Här följer ett litet nostalgi-potpurri. Många minnen, tankar, känslor, skratt och funderingar utan vidare kommentarer.

A:

B:

C:

F:

G:

H:

I:

J:

K:

L:

T   U   V :

 

Y:

Jag nöter skor och blir lite av en trafikfara där jag i min iver febrilt söker efter bokstavskombinationer på fortskaffningsmedel i min omgivning. Jag vill ju hitta de där speciella, poänggivande.
De första jag springer på är de mjuka och hårda, de för språket helt livsnödvändiga.
Ett språk blir helt oförståeligt utan dem. Och tråkigt. Vad hade inte ett O och ett E betytt för de här?
En Rolex, det hade minsann varit något helt annat det.

Att se den bilburna Blekinge Tekniska Högskolans egna registreringsskylt susa förbi, får mig att börja nynna på BeeTHovens femma. Det var nog inget de tänkte på. Jag fångar upp den på parkeringen.

En gammal goding som en gång tjänade lagen har nu varit ute i helt annat blåsväder. Så pass att vindfånget över Lilla Bält, under turen till Als, fick den lilla vågräta delen i L:et att fara vind för våg. Men det fångades upp i sista stund och fick på kuppen en högre position än sin lodräta halva.

Sjön suger. Nu blev jag sugen på ...

Nåväl, jag sprang bland flera andra ...
... på några damer och fastnade för ...
Någon av hennes sex söner gick inte att finna i detta sammanhang, men på vägen stötte jag ihop med ...
Inte det vanligaste bland namn, men i sällskap med 352 andra svenska grabbar är han minsann en stolt bärare av detta.

Ett sista möte blev det med en som delar födelsedagsmånad med mig. Skönt att tiden kring september är så härlig, annars hade jag lätt kunnat börja längta till våren.

 

Småkryp. Somliga är alltid välkomna, medan man helt och hållet helst vill slippa andra. Det duggar tätt av dem när man som minst önskar, men var är de när man behöver dem?
Humlor har jag gärna många omkring mig. Speciellt nu när fruktträden blommar som mest. Men den senaste veckan har de varit osedvanligt stissiga, som om de inte riktigt vet var de vill slå sig ner. Till slut så ...

"Honmonster" dyker upp bakom bråten när vi röjer i trädgården. De vill jag helst inte ha nära, men de har sin funktion de också och J lurar försiktigt upp denna best på ett löv så den lättare kan fångas på bild. En match med flera ronder - alla ben gör den ruskigt snabb.

Herr skalbagge, minsann ... 🙂

... och lilla näpna fröken nyckelpiga.

Masken hanteras varsamt - varje trädgårdsälskares vän. De är ovanliga inslag i gröna rummet när torkan slår hårt. Inte ens minsta lilla larv vill visa sig dessa soliga dagar, fast jorden i trädgårdslandet, där de ofta annars håller till, vänds.

En vimsig myra irrar kring ...

... och en fluga har ovälkommen trängt sig på. Man får väl vara glad ändå att det inte är i maten den slagit sig ner, man vet ju inte var den satt för en stund sedan ...

... kanske precis mitt i detta. Fast kossan som lämnade det efter sig har hunnit en bra bit in i hagen när jag når fram. Spåren efter henne har både torkat och havererat. Men jag vågade mig inte in i hagen efter dagsfärsk efterlämning - hon hade sällskap av en riktigt stöddig tjur.

Tanken på flugan ger mig lust att tvätta fötterna och i bara farten, på väg ner till stranden, fångar jag ett suddigt (men färskare) spår av häst. Också de syns en bit längre in i hagen, men ter sig något väl respektfulla för att jag ska vilja gå närmre.

Mina barfotafötter får sedan trampa varsamt på bryggan, för där har måsen oförskämt härjat.

