Advent & jul

•

Nu har vi smakat glöggen, tänt första ljuset, lyst upp med skenet från stjärnor och med saffran gul som solen och vi har haft första adventsfikat. Efter en särdeles grå november känns det lite extra välkommet. Även om väckningen i morse bryskt påminde om att det åter var dags att landa i vardagen, är det en annan vardag som tar vid så här i adventstider och jag gillar den. Ombyte förnöjer. Mellan påminde mig om det när vi knaprade kanter och trasiga bitar efter lördagens bak av saffransskorpor. "Ja, just det", som om skolböckerna, som upptog mycket av hans tid i helgen, hade fått honom att glömma, "nu är ju den tiden då det blir en massa kakor." Aldrig annars fylls väl kakburkarna på som under advent. Det är härligt när hemmet blir som ett doftmoln av nybakat, stearin, apelsin, granris och julkryddor.
Även för oss andra i familjen har skolan tagit en del av helgen i anspråk. Men självaste solen gjorde minsann också det, vilket förstås blev ett överraskande och uppskattat inslag. Vi kände den värma ryggtavlan där vi gick i sällskap med yngst till gymnasieskolorna som höll öppet hus. Snart tid att välja och han verkar, som ofta annars, vara klar över vad han vill.
Den första julmusiken fick också sitt utrymme. Jag passade på när resten av familjen var på annat håll. De får ofta nog av den innan den ens har hunnit dra igång och får de välja blir genren istället en annan. Men jag fick mitt lystmäte i helgen, medan saffransbrödet jäste och stjärnorna sattes upp. Och de slipper inte undan. Det kommer att bli mer av den varan. Både av julmusik och saffransbak.

DSC_3916

•

Rockad i almanackan och haveri i köket. Envisa förkylningar tenderar göra kalendern till ett sammelsurium. Vi har bokat av och håller på att boka om och vet inte var det landar. Kökets centrala gestalt i dessa tider - ugnen - som är tänkt ska bistå med gräddade verk till helgerna och matbröd för vardagen, lägger ner verksamheten istället för att bistå med det man förväntar sig av den: värme! Ugnsluckan kollapsar och går inte längre att få på plats. Ingen ugn blir varm då. Till en början tar jag det med ro, men paniken börjar sakteliga sprida sig, för att senare tillta, när jag inser vilka konsekvenserna kan bli.
Om nu saker ska gå sönder, bör de göra det när man kan förvänta sig att det sker. Det vill säga när åldern tillåter, när tiden är inne, för att de börjar bli uttjänta och man inser att det är dags. Man förbereder sig och är redo när det händer. Eller förekommer man. Det ingår i vilket fall inte i planen att ugnen ska stå där och tyckas räcka lång näsa precis inför adventsbak.
Reparation eller ny ugn? Nu är det bråttom. Jag börjar med att ta ugnsluckan under armen och drar iväg med den till närmsta reparatör. Det visar sig vara en empatisk man som inser mitt dilemma. Han sveper med blicken över den havererade delen och strax därpå låter han sin taktfasta tumme ta ett stadigt, nästan magiskt grepp. Som i ett trollslag är luckan återställd.
Så kom ungen att åter bli fit for fight och det fick mig att trilla in i en mer behaglig och rofylld adventsstämning. Så nöjd och lättad över detta att också innehållet i kalendern verkade falla bättre på plats. Nu ligger franska pepparkaksrullar i kall vila över natten, i väntan på att bli skurna och gräddade, för att då ersätta de hjärtan som fått rycka in under tiden.

DSC_3899

•

Dagen har gått i skytteltrafik. Lämna - hämta, lämna - hämta ... jag har tappat hur många gånger, men en hämtning återstår. Har parerat stunderna emellan med brödbak som välkomnar med doft av nybakat. Så har jag berett plats för det som komma skall. Tömt, torkat rent, rensat, ställt tillbaka. Nu finns utrymme för det nya - plats för advent i skåpen. Fast den trillar ju inte in av sig självt bara för att man är i städtagen.
Lurar på hur listorna ska se ut. Vad de ska innehålla. Vad de ska åstadkomma. Gärna fint papper ... snirklig text ... att göra ... att inhandla ... smått & gott till klapparna. Det som ska göras är att få veckan att dofta jul. Jag tänker pepparkakor och saffransbröd. För hyllorna och för njutningen. Innehållet har just nu julkryddor i centrum. Och inspiration och lust, det är vad jag vill att de ger mig. Dags för julbak och adventspyssel.

