Så står jag mitt i försommaren och kommer på mig med att undra: Våren! Vart tog våren vägen? Ena dagen verkar fortsatt lite för kall och nästa lever man sommarliv. Barfota i gräset, en glass på soltrappan, krocket i trädgården, klädd i bara shorts och linne. Den kommer så fort. Så obemärkt. Plötsligt bara är den. Sommaren!
Fast denna dag lockar inte försommaren med glass på trappan, eller att vara klädd i shorts och linne. Inte ens med krocket. Det är allt för blåsigt och kallt. Spelplanen står övergiven i gröna rummet. En annan dag ...
Jag lämnar hemmet och tar mig ut till landet och havet och en riktigt go kompis. Gökotta i morgon och jag hoppas få förtur att höra den idag. Det väcker sommarlovsminnen från veckorna på landet i sommarstugan, när man såg dem sitta på rad och hörde dem gala ikapp. Numer undrar jag likt med våren; vart har de tagit vägen? Jag hör dem så sällan. Men hos min kompis brukar de finnas och där brukar jag höra dem. Det har nästan blivit en outtalad tradition att jag får en inbjudan vid månadsskiftet maj/juni. Kanske till del just för den skull ...
"Jag har inga fredagar kvar i skolan nu", säger mellan när vi alla samlas på kvällen. Då blir det extra tydligt. Våren är som bortblåst och sommarlov om knuten. Om ett par veckor är vi där. Nu väntar först helg med klämdag. Det blir som fredag, lördag, lördag, lördag, söndag för barn och ungdom som haft intensiva skolveckor.
Syrenens vissna blommor ligger som en bädd i gräset. Blåregnet orkar inte länge till hålla sina många, dignande klasar. Våren är bak knuten som vi nyss har rundat och sommaren står för dörren.
Årstider
Vardagslyx – verklig lyx
Det är så mycket enklare att vakna när morgonen är ljus. Solen hälsar glatt när man kommer ner i köket. Energi lagras och man får lust att använda den. Ett önsketänkande att varje morgon vore sådan. Idag finns inga tider att förhålla sig till, inga platser att besöka. Idag bara är. Klädd för bak, trädgård, lite inne-göra och så någon stund emellan att bara sitta ner mitt i försommaren tillsammans med en trave trädgårdsböcker. Vardagslyx. Verklig lyx. Livet är mest vardag.
Tvätten hänger ute på lina bland blommande syren och från köket doftar det gott av lingonbröd som gräddas. Strax ska glömda blomfrön sås tillsammans med ytterligare några bönor. Jorden är förberedd liksom spaljéerna där jag hoppas bönlivet ska frodas i sommar. Jag tror att dagen kommer att bjuda på våfflor som gräddas vid bordet i gröna rummet och där får det stå framdukat när familjen samlas i eftermiddag. Pelargoner kommer att få sin givna plats i terrakottakrukor som får pryda sommarduken. Idag får vardagen bli fest!
Tiden mellan hägg och syren
I tider som dessa, mellan hägg och syren, kommer jag att tänka på den stackars skomakaren. Det blir inte mycket ledigt. Fast i år verkar det vara några fler dagar att ge på mellan dessa båda blomningar och stadens skomakare, som har haft bråda tider och nästan verkat dränkt i arbete, kan äntligen få vara lite ledig. Kanske är det för att han bokstavligt talat har stått upp över öronen och i en fullständig huller om oreda av skor som behöver halvsulas eller klackas, skinnjackor med trasiga dragkedjor, havererade mc-ställ, bagar och väskor i behov av lagning, som syrenen de senaste åren har valt att blomma precis inpå häggen, tänker jag. Han hade helt enkelt inte hunnit med att vara ledig. Men i år då? Jo, men titta. När jag går förbi får jag svaret på varför syrenblomningen faktiskt låtit vänta på sig. Eller om det nu är häggen som blommar tidigare. I vart fall; stadens skomakare har gjort ett jätteröj och fått en herrans ordning i sin lilla verkstad. Till och med plats för en liten shop med skor, väskor, plånböcker ... Ordning och reda. Och tid att vara ledig. Det är honom väl förunnat.
Jag tycker om att ha ärenden in till skomakaren. Jag tycker om att köpa sådant som är värt att vårda och som jag kan få lagat. Sådant som håller länge. Trevligt att vara skomakare. Väldigt trevligt att staden vi bor i har en skomakare. Jag ska nog se över om jag inte har något som behöver fixas eller lagas, något som ger mig anledning att titta in till honom. Fast nu kan jag förstås alltid titta in och se vad han har i sin lilla butik i anslutning till verkstaden. Men först unnar jag honom några fler dagar ledigt. När jag tittar ut på syrenen idag tänker jag att han nog får skynda att vara ledig. Knopparna står sprickfärdiga på många av grenarna. Skomakaren skulle gott kunna få lite längre andhämtning från allt arbete som väntar så att han inte tröttnar och bommar igen för gott. Och syrenblomningen är helt klart värd att vänta på.
