Lavendeln står i sin mest praktfulla blom. Det är en fröjd både att se och att dra med handen över det blå, böljande. Känna dofterna som sprids. Det surrar av liv när man går förbi. Den älskas av fjärilar och bin men allra mest av humlorna.
Det går så fort. Ett par veckor, sedan vissnar blomsterprakten och faller till marken. Jag skulle vilja att tiden vore lite längre. Önskar att den fick blomma några fler dagar. Allra helst fler veckor. Vart ska humlorna sedan ta vägen?
Det är nästan så att jag kan stå bredvid och se gräset växa och åter bli grönt, på alla de gula, kala fläckar som den sista tidens torka plågat denna gröna matta med. Allt medan regndropparna faller. Sommarregn. Så välgörande för det ledsna gröna. Visst är det förunderligt? Med en sådan växtkraft som gräsets? Nästan bums behöver man ta fram friseringsverktyget. Igen! verkar många tycka.
Att vara förunnad att kunna göra valet att att bo i hus - om man nu vill bo i hus - och samtidigt klaga på att gräset behöver klippas, det tycker jag är missklädsamt. Och jag tycker, med så små trädgårdar som det är där vi bor, att det är sorgligt om man gör valet att klippa med motorgräsklippare. Oljud och inte minst dåligt samarbete med miljön, som oftast drar igång under den tid man vill nyttja sina trädgårdar för själslig återhämtning. Nu har vi äntligen fått en granne, snett mittemot, som tycker som vi. Ett par gånger i veckan brukar vi höra det rogivande smattret från hans lilla handdrivna cylinderklippare. Det är nästan så att man får lust att klippa själv. En meditativ stund. Barfota i gräset ... smatterljudet ... doft av nyklippt gräs. Det är verkligen ingen större fysisk utmaning, eller någon speciellt tidskrävande insats, med en gräsmatta på några få hundra kvadratmeter. Ändå tror jag att kroppen mår lika bra som själen av denna lilla insats. Det gäller bara att komma på det. Våga prova. Vi har andra grannar som väljer att istället ta på sig hörselkåpor när de klipper gräset med sin motordrivna maskin. Medan barnen är i trädgården vid sidan om. Utan skydd. Gör ett annat val kan jag tycka. Kanske mindre gräsmatta eller låt gräset växa. Det är fint det också. Visst, med all respekt, jag vet; ett gissel för gräspollenallergiker. Vi är två i vår familj. Det kan vara en mycket plågsam tid. Men kanske mossa då? Jag har svårt att se vad som är fel med mossa. Det är båda mjukt och grönt och kräver mig veterligt inte mycket, om något, underhåll. i vilket fall tycker jag att man ska välja att vara glad för sin trädgård och inte se den som en plågoande som kräver tid.
För några år sedan kom vi hem efter en vecka i Bretagne början av juni. Medan packningen bärs in ser vi mellan, inte gammal då, med pollenallergi till trots, envist och lustfyllt kämpa sig igenom det högvuxna gräset med vår lilla gräsklippare. När han är färdig med det han föresatt sig, så har han klippt fram en stor, glad smiley i gräset.
Trädgård är som med böcker: de gör en rik. 
Vi kavlar upp ärmarna denna dag, äldst och jag. Grovröj i trädgården. Diverse relevanta redskap är framtagna, de flesta som hemmet kan uppbringa rent av (och det är en hel del) innan den förväxta cypressen är fälld. Jag tjänar mest som assistent; håller i och räcker, medan äldst tar i med hårdhandskarna och slutligen, när sista grova stammen är nere, slänger sig på gräsmatten pustandes, högröd i ansiktet, varm och svettig.
Vi tar med glas och en kanna med kallt is-te och sätter oss på terassen . Häller upp var sitt och sväljer med stora, ljudliga klunkar. Nu är det bara resten kvar. Resten är, ser vi nu när vi tittar på vad vi åstadkommit, ett berg av grenar och kvistar. Sedan finns det en del rester från tidigare år. Som inte borde funnits. Kanske vore lämpligt att ta dem också. När vi ändå håller på. En förhållandevis liten instats leder till ett dagslångt arbete. Fast vi känner båda: Inte idag. En annan dag. Det är så man gör för att få många trädgårdshögar. Behjärtansvärda insatser med liv och lust, som sedan sinar när man ska ta hand om sviterna. Inte undra på att högarna har samlats. Men å andra sidan; de är inte i vägen, utan enbart föremål för sådant som kommer upp till diskussion på "har-att-göra-listan". Och det är vår trädgård.
Hur det än är med den saken, att det vore bra att ta hand om sviterna, så kan vi nöjt konstatera att vi har skapat något nytt och trivsamt. Öppnat upp för att släppa in ljus mellan olika trädgårdsrum. Gjort rummen mer tillgängliga för varandra. Skapat ett titthål. Som att låsa upp en spännande dörr och inte riktigt veta vad som finns bakom.
