta fram akvarellfärger och block. Målning av studentkort finns på "att-göra-listan", för snart vankas studenttider och här hemma finns en sådan glad att finna.

Den första späda rabarbern vi hade hoppats på, till säsongens pajpremiär, blir det inget med i år. Det stora trädgårdsprojekt vi drivit igenom tvingade fram en rockad vad gällde somligt, där ibland rabarbern. Rötter "á la grotesko" grävdes upp efter bästa förmåga och planterades på ny plats för att kunna växa till sig. Precis nyplanterade har jag inte vågat gömma dem från solljuset som jag annars brukar under vår och tidig sommar. Nu frodas de i fullt dagsljus och mycket vattning likt en tripp- trapp- trull-ensemble. Växer sig stadiga i lite snabbare takt än vad som var tänkt.
Men jag är glad över livskraft hos allt som fått lämna plats för den grönska som nu börjar spira hos den skyldige; vår nyplanterade ligusterhäck. Rabarbern ser ju även den ut att vara nöjd med resultatet, trots det grovhuggna rotsystem som blev i flytten. De första späda stänglarna får bli en dröm inför nästa års säsong. I år håller vi till godo med en paj av stänglar som inte låter sig hunsas. Och jag ser fram emot den. Pajpremiär på årets skörd är alltid lite extra. DSC_4420

•

Regnet smattrar mot rutan medan jag övar stämmor. Stämmor som man inte tror låter som de borde, fast jag vet att de låter precis som de ska. Altstämmor. Jag våndas innan de sitter. Vi övar inför Valborg, då alla de som kommer för att se brasan tändas nere vid stranden också kommer att få höra oss, den lilla kör jag är med i, sjunga in våren. Vare sig de vill eller inte stämmer vi upp strax innan brasan tänds och välkomnar våren med sång.
Den känner sig minst sagt lite bortkommen, alten, där jag kämpar med att få den ta ton utan sällskap av sopranen. Fast å andra sidan åstadkommer den stordåd när de väl slår sig i slang med varandra. Då får den minsann sin revansch. Den blir allt kaxigare ju mer jag övar. Lite till så kan inget någonsin rubba den.
Till slut är jag säker på varenda ton. Till Valborg kommer den att sitta som en smäck.

DSC_4406

•

DSC_4398Våren, visst, den är ljuv och underbar, men minsann inte alltid lika förförisk som man kan uppleva den under allt ljusare och allt mer ljumma kvällar, eller så romantisk som den kan vara i vitsippebackarna eller under kvällar ackompanjerade av koltrastsång. Våren ger sig också till känna i form av en mörbultad kropp och en fallenhet att somna i soffan långt före natten tar vid, medan man helst ännu en stund skulle vilja njuta av kvällen. Det är så det är att vara med trägård. Eller i alla fall så det kan vara - det beror ju på vad man vill med sin trädgård. Även om ambitionen är fjärran från perfektionism kan den ändå lätt ta upp mycket tid och sätta en i hårt arbete. Därmed inte sagt att det arbetssamma behöver vara jobbigt. Jag vill må bra av trädgården. Jag känner en tillfredsställelse i trädgårdsarbete och ett välbefinnande i att ge trädgården en del av min tid. I gengäld erbjuder den mig ett grönt rum att vistas i tillsammans med familjen, en lähörna i solen för en stund med en kopp kaffe och en bok, att se våren stå i knopp direkt utanför dörren för att sedan bli skirt grön, börja blomma och dofta ljuvligt, möjlighet att påta i en rabatt, så ett frö, skörda från odlingslotten, plocka en bukett eller att finna en plats för att plantera ett träd.
Men; det kan också innebära att man får ta hand om sviterna, som nu, efter vårt senaste självpåtagna projekt med att plantera över hundra buskar och därtill ett litet gäng med träd. När förödelsen runt omkring allt det nyplanterade ligger kvar som ett "ha-ha-så-lätt-kommer-du-minsann-inte-undan", då kan man med bästa vilja i världen inte kalla det våren för med sig för romantiskt eller förföriskt. Stora uppgrävda högar med grovt dräneringsmaterial, rester av gammal jord, grova grenar från förvuxna nersågade tujor och högar med ris från föråldrade buskar. Massor av hårt jobb. Helst vill man att det ska vara klart när allt är uppgrävt och planterat, redan här handlar det om en arbetsinsats som är mer än tillräcklig. Och helst vill man att det ska vara frodig grönska på en gång. Nu omgärdas trädgården av en ligusterhäck i sällskap med några klotrobinior som i dagsläget inte ger mer belöning än att se ut som en gänglig gränsvakt med några parkerade Nimbus 2000 innanför. Vi forslar undan oönskade "sviter", fyller en container, bokar ytterligare en när den första är fylld, tittar förväntansfullt upp i träden mellan spadtagen för att se om det har hunnit hända något.
Hårt arbete, mycket vattning och stort tålamod. Det gäller att för en stund hitta en annan plats i gröna rummet för att inte helt börja misströsta. En plats där ögonen bjuds något mer vilsamt. Där man kan låta trötta ben och uttänjda armar vila på ett av stegen till en solvarm trappa. Gärna trappan till vedboden där persikoträdet nu står i blom. Jag varvar spadtagen med lite penselarabete mellan blommorna. Gör en del av binas jobb, eftersom de ännu inte hunnit vakna, i hopp om en stor skörd av solmogna persikor när den tiden kommer. Men just då surrar det minsann. En humla hittar längst in i en av blommorna, flyger vidare till nästa och till nästa ... Så jag lägger ner penseln och bara lutar mig tillbaka. En stund. Mitt i våren och före nästa spadtag.

