Author Archives: Mia

• 4 Comments

•

... har kommit av sig. Tvärstopp. Hinder i vägen. Fjällskivling! Nej, förresten, fjällskivlingar - ja, du vet hur stora de kan bli. Vi kommer inte förbi utan att först fälla dem. Först en, sedan två .. och så tre ... fyra ... Därefter får regnjackan, vänd ut-och-in, agera svampkorg.
Svampsoppa. Svampmacka. Svamppasta. Ugnen full med svamp på tork.
Som om det inte vore nog har vännerna som lånat vår byggställning över sommaren, lämnat tillbaka den med flera flaskor champagne som nån form av ersättning. Lån som verkligen inte krävde bubbel eller annat.
Nu står vi i valet och kvalet. Vet inte vilka bubblor som bäst matchar vilket val av svampanrättning. Oj, oj, oj ...

Alla dessa val ...
Det är så vi har det, de sista skälvande augustidagarna.

Sällskap får vi också ett par morgnar vid frukosten. Ett respektingivande par med rejäl kroppshydda sitter en bit från tomten och tittar med onda ögat mot oss. Kalasande på sin läckerbit. Rykande färsk från havet som tränger upp på ängen. Två havsörnar som vill äta sitt ifred, utan att ha oss för nära. Två giganter som trots allt ger sig av när vi öppnar dörren efter att ha lämnat morgonmålet.

Vi står ut, det gör vi ...
Vi gillar både svamp och bubbel och låter oss gärna imponeras av bevingade, navala giganter.

• 8 Comments

•

... PANG!

... när vardagen slår till.
Det tar en stund att landa.
I nuet är vi på väg att ta fast mark.

Lediga veckor.
Tillbaka på nytt.
Somligt kommer av sig. Annat tar vid.

Papper, penna och tangenter hamnade långt in i gömmorna under somriga, lediga veckor.
Sommaren själv har nästan kommit av sig och en anings höst tagit vid. Fast det fortsatt är augusti. Det varma byttes snabbt till något som fick mig att dra på tjocka tröjan under den tidiga turen till lådan med morgonens tryckta nyheter.

Jag släpper inte taget helt. Än är det sommarmånad.

Härligt att bli jordig om händerna när vi skördar vår potatis. Som förstås smakar godare än all annan när den dukas fram till middagen. Trist, så klart, att kålfjärilslarverna fullständigt invaderade den magnifika krassen som slingrade sig över odlingsbädden. Men glad över att vi inte skördat kronärtskockan som "håller hov" där det gapar tomt efter krassen.
Och så lite annat smått & gott. Som till exempel att fredagen gör ny entré. Den där härliga känslan av att åter gå mot välkommen helg.

• 6 Comments

•

... från viken där jag helst tar dagens dopp. Barfota fötter, blöta badkläder i handen och insvept i ett stort badlakan. Hängmattan har äntligen hamnat på en plats där jag gärna vill vara och nu finner jag en stund. Gungar sakta fraaam ... och ... tillbaaaka ... medan blicken vilar på fjäderlätta moln som i sakta mak rör sig över en blå himmel. En himmel alldeles proppfull av sol. Doft av nytvättad lakansväv vajar i vinden nära intill. Det är så mycket sommar så det nästan knakar i fogarna. Och jag är mitt i den.

• 8 Comments

•

... midsommarbukett har blivit kvar på bordet. Vi samlas runt den för en liten fikastund. En sån som man måste ha många av bara för att det är så himla mysigt. Vi känner doften av java och sippar mellan läpparna för att få den fulla smaken. Vissa gånger är det alldeles extra gott. Som till exempel en solig semesterdag när vi söker skuggan. De varma, soliga dagar när man söker en vilsam stund i skuggan ... ja, då är sommaren som allra bäst, om jag får tycka.

För övrigt tycker vi att vi lever mitt i en sommaridyll och att livet är bra skönt. Jag väljer en plats i solen denna morgon. Ett citat i dagstidningen fångar min blick och jag blir lite full i skratt:

Vem som helst kan vara god på landet. Det finns ju inga frestelser där.

Oscar Wilde

Emellanåt pockar lusten på lite influenser från pulsen i city. Kanske behövs en uns små "försyndelser" då och då.

Njut vår vackra sommar!

• 8 Comments

•

... som allra ljusast och nu är tiden då det ljusa varar som längst - små förändringar från dag till dag. Jag har barfotadagar på härliga platser och spretar med tårna i takt med att de som snabbt blir allt mer befjädrade sprätter i jorden. En lång sommarsemester lurar om hörnet och det är nästan då tillvaron känns som allra bäst. När man vet att det där man ser fram emot är så naggande nära. Som att sitta i kyrkbänken, sjunga om blomstertiden som kommer och ha ett sommarlov som väntar utanför portarna. Lite under sommarloven kunde mäta sig med den känslan.

