Author Archives: Mia

•

Mandelmusslor ...  bakade på smör och med kärlek. Jag tycker att jag är frikostig med de båda. De är ju trots allt något speciellt med mandelmusslor till jul. Legenden, trions variant, säger att de alltid bakas av far i huset. Men jag vill bestämt hävda att det är en myt, för jag kan inte komma fram till något annat än att detta har skett vid ett enda tillfälle - en advent för flera år sedan när jag hade åkt på influensa. Legenden säger också att det finns en stor tunna med vipplock, mellan matrummet och köket, som är fylld med mandelmusslor och där förser man sig med en när man går förbi. Också detta en myt, sprungen ur en dröm som någon i trion hade som liten.
Nåväl, något fallerade idag. Trots generositet med de båda huvudingredienserna. Kanske var det ett svek när flytande smör/rapsolja blev en genväg att pensla formarna med. Och kanske var det detta som orsakade att det kärleksfulla inslaget tog vägen någon annanstans. Det blev ingen tunna att fylla. Inte ens en liten burk. Det mesta blev till smulor och många grodor hoppade ur munnen.
Denna mytomspunna jul. Den mer sanningsenliga versionen innehåller fler fadäser och inte alltid allt man förställer sig. Bäst blir det att lämna lite utrymme även för detta. Vara lite mer tillåtande. Det kan också ha sin charm så här i adventstid. Och det förenklar en hel del.

DSC_3941

•

DSC_3940 Somliga dagar känns det extra härligt att ha ett bonuskrypin, där man kan höja mysfaktorn med brasa och ljus när regnet smattrar och vinden viner. Där man kan fixa med jularrangemang utan att behöva vara så försiktig med att jorda ner. Klampa in med leriga gummistövlar på golv av betongplattor. Använda det stora, gamla slagbordet som planteringsbord och torka av jordiga händer på ett par slitna snickarbrallor.
Här, så har vi tänkt, kommer vi att samlas till glögg på julafton. Samsas med citron och oliv, nerium o bougainvillea, rosmarin och lager. Vara samlade kring en sprakande, värmande brasa och tända ljus som vilar i bullig, mjuk mossa. En plats där vi önskar att det är grönt och fint och kommer att dofta gott av hyacinter och nejlikaapelsiner.
Men mot en av väggarna, i det annars så gröna orangeriet, finns en stackare som naken blottar sina frukter. Inte ett fikonblad som döljer och skyddar. För trött för att generas över detta. Som istället gått i vila och i tålmodig väntan på våren och nya stora, gröna, fina blad.

DSC_3921

•

Jo, förresten! Focaccia, gårdagens bak, det är ett bröd som ger utrymme för fantasi och variationsrikedom, men det kan vara bra att ha en bas att utgå från. Jag bakar gärna bröd med Leilas recept och använde därför det som grund.
När bröden jäst färdigt valde jag att fördela cirka 20 stycken cocktailtomater, en halv skivad rödlök, ungefär 30 stycken svarta oliver (urkärnade), 4 kvistar färsk repad rosmarin och mozzarella (125 g ost) jämnt över båda. Jag tryckte ner detta i bröden och ringlade cirka 2 msk olivolja över varje bröd och strödde över flingsalt.
Där efter lade jag dem på en oljad plåt och gräddade dem 12 minuter i mitten av ugnen på 225 grader. Stjälpte sedan upp dem på ett galler och ställde in dem ytterligare två minuter i mitten av ungen på samma gradantal. Tycker då att det blir lite bättre skorpa runtom på bröden. En smaksak förstås, men de blev väldigt goda och uppskattade av gårdagens gäster.

DSC_3928

•

DSC_3927 DSC_3928 Emellanåt kommer dagar som tycks flyga iväg. Man ränner runt så man inte hinner sitta ner. I alla fall inte hemma. Men har man tur kanske det innebär att man hinner sitta ner någon annanstans, bland nya, roliga sällskap, men också bland sedan tidigare välbekanta, sköna sällskap.
Ungefär så har de senaste dagarna varit. Allt ifrån inköp så här i adventstid och inför de helger som stundar, till lökar i jorden och andra gröna arrangemang, som jag hoppas ska blomma till jul och stå sig över helger. Vidare till lutfisklunch med den ljuvligaste béchamelsås, glöggmingel i gemytlig trängsel, bland idel bekanta och nya möten att bli glad av, i vad som upplevs som ett härligt, 40-gradigt, öronbedövande sorl. Och så en resa västerut med återträff av tidigare kollegor som blivit sanna vänner. Det har varit ungefär så rörigt, men också lika trevligt, som nog framgår.
Idag har vi avrundat denna "session" med att lugnt och stilla slå oss ner i köket, tugga i oss hembakad focaccia och prata trädgårdsdrömmar inför nästkommande säsong med två proffs inom detta område. Vi tittar på den trädgårdsskiss som blivit levererad och känner redan en längtan till våren. Sätta spaden i jorden och plantera. Tids nog är vi där utan att gå händelserna i förväg.
Nu blir resterande dagar under advent som spännande luckor att öppna. Vet inte ännu vad de kommer att innehålla, fast mandelmusslor har hunnit glida upp en bit på priolistan.

