... tar vår vardag vid. Man hinner inte sätta ner foten förrän man är mitt i den. Gräsligt tidiga och på tok för mörka morgnar. Jag är verkligen inte kompis med dem. Men veckan börjar också med att solen skiner när förmiddagen väl trängt undan "mörkan". Så där härligt lyser den. Det riktigt pirrar inne i mig. Alla lediga utrymmen fylls med energi. Känslan av vår. Det bästa ... På radion varskor de om gråväder, men himlen vägrar bli mörk och jag fortsätter känna energin strömma till. Tittar efter snödroppar i trädgården ... nej, inte än.
I dag är det fredag. En "riktig" helg i sikte. Så där härligt vanlig. De försvinner lätt när de är inbakade i långledighet. Och det är fortsatt en solig himmel. Alldeles, alldeles tillräckligt så.
... vår fina gran för några dagar, för att fira nyår på landet. Landet, en tillflykt i dessa orostider. Långt från trångt nyårsfirande. Vi häller bubbel i glasen, skålar in det nya året medan raketer på avstånd lyser upp himlen. Vi hör på radion hur kyrkklockor från olika delar av landet ringer in 2022. Det är du och jag. Vi har summerat det gångna året tidigare under kvällen, under en god middag på tu man hand. Nöjda, nu ser vi fram emot ett nytt.
Tillbaka bland gran och hyacinter, dessa juliga dofter som ger en känsla av tomhet efter helger som nu är över. I fönstren hälsar överdådiga amaryllisar. Fortsatt några lediga dagar och vi tassar genom huset i goa, mjuka kläder och varma, sköna tofflor. En brasa framåt eftermiddagen, men ser till att hinna dra igen spjället inför natten. Tacksamt att ha en källa för energisparande i dessa dagar. Fast mest förstås mysigt. Spraket och skenet innanför luckorna.
Serien om de sju systrarna har tagit mig till Skottland och Spanien. En bok framför brasan ger en fin stund och blir till en härlig resa över tid och rum, medan saknaden känns efter "de små" som åter är på plats bland sitt. Granen får några dagar till innan den går sitt drastiska öde till mötes. Jag tänder den tidigt på morgonen för att få se den i sin fulla glans så länge det är tid. Vi varvar brasa och bok och alldeles för många gofikor med promenader i grårasket. En liten samvetets röst hörs över dessa stunder med rykande het java och det som blivit kvar av helgernas alla godsaker, men mest plats får välmåendet. Och promenaderna; i tanken för de mig mot en strålande solig januaridag som bjuder den första känslan av vår.
... kaveln i högsta hugg och inbakad i pepparkaksdoft kommer hjärtat på plats och burken gapar inte längre tom när jag lyfter på locket. Det fick bli en liten deg, bara för att. Den har vilat i kylskåpet över natten och tittade yrvaket fram när lag lade den på köksbänken. Men sedan minsann, knådade jag liv i den. Långa tag med kaveln ...
När vi lämnar denna vecka har jag fått med mig en dos Lucia. Tur det, jag behöver den för att känna var jag är i tiden. Något fattas mig om jag inte får med mig ljuset och sången denna arla, mörka morgontimma den trettonde. Helst med saffransbullar framdukade.
Tar en titt runt om i rummen. Släpper kaveln. Hoppar i varma kängor och drar en varm sjal om mig. Nu har turen istället kommit till att greppa sekatören. Det städsegröna från trädgården får bidra med gröna hjärtan i tillägg till det kryddoftande. Sedan är det tid att slå sig till ro en stund. Nog så viktigt.
... dofta clementin och stearin och hyacint lite varstans. Doft av jul helt enkelt. Några nybakade småkakor bidrar också. Kanske bästa tiden, de där dagarna före, från första advent och fram till tredagarshelgen efter att alla fyra passerat. En smakbit av något som tas ur ugnen, eller av något mer matigt som trillats på stekpannan. En hyacint som hamnar i en ledig bytta av nåt slag, lite mossa omkring ... Ja, jag tror faktiskt att jag tycker att dagarna under advent är de som gör julen.