Ett medelhav i miniatyr har sluppit månader av isolering i källaren. Ett par veckor i skuggan under skyddande fiberduk för att vänja sig vid solljuset och nu står de äntligen där i full sol framför lavendelhäcken. De låter sig tålmodigt kasas runt tills jag känner att de hamnat rätt.
En liten plats som denna med doft av citronblom kan räcka för att drömma sig bort en stund. Och med hjälp av verklig järnvilja kan jag också frambringa en touch av Monets trädgård när jag står framför mitt blommande blåregn. Litet men naggande gott - det är fullt av blomklasar i år.
Mellan mörka nästan svarta moln och regn som hänger i luften eller vräker ner blir det en stunds uppehåll. Öppnar terassdörren för att släppa in vårluft som jag kan önska vore lite varmare. Jag skulle kunna välja att gå ut i trädgården, men jag tittar hellre in i vårt gröna rum. Det känns bättre så. Och nu är den tid då jag gärna öppnar dörren till trädgården och tittar in i gröna rummet. När jag ser hur äppelträdet står i blom och hur syrenen är nästan fullt utslagen kan jag tycka det är bra att maj är lite sval och ger en del regn. Regnet - inte är det änglar som gråter? I så fall av lycka, tänker jag. Sval majluft och lyckodroppar som får äppel och syren att hålla ut längre i sin blomsterprakt. Men vädret är lynnigt. De mörka molnen attackerar på nytt och man vet inte hur de är beväpnade så jag byter rum.
Att låta händerna knåda en ljummen deg känns som ett bra alternativ medan det mörka drar förbi. Så mitt i kladdiga, mjöliga fingrar tittar solen fram. Där och då prioriterar jag om. Jag har en förmiddag hemma med delar av juniortrion. Dagens "att-göra-lista" går i bitar och i soporna. Det blir en trädgårdsfika istället ... i solen ... med nybakat bröd ... äldst, mellan å´ så jag.
Sitter vid bordet i vårt uterum och försöker skapa någon form av ordning i ett par lådor överfulla med frön. Lastgamla frön och fjolårsgamla, märkta fröpåsar och omärkta påsar och så några helt nyinköpta - allt i en fullständig huller om oreda. Sorterar, slänger, tar till vara ... upptäcker att jag inte hade behövt köpa några nya fröer. Jo, basilika, annars finns redan det mesta. Det mesta betyder ofta lite av varje. Vi får inte plats med mycket i vårt lilla trädgårdsland och jag har svårt att välja vad jag helst vill ha. Ibland vill vi ha lite olika du och jag, fast oftast detsamma. Det blir gärna en trevlig röra. Det vill säga trevlig om man inte har så hög ambition. Några morötter till ett par middagar, några rädisor i början av säsongen innan de hinner bli förvuxna och träiga, lite späd spenat till några sallader och så lite till. Faktiskt också, å´ här sträcker vi gärna lite på oss; sparris. Minsann! Där har vi hunnit imponera på några kompisar som bjöds på färsk sparris från vårt lilla trädgårdsland. Vi snackar kanske fem sparrisar, men ingen av våra vänner, vad jag vet, odlar sparris, så det är tillräckligt för att impa en aning. Och så är det fantastiskt gott.
Det bor en liten eldsjäl i mig som får idéer att spira men som inte är fullt så energisk när det väl kommer till praktiskt arbete. En eldsjäl som skapar denna trivsamma röra; lite av varje och bra att ha. Men jag är ganska överens med mig själv här. Ibland kan det vara härligt att bygga luftslott. Att ha något eget där ingen annan kommer och talar om hur det ska vara. I trädgården gör jag bara saker när jag har lust och den lusten är långt ifrån alltid överens med den takt som får röran och ogräset att frodas.
Sedvanligt rusar tiden. Aprils sista dagar sprang in i maj och har nu speedat fram nästan en vecka. Självaste välfyllda bålet, så redo, tycktes snopet stå där väntandes och undra: Men hallå … vad hände?! För någon majbrasa blev det inte. I år heller. I alla fall inte där vi bor. Det hann bli för torrt i naturen, det var vad som hände, med eldningsförbud till följd. Nu ligger där en flera meter hög, vid och stinn rishög i väntan på att transporteras bort. Likt glimmer och glitter för en skata ligger den där och gäckar den eldningsbenägne. Det hade ju varit så härligt att få känna värmen … se in i lågorna … I så fall förstås under de rigorösa former som jag vet är fallet när ett sällskap som vår villaförening ansöker om eldningstillstånd. Nåväl, ett annat år kanske. Men jag hörde Lundastudenterna sjunga in våren. Det värmer gott det också.