Hinna vara mitt i
Sedvanligt rusar tiden. Aprils sista dagar sprang in i maj och har nu speedat fram nästan en vecka. Självaste välfyllda bålet, så redo, tycktes snopet stå där väntandes och undra: Men hallå … vad hände?! För någon majbrasa blev det inte. I år heller. I alla fall inte där vi bor. Det hann bli för torrt i naturen, det var vad som hände, med eldningsförbud till följd. Nu ligger där en flera meter hög, vid och stinn rishög i väntan på att transporteras bort. Likt glimmer och glitter för en skata ligger den där och gäckar den eldningsbenägne. Det hade ju varit så härligt att få känna värmen … se in i lågorna … I så fall förstås under de rigorösa former som jag vet är fallet när ett sällskap som vår villaförening ansöker om eldningstillstånd. Nåväl, ett annat år kanske. Men jag hörde Lundastudenterna sjunga in våren. Det värmer gott det också.
Den goa sommarvärmen tycks för övrigt ha packet ihop sedan några dagar. Kanske är det bra. Kanske får det våren att stanna lite längre. Kanske får det våren att inte ske så fort. För nu är tiden då jag verkligen vill hinna med. Hinna med att vara mitt i. Plötsligt ser jag att knopparna på äppelträden är sprickfärdiga. Precis som de på syrenerna. Vårt persikoträd var först ut bland fruktträden med att blomma. Väcker förstås förhoppning om god skörd i sommar. Rabarber är gömda under en stor zinkbalja för att så långt det är möjligt kunna skörda späda stänglar till de första pajerna. Men oj, vad den är strävsam. Ståtligt sträcker den på sig och bekämpar tyngden. Här får man minsann skynda att skörda det späda. Så är det det gamla päronträdet som nog är ungefär så gammalt som ett päronträd kan bli. Det ramar in entrén till trädgården med ett hav av vita blommor några få dagar under våren. De dagarna är nu. Jag tycker om att komma hem, öppna grinden och dyka in under de knotiga gamla grenarna som fortsatt kämpar med att inte ge vika. Jag förundras över detta gamla träd som har sådan ork. Kanske kommer blommorna redan i morgon singla ner som snöflingor. Ja, det gäller att hålla sinnena öppna. Att hinna vara mitt i. Hinna med att också blunda för att känna doften från det som grönskar. Ett sinne i taget. Det tycks bli mer fullkomligt så. Somligt måste jag stanna till när jag går förbi för att också få känna. Jag har några sådana stopp i vårt gröna rum. Backsipporna. Stjälkarna är som att låta händerna lätt få dra över en ekorrsvans. Inbillar jag mig gärna. Där kan jag sitta en stund och bara känna. Men jag måste också dra med sensitiva händer över nyutslagna blad och känna på nygrönskan från min fina ullungsrönn som jag fick av dig förra sommaren. Eller de dill-lika bladen från björnroten som vippar i vinden. Jag sätter mig gärna på trappan för att ta del av våren med en kopp kaffe och en bok. Fast boken blir mest liggande vid sidan om. Jag har fullt upp med att bara se mig omkring. Fångas av tankar jag tycker om att tänka. Blunda en stund för att uppfatta dofterna som vårvindarna drar förbi. De ännu lite kylslagna som jag hoppas får våren att stanna lite längre.
Hemma mitt i ett påsklov
Hemma igen. Hemma mitt i ett påsklov. Ett lov som ger tre studenter utrymme för långa sovmorgnar. Och tid att chilla. Efter dagar fulla med intryck, upplevelser, känslor. Dagar fulla av minnen. Det är dem väl förunnat att bara få vara. Ibland behöver man sätta av tid också för det.
Min morgon däremot startar tidigt. Jag går upp med dig. Smyger för att inte väcka de som ännu sover. Du går ut för att hämta tidningen medan jag sätter på te. Kamelian ställs på trappan. Förhoppningen att få se den blomma har tilltagit en aning, nu när det visar sig att den har klarat den ensliga vistelsen i källaren bland ännu vinterslumrande växtlighet, medan vi har varit bortresta. Ännu liv i knoppar som vuxit till sig. Genom köksfönstret uppmärksammar jag hur allt har blivit grönare på bara några dagar.