Jag ger hals med uppvärmande skalor för att sedan få den omelodiösa altstämman att sitta där den ska, tills det är dags för lilla körens framträdande i all enkelhet. Mysigt och stämningsfullt med glöggdrickande "publik" tillhörande vår villaförening. Om nu restriktioner säger att kören ska framföra sångbidragen iklädda munskydd (vilket ger mig en syn som får smilgroparna att fördjupas) ja, då blir evenemanget troligtvis inställt och jag lägger jag nog ner övningarna. Fast å andra sidan är det ganska trevligt med lite nynnande medan klappar slås in, köttbullar trillas och julbaket gräddas. Men då byts den knepiga, omelodiösa alten ut till en trevligare och mer igenkännbar melodistämma. Klädsamt, tycker jag, med julmusik i någon form mitt i "stöket".
... ja, minsann, och vem hade trott det? Det knarrar under fötterna när jag lämnar första körövningen med julens repertoar. Sista november. Om det blir något framträdande inför publik i vår lilla eminenta villaförening, det återstår att se. Kanske sätter restriktioner stopp. Luttrad och less, nu kan det väl ändå räcka? Men just den här kvällen lyser snön upp och stjärnor, stakar och slingor lyser varmt och inbjudande runt om i alla hus jag passerar. Har fått mig lite varmt "innanför västen". Glögg med en gnutta stärkande bland körvänner, det höjer stämmorna ett snäpp.
En annan novemberdag, en mörk, regnig och slaskig en, den sista lördagen i månaden, tänder vi lyktor utanför dörrarna och tar emot go´a vänner. Också det en kväll med lite värmande och stärkande i glada vänners lag. Kvar på bordet står de läckraste tulpaner. Sådant man sällan unnar sig själv i november.
Till sist en solig novemberdag strax före första advent. Jag roar mig kungligt för en stund i orangeriet, med björkriskrans och lärkkottar, bindtråd, sekatör, diverse "råvaror" och så lite klipp av det vintergröna från trädgården. Så när vi nu har tagit klivet in i advent och julmånaden är kransen på plats sedan några dagar. För mig betyder det en del. Somligt prioriterar man före annat.
Om nu Anders braskar, så återstår att se om jul .... Jag låter det vara osagt, men hoppas att denna skröna gör ett undantag i år. Jag har gärna en vit jul.
... när havet ligger kav lugnt, tycks vågorna gå desto högre på den gamla träbryggan. Det gungar rejält när man sätter fötterna på den. Kanske också när man lägger till, men den säsongen är sannolikt över för detta år.
En annan dag, en solig en, också då när havet är stilla - ja, då har en annan brygga helt sonika flutit bort. Eller möjligen kanske blivit flyttad ...
Också här hemma är det lite "gungigt". På ett positivt sätt skall tilläggas. Mer som när man sitter vid strandkanten och hör vågorna behagligt klucka mot bryggstolparna. Vi är mitt upp i en annorlunda tid med långhelger. Hela tre dagar varar den, helgen.
En annan sak att börja veckan så. Måndag morgon drar vardagen igång. På tisdagen infaller lill-lördag. Onsdagen har alltid varit en skön dag i vardagen, som vi där efter avslutar med fredagstorsdag. Arbetsveckan swishar förbi i ett nafs, tycks det som. Fast det tycker jag fortsatt att även helgen gör, om än tre dagar lång. Hm, märkligt ... Hur som; oredigt och härligt. Lite "wild and crazy" helt enkelt.
... står de sedan några dagar i jord i väntan på att den första lilla knoppen ska våga sig upp. Några dagar sent, i sedvanlig ordning, hamnade de där. Men å andra sidan vet man ju aldrig om de klarar av att hålla tiden. Sex till åtta veckor rekommenderas. Som alla vuxenår tidigare är jag mycket närmre advent i almanackan än i tanken. Var det inte ganska nyss vi bommade igen sommaren? Nu har de i alla fall, amaryllislökarna, fått var sin patinerad kruka att börja ta fart i för att sedan ståta med sin blomsterprakt. Lagom till jul ... i alla fall inte före ... hoppas jag ... men, vad vet man?