DSC_3888

•

"Föradvent", så hörde jag någon säga. Jag börjar bli lite otålig nu, så jag gillar det; "föradvent" ... Att redan nu börja förbereda. Litegrann. Lite lagom. Lägga fram favorittidningshögen med flera årgångars julnummer. Få inspiration. Hinna känna efter vad man gärna vill pyssla med inför advent och under de veckor som följer fram till jul. Helst och mest ägna tid framför brasan med en stor, härlig kopp varm choklad, fin julmusik och bläddra i alla julinspirerade magasin - inte just göra så mycket.
Yngst vill mena att jag jämt pratar om hur lång tid det är kvar till advent. Vilket jag naturligtvis inte gör. Det finns ju en hel del annat att pyssla med och ägna tid åt. Men jag hör onekligen till dem som gillar advent, så visst, till yngsts försvar, jag nämner det väl ibland. Och inför den gångna helgen hade jag faktiskt tappat bort mig i tiden och låg en vecka före. Hade fått för mig att det var två veckor kvar till första ljuset ska tändas. Det fick mig att skynda. Glögg! Jag vill hinna med att sätta glögg färdig till advent! Så jag tog fram receptet från förra året, en verklig höjdare vi gärna vill ha i repris. Indränkt kryddblanding som vi frestas att lätta på locket till för att låta ångorna smita ut. Det är inte jag som ska ta äran åt mig för denna eminenta blandning. Nej, den får vi tillägna en för mig helt anonym Kurt och det liv som går att ta del av på en gård, som bjuder på receptet.
Min tidsförvirring ledde till att glöggen nu står upptappad på flaskor. I god tid inför första ljusets söndag.

DSC_3824

•

Några dagar före jul. Årets mörkaste dag. Vintersolståndet. Jag tycker det känns bra att dagarna har börjat bli längre när julen gör sin entré. Visst vet jag att det tar tid innan det alls är märkbart, men jag tycker om tanken. Tycker om att veta att det är så.
Nu när dagarna är så väldigt korta är det verkligen jättefint med alla ljus, tända stjärnor och adventsljusstakar som lyser vart man vänder sig. Och det är mysigt att julstöka i adventsmiljö. Fast det kan bli mycket med alla förberedelser, allt man har omkring sig, samtidigt som mörkret omfamnar en tidigt. Det är klart att krafterna sinar ibland.
Då är det jättehärligt att bli inbjuden på vinlotteri. Att bli bjuden hem till en sann konstnärssjäl, som denna gång - det kan vara spännande. Det är med viss förväntan jag tar mig dit vinvännerna är samlade. Leenden, bekanta röster och tända ljus ger ett varmt välkomnande, en kopp med glögg som sträcks emot mig, ett inbjudande dukat bord, god mat och många skratt. Med ett djupt andetag lyckas jag mirakulöst dra med mig hela upplevelsen in och när jag andas ut igen tycks slaggprodukter åka med av bara farten. Känslan att det går för fort inne i mig byts genast till ett behagligare tempo. Kropp och själ intar mer något lealöst-och-sprudlande-mineralvatten-likt.
Dags att samlas kring pysselbordet. Vi visar först en lite osäker attityd, men vår sanna konstnärsvän får minsann allas vår kreativa sida att ta fart. Armar blir strax till ett slingrande ormbo där de med liv o lust far över bordet efter papper, lim, glitter och stämplar. Vi granskar nöjt våra egna och varandras alster medan vi bjuds på kaffe och dessert. Någon till och med skyndar tillbaka till pysselbordet för att fixa med lite finlir på sina egentillverkade julkort.
Kvällen fyller verkligen min energidepå med nya krafter. Och gissa vem som upprymt klirrar hemåt denna kväll - med storslam!