Det är en sådan där morgon när en skön känsla växer fram. En härlig känsla av att dagen kommer att bli bra. Efter vår frukost bakar jag bröd. Gillar tanken på nybakat bröd, ännu varmt, tills barnen vaknar. Det hör till sådant jag tycker om att ge dem. Som jag vill att de ska få växa upp med. Fast delar av trion har förstås hunnit bli ganska färdigväxt. Vad gör det? Det hör fortsatt till sådant jag tycker om att ge dem.
Kamelian på trappan och påskliljorna i full blom runt plommonträdet får mig att inse att det är slut på vinterslummern. Dags att låta det gröna i källaren få komma ut i dagsljuset. Det mesta fixar jag själv. Fast övriga delen av familjen kommer att kvirra en aning när det är dags att ta fram citronträdet ur sitt vinteride. Man blir glad av att se det. Glad att av skörda frukt. Fast det är inte fullt lika kul att kånka runt. Men det ska nog gå bra. I år igen. Det har det ju gjort tidigare.
Först ska jag njuta april
Att sluta fylla år, som somliga tycks vilja, därför att de anses ha blivit för många, det tycker jag är ett dumt påfund. Jag tycker det är värt att fira dem, vara glad över att man får uppleva dem och jag tycker det är härligt att få en egen dag. Gärna flera. Här hemma har vi snart en dag att fira. Och vi har börjat lite i förskott. Det har hunnit bli ett par bonusdagar. En liten födelsedagsfika med någon som inte kommer vara med när vår familj firar tillsammans en bit hemifrån. På en plats dit vi ska göra en nostalgitripp. En härlig kombination; födelsedag tillsammans med återbesök av en plats som betytt mycket för oss, omgiven av familjen. Jag gläder mig.
Att få besök av en kompis som tar en heldag i anspråk för att köra de tjugo mil som besöket kräver, det är också riktigt härligt. Något att bli glad över. Något man känner förgyller vardagen. Vi sitter länge kring en sallad med nybakat bröd och nybryggt kaffe och pratar … och pratar … och pratar … Det blir ju så när man inte setts på länge och blir så himla glad över att äntligen få träffas. En promenad i den varma solen och med den isande kalla vårvinden runt om. Premiär för årets första bamseglass på glassbaren med uteservering. En enorm strut som vi slickar i oss intill läväggen i solen medan vi blir allt stelare om kinderna, kring munnen och händerna allt eftersom vi lyckas sätta i oss den. Kalla in i märgen lämnar vi och konstaterar att det var både gott och mysigt. Erkänner motvilligt att det blev lite kallt.
Och nu är det fredag igen. Kvällssolen lyser ännu en stund på vår lilla stenlagda uteplats och strax ska jag tända grillen för att lägga på karrékotletter. Lagom färdiga till den handbollsaktiva delen av familjen kommer hem, förhoppningsvis glada, kanske med en vinst i bagaget. Stå där ute i röken som tätnar kring köttstyckena och tycka att det luktar lite sommar. Fast nu ska jag ju inte gå händelserna i förväg. Först ska jag njuta april. Och april har inlett med en vecka som satt guldkant på tillvaron. Bådar gott …
Minnen att bli glad av
Underbar helg. Massor av sol och så avrundar söndagen med en bonustimmes kvällsljus. Och koltrasten! Han envisas fortsatt med att sitta högst upp i vårt äppelträd och sjunga. Fast vi har tagit ner stegen :). Alldeles ljuvligt.
Det är ju det där med ljuset som inte vill lämna kvällen. Vårjackan kommer fram i ren glädjeyra, fast temperaturen inte klarar av att matcha valet av kläder. Å´ så koltrasten som spelar. Det känns till och med härligt att frysa. Hör liksom till. Jag tror inte jag skulle tycka det vore vår om jag inte fick frysa in den en ljus, kall kväll med koltrastens sång bland taknockar. Eller i äppelträdens kronor. Min vår …
Gräset friserades också den gångna helgen. En fröjd att höra smattret från vår lilla handjagare. Jag känner mig verkligen nöjd med att bjuda grannarna på denna stämningshöjare istället för bullret från en motorgräsklippare. Om de bara fattade poängen … och gjorde detsamma.
Så är det ju det där med doften från nyklippt gräs. Och doften från de små violer jag hittar under vinbärsbuskarna. Samma doft som när man var liten och lättade på locket till sin viol tablettask. Dofter som ger minnen. Under vinbärsbuskarna får man gå varsamt fram även med cylinderklipparen, så man inte av bara farten röjer ljuvlig doft och minnen att bli glad av.
Vårklipp
Mot ett av de gamla fruktträden står stegen lutad. Nedanför ligger avklippta grenar spridda. Intill en liten hubbe med påskliljor har en hög med klipp från apel samlats ihop. Medan sekatören, frenetiskt och varsamt på en och samma gång, letat sig fram i trädkronan har ambitionen infunnit sig att använda dessa klippta grenar till rökspån. Grillsäsongen hägrar. En av flera kreativa tankar som gör att det känns härligt att ha ett grönt rum att husera i.