Den goa sommarvärmen tycks för övrigt ha packet ihop sedan några dagar. Kanske är det bra. Kanske får det våren att stanna lite längre. Kanske får det våren att inte ske så fort. För nu är tiden då jag verkligen vill hinna med. Hinna med att vara mitt i. Plötsligt ser jag att knopparna på äppelträden är sprickfärdiga. Precis som de på syrenerna. Vårt persikoträd var först ut bland fruktträden med att blomma. Väcker förstås förhoppning om god skörd i sommar. Rabarber är gömda under en stor zinkbalja för att så långt det är möjligt kunna skörda späda stänglar till de första pajerna. Men oj, vad den är strävsam. Ståtligt sträcker den på sig och bekämpar tyngden. Här får man minsann skynda att skörda det späda. Så är det det gamla päronträdet som nog är ungefär så gammalt som ett päronträd kan bli. Det ramar in entrén till trädgården med ett hav av vita blommor några få dagar under våren. De dagarna är nu. Jag tycker om att komma hem, öppna grinden och dyka in under de knotiga gamla grenarna som fortsatt kämpar med att inte ge vika. Jag förundras över detta gamla träd som har sådan ork. Kanske kommer blommorna redan i morgon singla ner som snöflingor. Ja, det gäller att hålla sinnena öppna. Att hinna vara mitt i. Hinna med att också blunda för att känna doften från det som grönskar. Ett sinne i taget. Det tycks bli mer fullkomligt så. Somligt måste jag stanna till när jag går förbi för att också få känna. Jag har några sådana stopp i vårt gröna rum. Backsipporna. Stjälkarna är som att låta händerna lätt få dra över en ekorrsvans. Inbillar jag mig gärna. Där kan jag sitta en stund och bara känna. Men jag måste också dra med sensitiva händer över nyutslagna blad och känna på nygrönskan från min fina ullungsrönn som jag fick av dig förra sommaren. Eller de dill-lika bladen från björnroten som vippar i vinden. Jag sätter mig gärna på trappan för att ta del av våren med en kopp kaffe och en bok. Fast boken blir mest liggande vid sidan om. Jag har fullt upp med att bara se mig omkring. Fångas av tankar jag tycker om att tänka. Blunda en stund för att uppfatta dofterna som vårvindarna drar förbi. De ännu lite kylslagna som jag hoppas får våren att stanna lite längre.
”Vad ska ni med det här stora huset till när vi har flyttat hemifrån?” frågar äldst en mörk vinterkväll när vi sitter samlade runt middagsbordet. Kan hända är frågan motiverad, men jag kommer ändå av mig lite när han ställer den. Det känns som att vi nyligen byggde till för att vi alla, föräldrar och barn och våra vänner, skulle få plats att vara samlade. Jag tycker att det kanske snarare är en fråga som vi borde ställa oss själva. Vi föräldrar. Om den nu alls bör ställas. Definitivt inte riktigt än. Men när jag lite undrande tittar upp och möter hans blick, betvivlar jag att det ens är ämnat som en fråga - mer ett konstaterande. Jag som trodde att man som barn ville att ens föräldrar ”alltid ska bor kvar i samma hus”. Så att man har något att komma hem till. Vilar fortsatt blicken på honom, men ser med andra ögon. Inte så mycket barn längre. En kille mitt i starten av ett vuxenliv. Fast förstås alltid vårt barn. Och det är inte längre så nyligen. Som vi byggde till. Åtminstone inte i hans liv. Och visst, han har ju rätt. Det är ett väl stort hus för två.
Kommer att tänka på när vi köpte huset. När vi första gången var och tittade på det. Då var vi föräldrar till en liten bebis. En liten bebis, två månader, som låg i liften och blinkade, medan stora snöflingor föll ner över hans näpna lilla ansikte, när vi gick trädgårdsgången upp mot entrén. Jag hade glömt att ta med nappen. Tre månader senare var vi utöver lyckliga, trötta föräldrar, som blivit varse vad allt för lite nattsömn för med sig, glada husägare. Ägare till ett enormt renoveringsobjekt. Att vi fann kraft kan tyckas besynnerligt, nu med lite distans.
”Finns det någon bra skola i närheten?” frågade en del av våra vänner när vi skulle flytta in. ”Skola?! Det är ju evigheter tills han ska börja skolan!! Då kanske vi inte ens bor kvar här!” Jösses, en så dum fråga.
Men det gjorde vi. Bodde kvar. Och gör fortsatt. Rum efter rum har renoverats och barn efter barn har tillkommit (tre, för att förtydliga). Precis som större och nya rum.
Och nya skolor! Så här i backspegeln konstaterar jag att den första frågan om skola kanske inte var så märklig ändå. Vi bor ju till och med kvar när äldst börjar högskolan en ansenlig tid senare.