DSC_2355

•

Mmm … ett saffransbröd med mycket smör i degen och fyllt med vaniljkräm … det känns lite spännande, nytt och jättegott, tänker jag och bestämmer mig för att sätta igång och baka på en gång. Kavla till en rektangel, skär tolv bitar, fyll med vanilj och gör knyten, fortsätter jag läsa. Verkar väl pilligt och tidsödande. Min bekväma sida tar vid. Höger halva triggar igång idérikedom som är ämnat göra saffransbaket enklare och roligare. Kransar, tänker jag, det är klart att jag ska göra kransar. Det blir ju mycket bättre och är väldigt mycket enklare. Perfekt!
Det är nu det börjar bli farligt.
Att man aldrig lär sig. Det tar inte lång stund förrän jag står med händer, väl insmorda i rikligt med vaniljkräm och försöker fånga upp vad som var tänkt skulle bli en saffranskrans. Istället tvingas jag nu hantera en hal massa som slingrar sig mellan händer och fingrar och läcker ut sitt innehåll. Humöret balanserar på ostadig vägskål. Jag har inte tid med detta! Verkligen inte krafter över för detta! Då tippar vågskålen. Kommer fram till att det jag allra minst har ork för är att tappa humöret. Rädda det som räddas kan tänker jag och snarare häller i mer än lägger ner "kransarna" i bakformar. Låter dem jäsa en stund under dryg väntan. Jobbar på ett glatt humör. Sedan: Skjuts in i ugnen! Följer gräddningen med viss förväntan. Tittar in i ugnen emellanåt. Minuterna går.
Ljuvliga jäsdeg. Efter en stund ser jag hur den börjar få färg. Hur den börjar ta form. Hur gräddningen på något sätt läker såren och helar degen. Förhoppningen tilltar att kunna finna härlig, krämig vanilj inuti. Och visst! De är ju riktigt fina när jag tar dem ur ugnen. Man tänker inte precis fotogenic, snarare mer black & white, men under rådande omständigheter så ... Nu är jag verkligen glad och nöjd med att jag inte lät detta misslyckande, som trots allt ändå blev ett ganska lyckat sådant, förta resten av min dag. Tänk vad energi som hade gått åt i onödan. Men nästa gång ska jag följa receptet! Till punkt och pricka!
Det är vad jag tror nu i alla fall.

Det enda riktiga hindret är rädslan för att misslyckas. I köket måste man ha en skitsamma-attityd.

Julia Child, amerikansk kock och kokboksförfattare (1912-2004)

DSC_2352

 

•

Vissa tider är det extra trivsamt att få vara den som hör resten av familjen komma hem. Denna är en sådan. Det är något redan med hur dörrhandtaget trycks ner. Hur man hör dörren öppnas. Hur de första stegen tas in till hallen. Att märka hur det från dessa ljud tycks pysa ut något behagfullt som intar hemmet. Som lägger sig som ett skönt töcken mellan väggarna. Innehållande förväntan … lust … glädje … Det känns som om man på något härligt paddlande, vadande sätt tar sig fram genom rummen. Kanske ut i hallen där man nyss hörde ljuden. Ofta behövs inget sägas. Man ser hur uttryck i ansiktet signalerar uteblivna ord. Blickar som möts och talar. Näsvingar som fladdrar till för att fånga de dofter dagen gett. Ögon som söker efter något nytt som tillkommit. Känslan av ett varmt nybakat bröd i händerna. Skära en skiva, lukta och smaka för att upptäcka vilka kryddor som gömmer sig däri. Nyfiket lyfta locket på en kakburk. Ta en titt efter säcken. Den som gömmer klappar några dagar före jul. Glädje och förväntan smittar och klamrar sig fast. Det är skönt att det finns en tid för detta. Att låta sig vaggas in i det den öppnar upp för.

DSC_2339

DSC_2341

•

Mörkt som natten. Tänker att det ska väl åtminstone hinna bli morgon innan jag stiger upp. När jag vridit mig länge nog trotsar jag min önskan om sovmorgon. Till min förvåning ser jag att klockan drar sig mot tio. Hur kan dagen vara så mörk?
Då låter vi det gärna lysa upp lite omkring oss.
 