DSC_4395

•

Mitt i en matta av vitt och nygrönska slingrar sig vindlande stigar. Det ger mig en känsla av Dorothy där hon dansar fram i det magiska landet Oz. Det är så magnifikt. På något sätt för stort för att helt kunna ta in. Tänk att denna underbara vitsippevår finns direkt inpå knutarna. Jag låter blicken svepa. Låter fingrarna lätt få röra det böljande vita. Skogen känns trolsk. Håller dig i handen och låter dig leda mig medan jag blundar för att bättre uppfatta skogens alla dofter. Blundar för att bättre uppfatta vårens alla ljud. Ett sinne i taget. Skrattar åt tanken som kommer över mig: "Vilka stora ögon du har." "Det har jag för att kunna se dig bättre." "Vilka stora öron du har." "Det har jag för att kunna höra dig bättre." En ljummen vårkväll i mitten av april tycks det som om vi vandrar, du och jag, mitt i en sagoskog.

IMG_0062

IMG_0063

•

DSC_4370

Med köksdörren på glänt andas jag vårluft medan jag slår till degen till dagens brödbak. Jag trotsar den kalla vårmorgonen, som egentligen inte bjuder på tillräcklig värme för att göra det behagligt att låta dörren stå öppen. Men jag vill så gärna höra koltrasten sjunga för mig där han sitter högt upp i hasseln. Den hassel som vilar sina grenar över vårt lilla trädgårdsland, som bäddar ner höstens skörd i myllan efter sommarens odlingar, och ser till att det varje år kommer nya små skott bland vår blygsamma men glädjebringande lilla kompott av spenat, sallad, rädisor och rödbetor, eller vad annat vi för året odlar. Jag har så svårt att inte låta de nyfödda små plantorna få växa och bli stora där de ju uppenbarligen gärna vill göra just det. Men jag drar obarmhärtigt upp dem. Den lyckliga blir flyttad till någon plats där den ånyo kan få fotfäste, medan flertalet förpassas.
I rabatten utanför köksfönstret vippar påskliljor på långa stjälkar och lyser av gult. Nu ångrar jag inte det minsta den stora säck med lökar som jag förhastat köpte i höstas, eller den tid det tog mig att få dem i jorden när hösten var ruggigt kall, blåsig och blöt. Nu blir jag glad av att titta ut på allt det vårgula medan koltrasten sjunger och jag tippar mjölet ner i degbunken.
Dagen är väl kall för kaffe och nybakat bröd på soltrappan. De kalla vindarna är påflugna nog att hitta mig, fast jag trycker mig längst in i hörnan dit jag tycker att de inte borde nå. Men den har kommit en bit nu, den ljumma våren. Den bara tetas lite idag.