Jag önskar i vart fall att det fortsatt alltid kommer kännas lika självklart; att dit vi kanske en gång flyttar, dit flyttar han och hela trion i någon mening med. Att vårt hem alltid kommer att ha en öppen dörr, som med jämna mellanrum, gärna ofta, passeras av utflugna barn. Att de alltid kommer att vara trygga med att de har ”något att komma hem till”.
Fast en flytt från vårt hus och gröna rum … ja, det får nog i så fall ske någon annan tid på året än nu. När det första som sker på morgonen är att man tassar ut i morgonrock och andas tidig morgonluft. Går med barfotafötter på det kalla trädgårdsgolvet. Tittar vad som hänt i rabatter. När tvätten fladdrar på tork för vinden, ute på lina. När solen värmer. Värme som får kläder att kavlas upp och sol som får armar och ben att tappa sitt vinterbleka. Medan morgontidningen läses i gröna rummet i sällskap av en kopp kaffe, fågelsång och doft av nygrönska. Någon annan tid på året än när du och jag tar den lugna stunden på eftermiddagen lutandes mot köksväggen som våren värmt upp.
Underbar helg. Massor av sol och så avrundar söndagen med en bonustimmes kvällsljus. Och koltrasten! Han envisas fortsatt med att sitta högst upp i vårt äppelträd och sjunga. Fast vi har tagit ner stegen :). Alldeles ljuvligt.
Det är ju det där med ljuset som inte vill lämna kvällen. Vårjackan kommer fram i ren glädjeyra, fast temperaturen inte klarar av att matcha valet av kläder. Å´ så koltrasten som spelar. Det känns till och med härligt att frysa. Hör liksom till. Jag tror inte jag skulle tycka det vore vår om jag inte fick frysa in den en ljus, kall kväll med koltrastens sång bland taknockar. Eller i äppelträdens kronor. Min vår …
Gräset friserades också den gångna helgen. En fröjd att höra smattret från vår lilla handjagare. Jag känner mig verkligen nöjd med att bjuda grannarna på denna stämningshöjare istället för bullret från en motorgräsklippare. Om de bara fattade poängen … och gjorde detsamma.
Så är det ju det där med doften från nyklippt gräs. Och doften från de små violer jag hittar under vinbärsbuskarna. Samma doft som när man var liten och lättade på locket till sin viol tablettask. Dofter som ger minnen. Under vinbärsbuskarna får man gå varsamt fram även med cylinderklipparen, så man inte av bara farten röjer ljuvlig doft och minnen att bli glad av.
Mot ett av de gamla fruktträden står stegen lutad. Nedanför ligger avklippta grenar spridda. Intill en liten hubbe med påskliljor har en hög med klipp från apel samlats ihop. Medan sekatören, frenetiskt och varsamt på en och samma gång, letat sig fram i trädkronan har ambitionen infunnit sig att använda dessa klippta grenar till rökspån. Grillsäsongen hägrar. En av flera kreativa tankar som gör att det känns härligt att ha ett grönt rum att husera i.
Fruktträden är inte ensamma om att klippas under helgen. Också pelargonerna blir av med gängliga skott som tittat fram under vintern. Till synes nakna står de nu i köksfönstret och väntar på sol och värme och näringstillskott som ska få dem att växa sig kraftfulla och ge ny blomning.
Våren bjuder in till att duka fram helgens middagar i köket. Vi flyttar ut från matrummet där vi under höstens och vinterns gastronomiska upplevelser suttit som inbäddade i ett töcken av stearin. Nu bänkar vi oss istället kring köksbordet. Där kvällsljuset stannar kvar länge.
Det är den tiden på året då man måste komma ihåg att iaktta. Noga. Så att man inte missar när det händer. Där det händer. Från min plats i köket ser jag hur kaprifolen börjar spritta av vårkänslor. Åldrade, vedartade grenar virvlar runt i ett tätt näste som avslöjar små gröna bladformade livstecken. När händer det? Blicken glider över på syrenerna intill. Längst ut på topparna ser man hur skira bladskott tittar fram även där.
Jag blir sittande kvar vid köksbordet en stund efter att övriga familjen lyft. Njuter det sista av kvällens ljus som vilar över trädgården. Hör hur någon, på väg ut, öppnar halldörren. Någon som blir stående där en stund och sedan ropar: ”Kom!” Jag följer efter och då hör jag … det som verkligen kännetecknar de första ”riktiga” vårkvällar när ljuset stannar länge men värmen ger vika; koltrasten sjunger. Han har funnit en plats i ämnet för dagen. Bland kala grenar sitter han högst upp i äppelträdet. Jag blir stående kvar och lyssnar. ”Vilken tur”, säger mellan efter en stund och plirar med ögonen: ”att vi inte tog ner stegen.”