Med rena fötter jagar jag sedan fjäril nummer ett. Retfullt flyger den vid ett flertal tillfällen precis framför mina ögon. Men fånga en fjäril i flykt, med en kamera, är inte så näpet. Jag ger helt enkelt upp. Glatt visar jag istället en tjusig bild på nummer två; de svenska fjärilarnas primadonna. Mitt i körsbärsblom. Kan det bli bättre?

Hos Bosse Lidén får man förklaringen till detta djupdyk i småkrypens värld och andra mer udda fotoinslag. 🙂

När äldst tyckte det var dags att titta ut lyckades han tajma det med en trillingfödsel som var på g i rummet intill. Ingen hade riktigt tid med oss. Jag kan inte minnas att jag brydde mig så mycket. Värkarbetet var gediget, det var bara att hänga med. Någon återvändo fanns just inte att tänka på. Det var säkert värre för J som försökte hålla någon form av reda både på mig och barnmorskor mitt i ett Fawlty Towers-likt scenario. Nästan trettio år sedan sa de att det var sedan trillingfödseln dessförinnan. Klart att det blev rabalder. Senare förstod vi att av de där "gamla" trillingarna var en en vän till oss. Hon i sin tur var tänkt som "vi satsar på en liten tredje också" av sina föräldrar, som tyckte det kunde vara mysigt med ett litet syskon till de två äldre. Surprise! ... när den lilla tredje visar sig bli fem av bara farten. Nåväl ...
Ut kom han i vilket fall, äldst - så små de är lyckas de ju ofta förvånansvärt förträffligt med detta - en tisdag 00.31. Vad brydde vi oss om trillingfödsel, för oss var detta det största som hänt.

Tre gånger gillt har det sedan blivit för J och mig.
Mellan tittade fram mitt i natten efter en härlig vårdag i trädgården. En dag i april som var så varm och skön att jag gick barfota ute i gräset. När J och jag senare på natten hade tagit oss till sjukhuset och jag som mest, efter bästa förmåga, försökte se till att få fram det nya lilla livet, hör jag J säga: "Vad smutsig du är under fötterna!" ?!?!?! Tur var det väl för honom att han stod på behörigt avstånd från högern. Förlossningshistorier är sannolikt några av de mest knasiga.
Mellan lyckades även han med bravuren att slå upp sina små blå och göra sig väl hörd. Också det en tisdag, men här blir det rockad på siffrorna; klockan hann bli 03.01. Lite märkligt ändå ...

Så blev det dags för trull, den tredje lilla nykomlingen. Ingen hann tänka eller säga något. Han bara kom. Hade störtbråttom. En lördag klockan sex på morgonen. Så var det med det.

Jag vet just inte vad något av detta har med något annat att göra, men Bosse fick mig, med sin senaste lek, som handlar om tvillingar, trillingar och andra "månglingar", att tänka på denna lilla trio som för J och mig är det allra bästaste. Det är faktiskt precis så - bästa räcker liksom inte till.
Lite mer relaterat till Bosses lek är detta med att ta någon för en annan. Visst kan vi ibland se att våra barn är syskonlika och jag tycker det är kul när man ser dem göra någon gest där de uppenbart påminner om varandra. Men att omgivningen ibland tar fel på äldst och mellan, det är för mig helt obegripligt. De är själva aningen trötta på det.
För inte länge sedan stötte mellan ihop med någon som sa att han nyligen hade sett honom i Växjö. Mellan stod frågande och undrade "När då?". Det visade sig vara äldst som strosat kring på gatorna i denna stad, bland alla hårt studerande (och festande) av vilka han för närvarande är en. Det gäller att hålla reda på var man håller till. Om man säger så.

Just tvillingar, trillingar och andra "månglingar" kan man med lite fantasi hitta av en massa olika slag. Jag fann några som jag innefattar i temat trädgårdsliv. Väldigt i ropet just nu.

Trillingar på vift i vårluften.

En alldeles lysande trio.

Radarpar i torktid.

Strävsamma parhästar ... /-bockar?

