... en tur över bron till Nunnedalen. När tiden är inne sägs där lysa alldeles blått av Anemona Hepatica. I bokskogen nära mig, där jag gärna promenerar, har jag saknat de blåsippebackar som fanns i den tidiga våren när jag var liten. "Titta där", kunde pappa säga när vi färdades någonstans med bil, och minsann, intill vägen under nakna bokkronor - som ett blått hav av små sippor. Nu ofinns de.

Färgrika, doftande tankar ... inbäddade i nygrönska ... en del av den tidiga våren. Allt man gärna vill sätta, så och plantera ...
På trappan ... lite längre fram i april, maj ... jag längtar efter den ljuvliga doften av vivor som hittar hela vägen fram till mig när solen står högt på himlen.

Krasse i trädgårdslandet ... och så alla de maskrosor som jag gärna vill ska finnas, och som varje år, alldeles på egen hand, lyckas alldeles för bra med just det.

Några söta, små rutor får gärna bli ett inslag de också ... på trappan ... eller i rabatten ...

Men innan jag sätter mig med min kaffekopp och tummade trädgårdsbok bland Primula och Kungsängslilja, så blir det en tur över bron till Nunnedalen, i sällskap med fina kompisar och fikakorg. Någon gång när de sista dagarna i mars blir till april.

... var det min fasta övertygelse att alla blommor blommade hela sommaren. Jag funderade inte på annat. Det var ett abrupt uppvaknande när jag blev varse verkligheten. Närmare bestämt den sommaren jag undrade varför syrenerna såg så märkligt trötta ut efter ett par veckor.
Kanske bör tilläggas att det har hunnit gå en stund sedan denna upptäckt gjordes. Där efter har det blivit ett soligt minne som når mig när jag går längs med den underbara syrenhäcken som löper längs med promenaden.

Det är syrentid och det är alldeles ljuvligt. Något att bli verkligt glad av dessa kalla dagar i maj. Kalla dagar som gör att det vackra varar lite längre. Jag passar på att njuta dessa för dagen tvåfärgade; de flesta i knopp men några helt utslagna. Fast denna gång inte "utslagna" som i "trötta", utan "utslagna" som i full blom.

Längs med vägen stöter jag på någon som verkar tvivla; förbereder sig för en kall vinter. Eller någon som kanske helt enkelt tycker att maj är alldeles osedvanligt kall. En vid, hög stapel, som man inte längre når toppen på utan stege, står redo för en tid långt efter att syrener och allt annat sommarens gröna verkligen har tröttnat.

Men i år, tänker jag, när jag känner vinden svepa med sig doft från häggen som blommat i över en vecka nu, får skomakaren äntligen lite välförtjänt semester. För skomakarens skull skulle syrenen kanske kunna hålla på sig några dagar till. Fast riktigt så funkar det ju inte. Det är nu det händer.

Njut dagarna!

Vi har blivit lyckliga ägare till nya fruktträd. Ännu står de höga och rangliga lutade mot idegranshäcken, men snart vankas plantering. Det äldre päron- och plommonträdet i vår gamla trädgård är på bommen efter att tidigare år ha gett massor av skörd. Alla åldras vi. Men de är ändå, med sina knotiga gamla grenar, nästan lite väsensfyllda där de står. Och det skulle kännas ledsamt att ta bort dem. Så det blev klängväxter också vid besöket på plantskolan. Som ska få ringla upp i de där gamla grenarna. En lyktklematis Princess Kate och en klängros Waldemar. Det är nästan så jag redan längtar efter vår och ny växtsäsong.

Jag tycker lite extra mycket om de dagar när man välkomnas hem vid grinden av pärlhyacinter som tittar upp ur en bädd av silverarv under vandrande skugga från ett blommande päronträd. Det är väl just för att de är så få och springer iväg så fort, fast man försöker hålla dem kvar för allt vad man förmår, som de där dagarna när fruktträden blommar är så speciella. Nästan lite väsensfyllda. Persikoträdet kommer snart ha små kart, plommonträdet har precis blommat över, päron- och körsbärsträd blommar överdådigt och äppelblommorna är på väg att slå ut. Känslorna spirar i takt.

Värmen som orangeriet erbjudit har gjort att också vårt citronträd är mer än generöst med blommor och frukt.  Doften från den blomningen ... ja, den kan jag inte riktigt sätta ord på, men alldeles underbar är i alla fall ett tappert försök.
Fikonträdet ger inga blommor men stoltserar med betydligt mycket mer frukt än någon gång tidigare och jag vattnar tappert, för det har jag läst någonstans att man ska, i hopp om att de alla vill mogna.
Men nu har merparten av vårt lilla medelhav haft två veckor på en plats med ömsom sol, ömsom skugga, tätt mot en vägg ute i det fria. Fjorton dagar med solskyddsfaktor à la tätt omvirad fiberduk för att inte bli sönderbrända när de släpps ut ur sitt vinteride. Det har nyligen varit avtäckning. Nästan lika heligt för oss här hemma som för konstnären när verket skall visas offentligt. Snart ska de ut i full sol. Vi konstaterar glatt att förra årets sommarprojekt ger den belöning vi hoppats på. Kanske blir det en citronpaj, en familjefavorit bland bakverk, på egna frukter Kanske en fikonmarmelad. Vilken lyx det skulle vara.

Den sista eftermiddagssolen kastar långa skuggor i trädgården och får mig att vilja göra den sällskap i stället för att gå in. Tar en titt in i orangeriet som bjuder på 24 generösa grader. I en hörna står övervintrade pelargoner och tittar uppoffrande på mig. Hög tid att pyssla om dem. Sätter mig på huk och börjar plocka bort vissna blad och blommor. Någon har gått hädan under vintern av för mycket vatten, en annan har gjort det samma på grund av det omvända.
Ser mig om efter krukor där överlevarna ska få ny näringsrik bädd för att orka blomma under lång tid framöver. Någon har blivit till skärvor, medan andra under vintervistelsen har fått den typiska patina som lerkrukor klär sig i med stigande ålder och användning. Reservkrukor blir de som ännu väntar på att få den.
Eftermiddagens sista varma strålar masserar rygg och nacke  medan jag står böjd över trappan in till boden. Tömmer fjorårets krukor och fyller med ny, näringsrik jord. Och klipper sticklingar som blir till nya små plantor längre fram i vår.