DSC_4387

•

En solig förmiddag landar drygt hundra manshöga ligustrar på vår garageuppfart. I sällskap med några klotrobinior som kommer med samma leverans. De står där i en jätteklump och låter sig inte vänta på att tas om hand. Det uppgrävda diket gapar hungrande efter dem. Jag har klätt mig för grovjobb och det är dags att kavla upp ärmarna. Dags att glömma att ett 42 meter långt uppgrävt planteringsdike ännu ger sig tillkänna i en mörbultad kropp. Fast nu har vi igen ett gediget förarbete och nu börjar det verkligt roliga. Och rackans vad vi får mycket gjort när vi väl sätter igång.
Möra i kroppen och glada i sinnet tar vi kväll i den sista eftermiddagssolen på vår lilla terrass intill köket. Den lilla träbrygga som inbjuder till stunder man mår bra av och som denna kväll alltså blir till en vinterrass. Välförtjänt tycker du och jag, där vi sträcker ut våra "sargade" kroppar och smuttar på vårt vin, med en stunds mental och kroppslig vila. Allt för att orka ta vid nästa dag ... och dagen efter det ... och ännu en ...
Så kommer den eftermiddag när allt är på plats. När vi stegar ut ur trädgården, över till andra sidan gatan för att på lite avstånd beskåda skapelsen. High five! Det här blev ju skitbra. Nu är det bara resterna som ska tas om hand. Leriga jordhögar som har blivit nertrampade i gräset. Sviterna av den gamla monstruösa tujahäcken som vi aldrig fick uppleva under dess glansdagar. Det kräver en container. Dags igen att kavla upp ärmarna. Men det får bli en annan dag. Så lovar vi varandra att "en annan dag" får bli snart.

I mina tankar är våren sol och värme, men det hjälper föga för idag är våren grå och kall. Och blöt. Regnet gör trädgårdens uppgrävda del till lite av en lervälling. Bra förstås för nyplanterad törstande grönska. Jag slirar kring i mina röda gummistövlar och tuktar ligustern. Tar ner den några decimeter på höjden för att väcka lite nu-jädrar-anamma i den och få den att vilja tjocka till sig. Låter sedan kvistarna fylla en vas och tar med lite ny trädgård in.
Några högväxta, men ungdomligt taniga klotrobinior, som i dagsläget inte ser ut som annat än kvastar parkerade på en häxborg, bland kvarblivna jordhögar och nerklippt ris, gör ett försök att skyla sin nakenhet bakom en nyplanterad, högvuxen men ännu inte så kraftfull ligusterhäck. Den gör vad den kan för att ge skydd till behövande, den behöver bara få lite mer tid. Och sen, lite längre fram i vår, när grönskan står i sin fulla prakt ... Då! Tålamod är en dygd. Alla vet vi ju vad det blev av den fula ankungen.

DSC_4378

•

DSC_2994Hårda, kalla vindar som hade varit behagligare att ha i ryggen än att möta. Backar jag hellre hade gått nerför än kämpat uppför Men vad gör det? ... när det är april ... och skogen är full av Anemone nemorosa. Som ett skirt vitt täcke som böljar i vårlig, sirlig grönska. Vindar som gör att man inte känner hur solen ger den första färgen i ansiktet. Den som gör att man känner sig lite extra fin. När man säger adjöss till det vinterbleka. Koltrasten som sjunger under kvällar som blir allt ljusare fast de ännu är kalla. Alldeles väsensfyllt att vistas i. Man vill bara vara ute.
April ... vad är bättre? Jag är ett sant aprilbarn. Jag fyller år i april. Har själv barn som fyller år i april. Vänner som fyller år i april. Tre vänner som fyller år på samma dag i april!
Jag hissar gärna flaggan för april; för vitsipporna, för koltrasten, för ljusa lite kylslagna kvällar, för kaffe-på-soltrappan-fikor, för fräknarna, för alla födelsedagsbarn, alla andra barn mitt i våren och för känslan den fyller hela mig med.