Ett åldrat och troget gammalt par.

Tvillingar i otakt under tillväxten.
Månglingar tar plats i vårgrönskan.

Vi är på väg att beställa ny soffa och sedan länge har jag sett för mig att den ska vara grön. Tygprover i mängder ligger framme och vi har otroligt svårt för att bestämma oss. Angenäma bestyr. Men grönt - så långt har vi i alla fall kommit - är skönt! Kanske är det för att vi hämtar det gröna från naturen som den tycks ha en vilsam effekt och är lätt att ta till sig. Men den är förstås också möjlig att applicera på mycket annat och i massor av nyanser, varav det finns de som är mer grälla än sköna.
Färg är temat hos Bosse denna vecka och jag har kikat runt lite, inspirerad av att hela naturen i dagsläget håller på att bli storslaget grön. Härligt! Nu var lekens direktiv foton på lite mer spridda ting än vad heminredning och natur kan åstadkomma. Jag hade en tanke på orange 🙂 men kanske hade det blivit lite knepigt.

Grön fasad på en av stadens äldre byggnader.

Vacker gammal port, i mitt tycke, målad i en dovt grön nyans.

I denna gröna låda hoppas jag att det landar lite rolig post till någon som blir glad och väl kan hantera mindre muntra fönsterkuvert som sannolikt också dimper ner.

Ovan tre olika fortskaffningsmedel för olika åldrar, för lek och transport och i olika gröna färger.

Jag vet inte hur oväntat det kan te sig, men plötsligt, under min promenad, slår det mig att gräset lyser grönt i trädgårdarna, till följd av  mer  vårliga temperaturer och omväxlande regn och sol som varit de senaste dagarna.

Jag blir glad av att klä mig i grönt emellanåt.

Men var katten finner jag ett fönster med en grön blomlåda?!

Bråttom!
... känner jag att det blir nu när en verklig lekledare lockar med nya poäng och jag är sen i starten.
Intressen genom åren är temat och jag hamnar ganska långt bak. I tiden alltså. De där morgnarna när jag tog med alla legoklossar till sängen där mamma fortfarande låg och sov. Jag ville att vi skulle bygga tillsammans. Plattor att bygga på och så vita, röda och svarta klossar, kvadratiska och rektangulära. Jo, förresten, fönster hade jag några också och så byggde vi hus, mamma och jag. Lego var jättekul. Med den allsköns uppsjö av legobitar som våra barn sedan har haft ökade möjligheten väsentligt till olika skapelser, men frågan är om kreativiteten varit densamma med alla dessa färdiga modeller. Nå väl...
Vidare var Barbie en verklig hobby. Undrar hur mycket hon tog av min tid? Och i sällskap med Ken blev detta "vuxenliv" spännande och nästan på riktigt. Man byggde upp hela världar.
Mängder av aktiviteter, som mer eller mindre fångade min entusiasm, hamnade sedan i tiden mellan Barbie och intresset för killar. Att teckna och måla hörde till den tiden och det intresset består. Musik och sång har alltid tagit stor plats. Besöken med klassen i skolbiblioteket väckte mitt intresse för bokens värld och har gett mig åtskilliga äventyr med massor av karaktärer i olika världar och miljöer. Att uppleva detta lockar fortfarande.
Killarna fick väl sin tid de också, men när jag fann honom som sedan dess känns oersättlig, hamnade intresset för grabbar som ett kollektiv i annan dager.
Fester hade ett tag stor plats på schemat och det är väl någon form av ombildning som skett genom åren och nu gjort detta till trevliga middagar med goda vänner. Fast ibland kan trevliga middagar faktiskt få mig att längta efter en liten knippa "fullt ös - medvetslös". Ålderskris? Nej, absolut inte.
Familjebildning har gett J och mig gemensamma intressen. Vi har alltid idéer på gång kring något nytt gällande huset vi bor i. Här har totalrenoverats och byggts till i omgångar. Maken är fantastiskt händig och jag är väldigt idérik, eller rättare, nästan lite frustrerande påhittig stundom. Men J är med på det mesta och här skapas. Det är kul! Trädgården likaså. Det är ljuvligt att kunna öppna en dörr och gå rätt ut i ett grönt rum som väcker massor med idéer och känns lustfyllt. Och där kan man pyssla också med andra intressen. Läsa en bok, snickra, måla, fixa med huset. Inte minst: fika! Trädgårdsfika står högt på listan över sådant jag gärna ägnar en stund.
Medelhavsväxterna är lite av ett skötebarn. Det är jättekul att se blommor och frukt knoppa och växa till. Och det mesta av orangeriet är ett bygge som var ett av våra gemensamma sommarprojekt; ett delat intresse.
Jaha, så var det då dokumentationen. Lego har vi av senare modell, medan Barbie och Ken har gett sig av mot okänd destination. Block, färger, pennor och penslar finns alltid inom räckhåll. Julens noter är nu utbytta till "Vintern rasat ...". Böcker genom åren har samlats i hemmasnickrade bokskåp. En liten bit trädgård och så små fikon i väntan på sol och värme.