Som barn tedde sig tiden före jul som en eeeevighet. Då hade det funnits massor av tid att planera för blomsterlökar till jul. Fast juliga lökar var just inte så prioriterade då. Men jag minns fortfarande doften av hyacint hemma hos mormor och det minnet räcker långt för att också minnas känslan av de jularna. Det lär ju befinna sig i en division för sig självt, efter vad man har hört; doftminnet, och med det följer så mycket mer. i år började jag i vart fall med att "preppa" lökarna med att låta rötterna få ett dygn i ljummet vatten. Och ser man på! När jag tittade till dem tidigare i dag hade det minsann tittat upp en liten knopp hos dem var och en. Kul! Genast fick de var sin trevligare plats att vistas på. Söderfönstret framför arbetsbordet. Ett mysigt ställe för att följa deras "resa" under advent.
... "bitigt om snoken". Nattliga grader under nollan har satt i gång letandet efter något varmare att klä sig i. I kakelugnen knastrar veden från fällda träd på tomten på landet.
"Terrakottaodlingen" har gjort sin utomhussejour för detta år. Står nu tätt inpå varandra (ovaccinerade och fjärran från rådande rekommendationer i denna "pestens tid") i tunga, blöta krukor efter höstens alla regn. Jag gissar att de hoppas på soliga dagar som värmer upp orangeriet och låter dem få det lite torrare om fötterna. Jag hoppas också.
Trängsel ...En söting som sticker ut ...Små blå att bli glad av ...
Det är en del kring detta med höstsysslor, för att sedan kunna boa in sig i stugvärmen och känna sig nöjd. Alla krukor inflyttade, landet grävt, en stapel med ved för vinterns brasor ...
Vi fyller upp ...
Intill mig på kvällen har jag en "stickekorg", det får mig att känna mig alldeles särdeles nöjd. En önskan sedan länge att kunna sticka sockor och vantar fick trion för några vintrar sedan att köpa garn till mig i julklapp. Garnet blev vilandes länge, men så, inför julen därpå, stod det "något stickat" på deras önskelistor. Det har blivit både vantar och sockor sedan dess, till min stora förnöjsamhet.
Värmande i vinter ...
Där jag är nu i livet sätter jag större värde på minnet av de där paketen man fick som liten, när någon själv hade skapat för att ge bort. Jag har lakan med mitt flicknamns initialer broderade på. Jag kommer verkligen ihåg att det inte var någon vidare julklapp att få innan jag ens hade hunnit med min första omnollning. Men nu sätter jag verkligen stort värde både på omtanken och alla minnen den ger. Vem, nu för tiden, gör sådant? Det är en fin sak att ha i sitt linneskåp tycker jag, lakan med sina initialer broderade på. Ett par goa lovikkavantar är minsann inte heller så dumt. Jag är lite stolt, men bäst; de finaste blev glada.
En av de sista överlevarna i trädgården, som pricken över I på säsongens kalastårta.
... begagnat. "Gamla" foton som kommer fram på nytt. Återbruk lär ligga rätt i tid.
Någon undrade var man finner ...
... detta fallande vatten. Så inbäddat i höstfärger ... Jag hade nog också undrat om jag inte redan visste. Från samma plats, vid samma tid, har jag hittat mer "begagnatmaterial" som jag tycker tål att återanvändas.
Har man möjlighet att ta sig till Sveriges trädgård och Ronneby Brunnspark, så finner man det. I stunden härligt iklädd höstskrud.
Ronneby Brunn, med sitt hälsovatten, har en gång tjänat som kurort. Den omkringliggande parken och bebyggelsen är imponerande. Hit tar jag mig gärna någon gång emellanåt för att flanera.
Den gamla direktörsvillan är rena Villa Villekulla.
Om man sedan styr stegen över gångbron ....
... till caféet där de lockar med smaskig mandeltårta eller andra läckerheter - ja, då kan man välkomnas av denna trio. En tycks vråla medan en annan visar onda ögat och så en tredje som inte vill vara med på bild.
Det är härligt att ta en tur ibland, få sig en go´fika på ett mysigt ställe och lite annat nytt till livs. Men ofta räcker det långt bara att få sparka med fötterna i de prassliga löven under promenaden hemikring.