"Sprättisarna" lever livet glatt och fridfullt i sin nya boning. Enplans med egen entré och en omgärdad jordig "tomt", perfekt att gå och sprätta i. Då och då ser vi räven smyga ute på ängen på andra sidan gatan. Den lurar på små fågelungar som sedan en tid tillbaka sett dagens ljus, inbäddade bland vassruggar i vattenhålorna. Jag tittar efter en gång extra att alla najtrådar tätar burens nätade väggar in till våra små kycklingar. Ingen där ska behöva vara rädd för den listige, som lätt skulle kunna ta sig in om vi inte varit sluga nog att stoppa den. Det gäller för den ene att överlista den andre.

I landet växer potatisen - som kom i jorden allt för sent - överraskande snabbt. J kupar medan jag läser bok och ser fram emot sill och färskpotatis till midsommar. Till dess är inte vår egen "plugg" redo att inmundigas. Denna sommar gläds vi åt att det alls blev ett litet trädgårdsland. Rädisor till tröst; de drar vi, några i taget, upp ur jorden och tycker att egen skörd känns bra lyxig. Jag förbereder fåran för nästa omgång med frön och tänker att en annan midsommar har vi hunnit sätta potatisen för att kunna skörda till svenska sommarens stora helg. Men nu är nu, och nu smakar rädisorna alldeles extra gott.

• 12 Comments

•

... som brukligt är, fast jag gör vad jag kan för att hålla dem kvar. Jag tittar ut över det solgula, mitt i sommarens gröna, ser havet glittra där bakom och önskar att det ska vara länge, länge ...


Morgonens möte på väg till brevlådan. Vi hälsar och fortsätter sedan åt var sitt håll.


Vad jag lärt är idisslande kossor inte glada för dessa gula, likväl finner jag dem där, mitt i. Kanske bara för att man blir så somrigt glad. För somliga, som knappt ännu fått mjölktänder, är det förstås lättare.


Så rackans nyfikna.
Bäst ändå, om grannar sköter sitt.


Med barfota fötter, med tidningen under armen, på väg tillbaka från brevlådesamlingen denna arla morgontimma, ser jag havsvattnet dra sig tillbaka från ängen där det bildar "sjöar" för vattenälskande väsen. "Det susar i säven", stunderna med barnen, tränger fram ur minnesbanken. Stunden tillsammans på kvällen innan läggdags. Stora nu. Låt tiden få lugna sig en aning.

"De stora små" har varit, är och kommer att vara samlade med oss till och från under stora delar av sommaren. "Samlade". Det bästa. Lycka. Livet på en pinne.


De allra fluffigaste dunbollar ...

Medan någon har sett sina bästa dagar, står en annan i full blom ...

... medan en tredje är på väg ut, lämna boet, pröva vingarna. Varför, undrar jag, där tittar upp i björkens lilla bo, måste taket skugga så att det ska vara så svårt att se den lilla starungen som tittar ut. Snarare hänger ut. Blir rädd att han, eller kanske hon ( vad vet jag ) ska falla ner.


"Hen-problematiken" håller oss undrande också vad gäller våra bevingade äggproducenter. Det sista hänger helt på genusfördelningen. Vem kommer att gala, vem kommer att värpa? Ingen av oss är ännu man att se vilket, men allt mer dun blir snabbt till fjädrar.
Ett visst mått av spänning och förväntan, mitt i det lilla.

Sommar ...

• 2 Comments

•

Vad är som väntans tider?
Det skiljer sig förstås åt beroende vad man väntar på.
Tre veckor väntade vi i detta fallet, och det gick an, men visst var vi förväntansfulla. Heller inte helt säkra på utfallet, så vi var mer än nöjda när det plötsligt "knakade till" bland fem stycken i den lilla gömman.

I detta, ett av de senaste projekten, har äldst varit drivande. Plötsligt har det "bankats" ihop ett hönshus och på en liten tillfällig innergård, så där i livets början, springer fem stycken små duniga "saker" omkring och är rackans nyfikna på livet. Det pips och det sprätts och det växlar mellan fullt ös - medvetslös med korta intervaller. En barnkammare med allt vad det innebär av skötsel och pass. Men de små liven är förstås helt charmerande, så där som små duniga liv brukar vara.

Full rulle ...

Några dagar gamla nu och redan så otroligt mycket mer spring i de små benen. Om drygt en vecka är de redo för sitt "vuxna" liv med eget hus och tillhörande nätad bur.

... å´ så helt utslagna under värmelampans sken.

Personliga befjädrade individer som sprätter kring på tomten och nyfiket tar del av vad som händer runt dem. Så brukar ofta livet med höns vara - jag har varit med om det förr - och så små ägg med gulaste gulan till sockerkakan.
En del av livet på landet.

... och många omeletter och pannkakor ...

Kackel i hönsgården nästa.