Kanske kan fotona tyckas som en enda huller om oreda av en massa sifferkombinationer hämtade från registreringsskyltar. Men så är inte fallet. Mer om detta går att finna hos Bosse och här kommer mitt bidrag till senaste utlagda leken.
Ett agentnummer var fullständigt omöjligt att få i sikte. I min iver att leta blev jag nästan rena trafikfaran. Det brukar ju dyka upp emellanåt, men minsann inte när man som bäst behöver det.

Jag sitter i vårt lilla orangeri bland citroner, blommande rosmarin och mimosa, och en massa andra härligheter. Konstaterar att olivträden är så nöjda med sin övervintring att de lyckats både med att behålla bladen och att växa sig stadiga, och att fikonträdet, kala grenar till trots, tror att det blivit sommar och bjuder på frukt. Här är tjugogradig lite fuktig värme som gör mig uppmärksam på dofterna från kryddor, blommor och gröna blad. Det är ett härligt ställe att vistas på när solen är framme men vårvintern ännu inte ger de temperaturer som får mig att ta med lunchen eller boken ut i trägården. Lite retar det mig förstås att kamelian tvärvägrar att komma med nya blommor i år. Jag hade så gärna velat se den där skönheten i full blom. Kanske ett annat år ... Just nu väljer jag hellre att se allt det andra. Det känns ju inget vidare att lämna en skön vinterlovsvecka och störta rakt ner i irriterande vardagligheter. Nu är förvisso inte kamelian en sådan, men eftersom jag bestämde mig för att anta ännu en utmaning, med chans att stega uppåt i poängligan, genom att lyfta fram typiska saker att reta sig på, öppnade jag upp ögonen för detta. Allt för lätt, visade det sig, när jag la fokus på det.

Retliga saker kan ha så olika dignitet som väcker olika sidor hos mig. Den där kärringen i mig som ibland gnäller över allt och alla - henne är jag inte speciellt stolt över. Men kanske är det ändå bra att hon finns, de där olycksaliga stunderna när man känner att man måste få avreagera sig på trivialiteter. Som när man tycker att man ständigt snubblar över kängor och stora trunkar i hallen, att man själv är den ende i familjen som går ut med soporna, när man köar bland oförskämda människor som tränger sig, att den nya "effektiva" självbetjäningskassan i mataffären alltid hakar upp sig. Det finns en uppsjö av sådant jag oftast inte bryr mig så mycket om, men som vid somliga tillfällen fullständigt kan reta gallfeber på mig.
En annan kategori av retliga saker är när man i utsatta situationer möter människor med avsaknad av förståelse. Det finns gånger det absolut inte får lov att vara så. Hos en läkare till exempel förväntar jag mig ett bemötande som får mig att känna tilltro. Det retar mig verkligen att det finns de läkare som inte förstår vidden av det. Sådana gånger är det snarare den lilla ömtåliga flickan i mig, så utelämnad, som ledsen vandrar hemåt, fast att jag någonstans är arg. Men det kan vara bra, tror jag, att först vara ledsen färdigt.
Och så var det då den där argbiggan. Här dyker det upp en tredje sida av mig. Ibland när jag retar mig på saker kan det verkligen ta fyr. När jag uppenbart blir orättvist behandlad av de som tror sig ha makt att agera som det bäst passar dem, i tron att jag inte är benägen att kunna stå upp. Det är inte ofta, men tyvärr händer det. Sådana gånger kan ord vara vapen och jag ser till att beväpna mig. Mycket nöjd med min arsenal. Fast jag önskar att den inte hade behövts.