DSC_2332

DSC_2329

•

Luciamorgon. Jag minns hur jag som barn brukade titta på Lucia och lyssna på all musik, uppkrupen i soffan framför tv:n. Med adventsljus tända och med lussebullar och pepparkakor framdukat som frukost. Denna mörka, tidiga morgon. Pirret i magen - snart är det jul. Så stämningsfullt att jag fortfarande kan anamma känslan.
I år har jag haft förmånen att fira Luciamorgon i kyrkan. Det är ett skönt sätt att starta dagen på, en mörk morgon i december. Härliga barndomsminnen till trots måste jag säga att detta är svårslaget. När lamporna släcks och alla tystnar. Förväntansfulla. Att se den enorma kronan mitt i taket blänka och skina med alla sina tända ljus. Se hur den sprider ett varmt sken i den stora kyrkan. Hur ljusen kastar skuggor längs med altargången. Så kommer Lucia med sitt följe. Nästan lite magiskt. Alla verkar sträcka sig så långt man kan för att se mesta möjliga av tåget. Helst vill man höra. Höra alla fina Luciasånger. Själv få sjunga med i psalmer och julsånger. Lyssna och ta in allt vad prästen har att säga. En präst som är sådan jag önskar att alla präster vore. Som säger sådant som jag inte hört någon annan präst säga. Får den stora församlingen att skratta. Får oss att känna just det behagliga som vi alla mår bra av att få en stund för. En musikkår som spelar julig storbandsmusik så att man känner håret resa sig nacken. Och så små tärnor, söta som socker, som sjunger om att det finns änglar en afton i december – änglar av guld med små trumpeter.

DSC_2322

•

Dofter! Underbart så här i jultid! Apelsin med nejlikor, hyacinter, gran, pepparkaka, tazetter, saffran … ja, det finns ju en uppsjö. Jag drar andetag genom näsan, så djupa att jag nästan tippar lite bakåt. Ibland funkar det. Fast det beror egentligen inte på min helhjärtade fysiska ansats, utan mer på dagsformen. Eller snarare vilken kondition snoken verkar ha just i stunden. Den är väldigt lynnig. Fasen … det retar mig … jag vill känna dofter … och smaker … obegränsat!

Jo, det var en dag i somras:
Det känns som om hon försöker göra näsan större. Trycker in … ja, vad vet jag - gissningsvis någon form av lampa och förstoringsglas. Efter en stund låter hon instrumentet falla tillbaka och säger med en nästan oförskämd klämkäck ton: ”Polyper! Du har en jättepolyp på vänster sida.” Hennes sätt att säga det får mig nästan att svara: ”Jaha, tack, vad bra.” Det är verkligen inget att tacka för. Och det är definitivt inte bra! Fler än jag vet säkert hur liten och utelämnad man kan känna sig ibland hos doktorn. Nästan lite bortkommen. Fast samtidigt, utan att vara helt klar över vad polyper är, känns det ändå bra att efter lång tid, flera år faktiskt, med tilltagande nästäppa och till slut helt obefintligt luktsinne, få höra något som man förstår är en förklaring. Självklart är jag tacksam att doktorn ställde diagnos. Så jag lämnar sjukhuset glatt, med medikamenter jag helst vill slippa ta, samtidigt som det känns fantastiskt att påbörja en behandling som förhoppningsvis ska få mig att: 1, primärt, kunna andas genom näsan och 2, som verklig bonus, få tillbaka luktsinne och smak.

Mitten på december och jag ska på återbesök till doktorn. Det har blivit bättre, fast inte helt bra. Jag går gladeligen omkring och hoppas på dagsformen. Fortsätter lika glatt att ta föreskrivna medikamenter. Ger inte upp hoppet om att det kan bli ännu bättre. Sticker näsan djupt i hyacinter och tazetter. Lättar på locket till burken med pepparkakor. Trycker ner näsan så att det nästan blir otrevligt för resten av familjen. Själv njuter jag av att sanningsenligt kunna säga: ”Jag känner doften av kanel … hm … å´ ingefära!” Ett leende sprider lyckliga rynkor i mitt ansikte och något behagligt som kilar runt inuti hela mig. Så vill jag ha min jul: dofter, leenden och ett inre välmående.

DSC_2317 DSC_2319