DSC_2983

•

Vi sitter i orangeriet och dricker kaffe ur våra blå ciderkoppar, de vi köpte när vi en gång bilade till Bretagne. Dörren står vidöppen. En sval pust smiter in emellanåt, men vi sitter mitt i ett tropiskt sommarklimat, ser hur fikonets små frukter börjar skjuta fart på kala grenar och känner citronen ge ifrån sig den allra ljuvligaste doft från knoppar som brister ut i blom, när stora hagelkulor plötsligt börjar dundra ner i marken. De smäller så hårt mot taket att det inte är lönt att försöka prata med varandra. Du sitter på andra sidan bordet om mig och jag kan omöjligt höra vad du säger.
Utanför lägger sig de hårda snökulorna, samlar sig i grupp och blir som ett vitt lapptäcke på den annars så gröna marken. Det slutar hagla för en stund för att sedan ta vid igen. Vi blir sittande kvar för det känns som om vi skulle bli anfallna om vi gick ut. Fast april är lurig. Strax tittar solen fram, men det kalla består - får det vita i den gröna mattan att glittra som kristall. Vi tar vid där vi var innan de blå kopparna dukades fram.
I trädgården står två solstolar. Den varma, soliga och långa fredagen under påsk lockade fram dem. Fast det blev inte många stunder att sitta i dem och de känns lite malplacerade där de nu står med fötterna i hagel. Då börjar stora vita flingor singla ner från himlen. Sådana man drömde om under julen. Lägger sig tillrätta i de stolar som kom fram ur vinterförrådet med intentionen att vi skulle luta oss tillbaka en stund i solskenet.
Ja, påsken kom och gick. Liksom vintern som gjorde en snabbvisit under dessa dagar. Men påskliljorna svek inte. De lyste där de stod i skydd på trappan, fredade från vinterns återbesök, under tak som höll stånd mot en illmarig Kung Bore.

DSC_4361

•

DSC_4337

Spaden vilar en liten stund, solen luras och påsken ligger ännu nerpackad. "Gluteus maximus", upplyser barnen när jag piper över ömmande bakdel, "det är kungen av muskler." Jag blir lite bekymrad när jag inser i vilket dåligt skick den verkar vara, men desto mer nöjd över att den nu används flitigt för ett gediget jobb. Jag tar gärna det onda med det goda - och förresten är det väl enbart av godo. Gluteus maximus, mycket vilja och stor nyfikenhet har sett till att min fina ullungrönn har fått en ny plats att ståta på. Det är förstås lite riskabelt att flytta den nu, strax före lövsprickning. Men den har tidigare stått där vårt aktuella trädgårdsprojekt nu dundrar fram.
Jag förbereder platsen väl. Gräver en djup, vid grop, innan jag börjar gräva runt och under rötter för att lirka upp den. "Du kan inte vara så himla petig", hojtar du från den grop där du står och gräver upp kvarvarande hiskeliga tujarötter, "då tar det hela dagen." Men tujorna ska ju döden dö - det är klart att man inte behöver vara så himla petig då - medan min ullungrönn helst ska slå ut med sina alldeles ljuvliga blad nu i vår och leva ett långt och lyckligt liv.
Så jag låter det ta hela dagen. Och när dagen nästan är till ända, då låter jag dig hjälpa mig med de sista krampaktiga grepp som den stackars rönnen tar för att inte behöva flyttas från den plats där den gjort sig hemmastadd. Sedan hjälps vi åt hela familjen, utom yngst som är helt förkovrad i studier - frivilligt?/ofrivilligt? jag vet inte - inför alla de prov som väntar i skolan. Han får dispens för att fortsätta plugga medan vi tar i för kung och fosterland för att få trädet i ny hamn. Och där står det nu. Jag kan inte mer än vattna, hålla tummarna och hoppas.
Så jag håller tummarna och hoppas, men behöver knappast vattna. Gråa moln tränger undan en liten stunds välkommen sol. Tunga droppar blir till blöt snö. Aprilväder. En dag i förväg. Sista mars och nästan påsk. Påsken som ännu är förpassad till kartonger i källaren och gärna vill plockas fram. Men först ska jag sätta min ömmande gluteus maximus i lite mer arbete. Sedan ska påsken få sin tid och sin plats.

DSC_4347