Lite tankar bara, kring detta med att reta sig. Nu är det nog läge på att återta positionen under korkeken ... och lukta på blommorna.

Vardagsnära irritationsmoment kan vara:

 

"Slaktade" cyklar - till vilken nytta?

 

 

 

 

 

 

Varför förstöra glädjen?

 

 

 

 

 

 

Hur tänkte någon här?

 

 

 

 

 

 

 

Varför äger kommunen vackra gamla fastigheter som får stå att förfalla, istället för att låta någon, kanske en ny, lycklig ägare, varsamt renovera?

 

 

 

Varför tror somliga, när de faktiskt är skyldiga att stanna, att störst går först? Ibland gäller det att snabbt få stopp på rullande cykelhjul. Här skulle det sitta fint med en spark i baken.

 

 

 

 

Orange! Det känns som om jag är omgiven av och inbakad i den. Överallt omkring mig. Jag ser den varstans den går att finna. Den finns runt om mig,  gör något bra med mig. En färg att tycka om och bli glad av. Mätt av. Varm av. Säg vad inte orange gör ...
Lätta poäng - ?! - hos Bosse denna gång.

Orange klättrar bokstavligen på väggarna i vårt matrum med både tapet och en liten flink gipsfigur som fick följa med mig hem från en kul butik i utkanten av Bryssel för några år sedan. Allt sedan dess gör den strävsamma försök att nå toppen. Blir glad av.
Fönstret och världen utanför är inbäddat i en orangefärgad linnegardin som jag absolut ville ha för att ackompanjera tapeten i matrummet. Och på en av väggarna hänger tavlan i brända orangea toner som jag tycker så mycket om men som J är lite mer tveksam till. I unga år satt han modell för denna och något gör att det känns lite jobbigt. Synd kan jag tycka, som har svårt att se anledning till varför. Själv mår jag bra av.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Den orangefärgade löparen som en jul hamnade på den gamla apoteksinredningen har allt sedan dess fått ligga kvar. Den ger en varm, härlig ton tillsammans med åldrad ek och fur och alla ljus som ofta tänds i rummet. Uppe på möbeln (som idag rymmer allsköns andra grejer än de pillerburkar den en gång var avsedd för) står en reproduktion av en målning som yngst en gång har skapat (ursprunglig konstnär för mig dessvärre okänd). Tänk att bli förärad något sådant - det värmer. Blev pangförälskad i motivet med de skarpa kontrastfärger där det orangea skapar verklig effekt. Varm blir jag också av den orangefärgade brasan i kakelugnen. Ah ... livet kan vara härligt!

Hälsosam känner jag mig av en en färgstark c-vitaminpyramid, glad blir jag av lite piff till frukostmackan och en dukning i samma färgskala så är det fest!

Gott också till fikat!

Och kul till Halloween!

 

 

 

Så gillar jag att klä mig i de fräcka Converse jag  blivit förärad av J. Färgen sätter stilen! Som synes väl använda. En kille som vet vad han ska ge sin tjej! 😉

 

Å´ vad är väl en sommar i gröna rummet - trädgården alltså - utan en krasse som lyser upp tillvaron.