• 6 Comments

•

... var det min fasta övertygelse att alla blommor blommade hela sommaren. Jag funderade inte på annat. Det var ett abrupt uppvaknande när jag blev varse verkligheten. Närmare bestämt den sommaren jag undrade varför syrenerna såg så märkligt trötta ut efter ett par veckor.
Kanske bör tilläggas att det har hunnit gå en stund sedan denna upptäckt gjordes. Där efter har det blivit ett soligt minne som når mig när jag går längs med den underbara syrenhäcken som löper längs med promenaden.

Det är syrentid och det är alldeles ljuvligt. Något att bli verkligt glad av dessa kalla dagar i maj. Kalla dagar som gör att det vackra varar lite längre. Jag passar på att njuta dessa för dagen tvåfärgade; de flesta i knopp men några helt utslagna. Fast denna gång inte "utslagna" som i "trötta", utan "utslagna" som i full blom.

Längs med vägen stöter jag på någon som verkar tvivla; förbereder sig för en kall vinter. Eller någon som kanske helt enkelt tycker att maj är alldeles osedvanligt kall. En vid, hög stapel, som man inte längre når toppen på utan stege, står redo för en tid långt efter att syrener och allt annat sommarens gröna verkligen har tröttnat.

Men i år, tänker jag, när jag känner vinden svepa med sig doft från häggen som blommat i över en vecka nu, får skomakaren äntligen lite välförtjänt semester. För skomakarens skull skulle syrenen kanske kunna hålla på sig några dagar till. Fast riktigt så funkar det ju inte. Det är nu det händer.

Njut dagarna!

• 4 Comments

•

... skir nygrönska längs med vägen. Träden är så där härligt gröna i kronorna och vitsippor vajar ännu, för att våren varit kall. En bra sak medan jag önskar mig varmare dagar. Några vintergröna, de som pappa kallade för pelleflink, tittar upp intill.
Jag viker av där, i dungen, dit jag tittat in så många gånger. Där ett hav av narcisser verkar fylla hela marken.

Någon, nära, vid ett rött hus, påtar i sin trädgård. En man med de grå tinningarnas. Han berättar att det en gång legat ett trädgårdsmästeri i närheten. Långt efter att det lagt ner har narcisserna allt eftersom förvildats och ogenerat tagit för sig av närliggande marker. "Om kanske en månad", säger han, "så växer här orkidéer".

Vilken plats att finna. Vilket liv att leva. Ibland kan man önska extra mycket att det gärna får lov att bli väldans långt.

• 6 Comments

•

... jag har nämnt det förut och gör det på nytt: Jag är en betongkonsistensexpert. En fena på hur den ska blandas. Fingerspitzengefyhl ( hittar inget tyskt Y här. ) Inte mycket för världen kan tyckas. En profession med ett synnerligen snävt användningsområde. Men ack så väl det kommer till pass när det är dags för en blandning.
Här har vi slagit till ett otal. Murblocken med vilka vi byggt väggar med sockerkakssmetskonsistensbruk. ( Får en att vricka tungan. ) Lätt att "smeta ut". Väl lätt. Här gäller det att hålla den rätt i mun, tungan. Annat är det med trappor. Betydligt annorlunda struktur på betongblandning. Trögflytande är bara förnamnet. Det kräver sin man att jämna ut den för varje steg. Så har vi putsen med lite mer mittemellankonsistens. Lagom, var ordet. Den som fint ska läggas som ytskikt på murade terrassväggar. Medgörlig, det må sägas, men nu har maken tagit över görat, med vilken av blandningarna det än månde vara. Jag har blivit innerligt trött på den del av processen där vår cementblandare är inkluderad i arbetet. Jag är liksom färdig med den biten.

Jag har istället kommit till den del där det påtas i trädgården. Den gillar jag. Fram med spade och grep. Det ska till ett litet trädgårdsland. Tänkte jag. Så småningom. Jag vet att J tänker likadant ( nästan ). Så gemensam ambition ska nog ta oss dit. Vad det lider ...
Fram till dess är det inte så dumt att slå sig ner på ... Gissa vad!
Helt rätt: trappan. Jag lurar lite på vilken som blir bäst. Mot öster är det härligt när morgonen gryr. Södertrappan är riktigt skön om man verkligen vill lapa sol. Trappan mot norr är mest en praktisk variant, men fyller funktion även om solen blir allt för varm. Den tål minsann en kopp kaffe den också. Lite extra varmt om hjärtat håller jag de två mot väster, de som fångar kvällssolen.

Nu börjar du kanske ana ( tror du ) hur många blandningar det har blivit! Varför jag är så rackans trött på bruk och betong av olika slag!
Men det är fint att sitta där, på nån av trapporna. Lura lite på vad som ska sås och planteras i trädgårdslandet. Så småningom.
Förresten hörde jag på radion här om dagen att någon uttalade sig om hur det ska köas så här i pandemitider. Det var någon som titulerade sig "köteoriexpert". Allvar, fast det kan vara svårt att tro. I sammanhanget tycker jag att min betongkonsistensexperttitel ( se upp med tungan! ) gör sig riktigt bra.