Fruktträden är inte ensamma om att klippas under helgen. Också pelargonerna blir av med gängliga skott som tittat fram under vintern. Till synes nakna står de nu i köksfönstret och väntar på sol och värme och näringstillskott som ska få dem att växa sig kraftfulla och ge ny blomning.
Våren bjuder in till att duka fram helgens middagar i köket. Vi flyttar ut från matrummet där vi under höstens och vinterns gastronomiska upplevelser suttit som inbäddade i ett töcken av stearin. Nu bänkar vi oss istället kring köksbordet. Där kvällsljuset stannar kvar länge.
Det är den tiden på året då man måste komma ihåg att iaktta. Noga. Så att man inte missar när det händer. Där det händer. Från min plats i köket ser jag hur kaprifolen börjar spritta av vårkänslor. Åldrade, vedartade grenar virvlar runt i ett tätt näste som avslöjar små gröna bladformade livstecken. När händer det? Blicken glider över på syrenerna intill. Längst ut på topparna ser man hur skira bladskott tittar fram även där.
Jag blir sittande kvar vid köksbordet en stund efter att övriga familjen lyft. Njuter det sista av kvällens ljus som vilar över trädgården. Hör hur någon, på väg ut, öppnar halldörren. Någon som blir stående där en stund och sedan ropar: ”Kom!” Jag följer efter och då hör jag … det som verkligen kännetecknar de första ”riktiga” vårkvällar när ljuset stannar länge men värmen ger vika; koltrasten sjunger. Han har funnit en plats i ämnet för dagen. Bland kala grenar sitter han högst upp i äppelträdet. Jag blir stående kvar och lyssnar. ”Vilken tur”, säger mellan efter en stund och plirar med ögonen: ”att vi inte tog ner stegen.”
Efter att ljuset nått morgonen
Att de första marsdagarna har bjudit gråväder gör just inte så mycket. Man har känt våren runt husknuten lik väl. Härligt. På trappan har de första penséerna fått ta permanent plats i betongkrukan, i sällskap av några vårlökar; narciss och pärlhyacint. En kamelia kånkas upp från källaren varje morgon och tillbaka ner på kvällen. Jag fjäskar lite i hopp om att få den att trivas hos oss – vi är inte riktigt bekanta ännu.
De begynnande dagarnas gråa färgskala har under veckan kompenserats med råga av ett härlig solsken, som gett lite värman om man hittat den rätta lähörnan. Den kan man hitta om man letar en bit från det öppna hav som fortsatt sveper in kalla vindar. Krokusarna i arbeten genomgår en mycellik invasion och an blir glad av det färgspel de bjuder. Men det bästa - det jag mest ser fram emot när våren knackar på: Jag får vakna efter att ljuset nått morgonen.
Vinter i miniatyr
Mossan har växt sig frodig och ligger som ett tjockt duntäcke på en gammal överbliven regel i trädgården. Kalla fingrar lyfter försiktigt bort det ”bulliga” gröna som blivit alldeles krispigt av nattfrosten. Nu önskar jag verkligen att marken hade haft ett tunt, fint snötäcke. Ett sådant som kittlar känslan av vinter och stundande jul. Vad som är vinter mäts väl meteorologiskt av dygnstemperaturen och nu har vi faktiskt haft ett par nätter med minusgrader och sol som visat sig dagtid. En tung suck far genom mig när jag hör prognosen på lokalradion som säger att temperaturen under den kommande natten förväntas stiga till plusgrader och att regn väntas under morgondagen. Men jag ger inte upp hoppet om att snart få se landskapet i vinterskrud. Och advent är ändå i faggorna och julen stundar, oberoende av vad Celsius ställer till. Det är jag glad att ha på min sida. Jag som sällar mig till de som ser med förväntan på advent och jul. Så jag fortsätter att varsamt lossa mossan och tänker att nu ska den få ny plats att vara fin på över alla helger.
Jag tar en promenad i skogen och hittar nerblåst tallris som också blir fint till advent. Eftermiddagen är inte så sen när jag fyller famnen med ris, men mörkret börjar redan omge mig. Jag ökar takten. Stannar ändå till en liten stund där jag ser solen på väg att försvinna bakom skärgårdsöarna. Någon annanstans har vattenblänk på stenhällen frusit till is. Vinter i miniatyr. Idag är luften härligt kylig - lika krispig som mossan. Jag ska ta med mig det in i den väntade regniga morgondagen. Kanske som gjord för tända ljus, brasa, bak och pyssel.