... eller en höst utan färgerna i ullungrönnen eller från korgen med nyskördade äpplen ...

 

 

 

 

Ja, vad vore väl hösten utan orange ... ?

Måste nog hia mig här ... 🙂

"Hemma på våran gata i stan" har vi det oftast rofyllt även om vi har ett förvisso litet men ändå mycket levande centrum runt oss. Det är inte som gatorna i Ystad där bylingen har "Wallander-koll". Det kan hända, ytterst sällan men det kan, att de drar ögonen till sig för att de stannar och på sin höjd kollar att de som cyklar förbi har fungerande lysen, eller möjligen stannar den som ligger väl tungt med foten på gaspedalen. Men ofta är det inte som polisen är här.
Där emot har vi en granne som har koll på vad som händer runt omkring. Inte riktigt som mannan som heter Ove, men lite för bra koll har han. Samtidigt är han den som skulle infinna sig hos oss mitt i natten om så vore. Det är gott att ha sådana grannar. Fast ibland tar jag skydd bakom häcken.
Ove gjorde annars intryck på mig när jag nyligen såg filmen. Och det kändes bra att se Rolf Lassgård i en annan roll än i någon av de som jag oftast förknippar honom med. Som Wallander är han inte min favorit. Nej, jag gillar honom bättre som Ove.
Så hamnade jag åter i "poäng-hetsen" hos Lidén och tänkte att jag kanske kan smussla till mig ett och annat bland de som utlovas om man sköter sina kort rätt: Poäng för foton på var och en av de som spelat rollen som Wallander, men ogiltigt om de hämtas på nätet. Kanske kan bokomslaget där Ove figurerar generera i ett ... ?! ... eftersom Ove ju faktiskt spelas av Rolf Lassgård; forne Wallander. Ja, så tänkte jag. Men det var också allt jag kunde förmå mig att uppbringa bland de fem (visade det sig till min stora förvåning) som gestaltat denne operaälskande poliskommissarie.

Sedan var det detta med poäng för övrigt polismaterial ...

... så som kvinnlig polis i tjänstekläder. Jag har inte sprungit benen av mig för att finna någon ute  på gatorna, men jag tog några kliv till bokskåpet och hämtade material från ett gammalt hederligt uppslagsverk. Notera bildtext uppe till höger. Med lite fantasi kan man också se blinkande sirener på polisbilen i bild, och finna dem nästan öronbedövande faktiskt. 😉

Å´ så polishunden ...
Som polisdotter känns det som att jag under hela min uppväxt varit omgiven av all tänkbar rekvisita med en pappa som var hundförare inom polisen.
På fotot intill har jag gjort pappa huvudlös, stackar´n - det kommer mig lite för nära att låta honom få fullt utrymme här. Men det är min pappa när han var ung och jag var liten. Här flankerad av en av alla sina fantastiska polishundar som tillika har varit de mest älskade familjemedlemmar.
Två ständiga följeslagare som funnits för varandra under flera kniviga insatser i jobbet. Just denna hund gick från polisdramatiken till vardagen där jag delade både matskål och sovplats med honom. Det var nämligen något jag fick för mig att jag ville göra när jag var fem år gammal. Han försvarade hela familjen från allt som kunde tänkas göra oss illa och skrämde vid ett tillfälle slaget på min stackars morbror. Han var barnvakt för mig en kväll och skulle bära mig från hundkorgen, där jag somnat intill min fyrfota vän, till min säng. Han möttes av väl synliga hörntänder och ett dovt morrande och blev i ett nafs klok nog att lugnt och tryggt låta mig sova vidare hos min goa kompis till pappa kom hem. Han fick lov att bära mig till min säng.

Än en gång; lek och fina minnen ...

Så var det fredag på nytt. Veckans klara favoritdag. Jag känner hur den vaggar mig. Härligt!