DSC_3932

•

Här hemma driver vi ofta, eller i alla fall ganska ofta, med stora projekt. Som till exempel med att renovera och förändra hela huset. Det är ju inget som görs över en natt precis, utan något som tar många år och blir till ett ständigt pågående projekt - en livsstil. Man tar vid på nytt där man en gång började. Ibland på bekostnad av de mindre, men kanske väl så betydelsefulla, småprojekten. De som borde ses över oftare, men som kanske inte känns lika spännande.
Att rensa är ett sådant. Vi är verkligen usla på det. Utrymme efter utrymme tenderar att fyllas på allt mer. Det blir lätt så när man bott många år på samma ställe, familjen har vuxit till under tiden och man har varit med om att tömma föräldrahem. Här finns en del som behöver gås igenom. Visst sker det emellanåt, det liksom går som i cykler, men allt för sällan.
Några små, söta minigrytor påminde mig om detta dilemma här om dagen. Ibland vill man ju bara ha. Och jisses så många användningsområden man hittar i en hast för dessa bara-vill-ha-föremålen. De går nog faktiskt inte att vara utan.
Så dessa grytor i miniformat har nu lett till, så här i tider som ofta redan är bråda, att operation rensa är i behov att att komma igång. Det går helt enkelt bara inte att finna plats för dem någonstans. Jag tar fram stora kartongen, tömmer hyllor på sådant som står främst, det som ofta används och där, längst in, är det belamrat med grejer som jag hade glömt att vi har. Ut med dem!
De små grytorna må var urgulliga och har säkert sina charmiga användningsområden, men jag misstänker starkt att största nyttan med dem är att de får mig att rensa. Minsann inte det sämsta.

DSC_3926

•

DSC_3918 Eftersom hösten har varit så mild där vi bor, har trädgårdens krukor med medelhav campat ovanligt länge i gröna rummet i år. Runt omkring har grådiset stått så tätt att vi just inte haft så mycket glädje av det. Men någonstans i bakhuvudet har jag med mig att oliver vill ha en köldknäpp för att sätta frukt till nästa säsong. Så vi har väntat ... å´ väntat .... Nu  har den lilla oliven slutligen fått flytta in i orangeriet, efter en helg som bjöd på de två första graderna under nollstrecket. Jag är tveksam till att detta grepp kommer bjuda på det stora nöjet att få skörda oliver nästa år, men kanske ändå turen att få se lite fruktämnen. Att få oliver att hinna mogna i vårt klimat - går det ens? Nå väl, den större av de båda står i alla fall ännu ute i hopp om att bättra på oddsen för nästa sommar.
Orangeriet, som var vårt sommarprojekt och som fortfarande väntar på finputsning, står så pass färdigt att det fullt ut kan nyttjas för sitt ändamål. Nöjet blir ett helt annat att ordna med vinterförvaring till de som annars tappar livslusten när kylan sätter in. I ett mörkt utrymme i källaren har de tidigare inte bidragit till mer än ett hårt slit när de ska kånkas. Men nu kan vi fortsatt sitta som i en grön liten oas när vi tar sen frukost eller fika under lediga dagar. Ännu håller det så många plusgrader att växterna fortsatt är gröna. Den som lyckas charma mig mest är nog ändå Limone. Grönska, blomning och frukt på samma gång och kanske hela vintern. Det får mig att vilja ta många fikastunder i orangeriet. Nu ser vi dessutom fram emot skörd. Det gör mig lite extra glad.

DSC_3905

•

Nu har vi smakat glöggen, tänt första ljuset, lyst upp med skenet från stjärnor och med saffran gul som solen och vi har haft första adventsfikat. Efter en särdeles grå november känns det lite extra välkommet. Även om väckningen i morse bryskt påminde om att det åter var dags att landa i vardagen, är det en annan vardag som tar vid så här i adventstider och jag gillar den. Ombyte förnöjer. Mellan påminde mig om det när vi knaprade kanter och trasiga bitar efter lördagens bak av saffransskorpor. "Ja, just det", som om skolböckerna, som upptog mycket av hans tid i helgen, hade fått honom att glömma, "nu är ju den tiden då det blir en massa kakor." Aldrig annars fylls väl kakburkarna på som under advent. Det är härligt när hemmet blir som ett doftmoln av nybakat, stearin, apelsin, granris och julkryddor.
Även för oss andra i familjen har skolan tagit en del av helgen i anspråk. Men självaste solen gjorde minsann också det, vilket förstås blev ett överraskande och uppskattat inslag. Vi kände den värma ryggtavlan där vi gick i sällskap med yngst till gymnasieskolorna som höll öppet hus. Snart tid att välja och han verkar, som ofta annars, vara klar över vad han vill.
Den första julmusiken fick också sitt utrymme. Jag passade på när resten av familjen var på annat håll. De får ofta nog av den innan den ens har hunnit dra igång och får de välja blir genren istället en annan. Men jag fick mitt lystmäte i helgen, medan saffransbrödet jäste och stjärnorna sattes upp. Och de slipper inte undan. Det kommer att bli mer av den varan. Både av julmusik och saffransbak.

DSC_3916

•

Rockad i almanackan och haveri i köket. Envisa förkylningar tenderar göra kalendern till ett sammelsurium. Vi har bokat av och håller på att boka om och vet inte var det landar. Kökets centrala gestalt i dessa tider - ugnen - som är tänkt ska bistå med gräddade verk till helgerna och matbröd för vardagen, lägger ner verksamheten istället för att bistå med det man förväntar sig av den: värme! Ugnsluckan kollapsar och går inte längre att få på plats. Ingen ugn blir varm då. Till en början tar jag det med ro, men paniken börjar sakteliga sprida sig, för att senare tillta, när jag inser vilka konsekvenserna kan bli.
Om nu saker ska gå sönder, bör de göra det när man kan förvänta sig att det sker. Det vill säga när åldern tillåter, när tiden är inne, för att de börjar bli uttjänta och man inser att det är dags. Man förbereder sig och är redo när det händer. Eller förekommer man. Det ingår i vilket fall inte i planen att ugnen ska stå där och tyckas räcka lång näsa precis inför adventsbak.
Reparation eller ny ugn? Nu är det bråttom. Jag börjar med att ta ugnsluckan under armen och drar iväg med den till närmsta reparatör. Det visar sig vara en empatisk man som inser mitt dilemma. Han sveper med blicken över den havererade delen och strax därpå låter han sin taktfasta tumme ta ett stadigt, nästan magiskt grepp. Som i ett trollslag är luckan återställd.
Så kom ungen att åter bli fit for fight och det fick mig att trilla in i en mer behaglig och rofylld adventsstämning. Så nöjd och lättad över detta att också innehållet i kalendern verkade falla bättre på plats. Nu ligger franska pepparkaksrullar i kall vila över natten, i väntan på att bli skurna och gräddade, för att då ersätta de hjärtan som fått rycka in under tiden.

DSC_3899

•

Ny morgon, nya turer. Yngst har sin andra prao-vecka och de tidiga morgnar det innebär för honom, har fått det att osa curlingföräldrar kring oss. Jag kan inte just se något ont i det. Att vi under två veckor stiger upp en stund tidigare, för att börja morgonen tillsammans så som vi brukar. Äta frukost ihop med den skillnaden att vi sedan erbjuder skjuts.
Världen utanför ligger som i dvala när vi tar klivet ut i det mörka och låser dörren efter oss. Checkar att yngst har fått med sig lunchlådan. Det har han förstås, för han har koll. Mitt i tonåren och full kontroll. Självklart är det så att upplevelsen av tiden, från litet barn till tonåring, är en annan för mig än för honom, utifrån rollen jag har i den och hur jag har förändrats med den. Det får mig att fortsatt checka av och det får honom att numer upplysa mig om att han redan har koll på läget. För det har han. Oftast.
Jag kan inte tycka att vi curlar, när jag ser honom växa in allt mer i att ta eget ansvar och när jag dessutom märker att det han känner, det är att vi bryr oss. Fast, visst, han är yngst. Jag vet att både äldst och mellan tycker att det märks både på honom och mig. Så dessa två håller jag utanför mina tankar kring ett par veckor med allt för tidiga frukostar och morgonskjuts.

DSC_3894

•

Dagen har gått i skytteltrafik. Lämna - hämta, lämna - hämta ... jag har tappat hur många gånger, men en hämtning återstår. Har parerat stunderna emellan med brödbak som välkomnar med doft av nybakat. Så har jag berett plats för det som komma skall. Tömt, torkat rent, rensat, ställt tillbaka. Nu finns utrymme för det nya - plats för advent i skåpen. Fast den trillar ju inte in av sig självt bara för att man är i städtagen.
Lurar på hur listorna ska se ut. Vad de ska innehålla. Vad de ska åstadkomma. Gärna fint papper ... snirklig text ... att göra ... att inhandla ... smått & gott till klapparna. Det som ska göras är att få veckan att dofta jul. Jag tänker pepparkakor och saffransbröd. För hyllorna och för njutningen. Innehållet har just nu julkryddor i centrum. Och inspiration och lust, det är vad jag vill att de ger mig. Dags för julbak och adventspyssel.

DSC_3888