Våren har klampat in i rabatten och det har jag alls inget emot. Motar undan vintern som inte fått fäste utan istället varit en utdragen, lite trist och väldigt grå höst. Så kom solen! Och den lilla människan, det vill säga jag, kom i rörelse. Härlig promenad i ett återvändande ljus och man blir som pånyttfödd.
Solen och ljuset har dragit mig mot små lockande fröpåsar. Full av visioner om sommarens trädgård väljer jag. Jag tar den... och så den... kanske den också.
... å så den o den o den o den o den o...
Jag kan verkligen gå i gång på fröpåsar. Det är underbart att föreställa sig all denna blomsterprakt och örtagårdsgrönt som kan bli av innehållet, fint förpackat i små påsar där alla frön smattrar ljudligt som om de redan poppar av liv.
Resultatet brukar bli att alldeles för många av dessa små "livliga" fröpåsar mellanlandar här hemma. Oftast i köket. De ligger där en stund och pockar på uppmärksamhet. Där någonstans, under den processen, falnar ofta glöden. Jag tycker inte det är speciellt roligt att så frön. Ännu mindre att sedan plantera om dem i var sin egen och större kruka. Värst är utskolningen; in och ut tills de har vant sig vid utomhuslivet. Jisses så pilligt och tålamodsprövande. Tråkigt helt enkelt.
Om man inte verkligen har lust. Ibland händer det. Jag brukar se till att de flesta frön hamnar i jorden. Där efter är behandlingen av de små liven ganska eftersatt.
Vis av erfarenhet till trots blir jag likväl varje år lika glad när alla dessa livsbejakande små påsar hamnar på hyllorna ute i handeln. jag går i samma fälla varje gång. Och jag gör det så gärna. Lägger god tid på att välja vilka frön jag vill ha i år. Ser för mig hur fint det kommer att bli. Det räcker alldeles tillräckligt långt för mig.

 

J (alltså maken) och jag roade oss kungligt för några dagar sedan och var på trädgårdsmässa tillsammans med ett par kompisar. Skörden av det blev några tomatplantor som nu står med rötterna väl tajt i för små krukor och inget hellre vill än att bli omplanterade. Helst nyss. Eller faktiskt kanske ännu tidigare.
Jag rotar runt i boden med krukor, och alldeles för mycket annat bråte, i jakten på att finna något lämpligt att låta dem flytta till. Tanken på frodiga tomatplantor får mig att leta efter det jag inte hittar, så istället håller jag tillgodo med de krukor som ligustern levererades i. Av dem har vi å andra sidan några stycken - närmre bestämt 112. Dessa får överhuvudtaget inte plats i den lilla boden, som ju redan är överbelamrad, så nu får cykelskjulet tjänstgöra som förvaringsplats för trädgårdsattiraljer. Det är så man lyckas hålla sig framme i den i den mindre ärorika, men mycket ironiska tävlingen "den som har mest saker ...", om man inte emellanåt har ett och annat storröj. Röjt känner jag faktiskt att vi redan har gjort så det räcker för att tag framöver, så krukorna får ännu en stund utstå kollisioner med cyklar som obarmhärtigt tränger sig emellan.
En stevia fick också följa med hem. Det känns lite spännande. Nyfiket letar jag mig fram bland överflödet av information för att få lite koll på hur man bäst använder den. "En halv tesked motsvarar två deciliter socker", läser jag. Det är ju alldeles lysande. En nyttig ersättning till det förädlade, hälsovådliga, hårt kritiserade vita sockret - det verkar stå klart ju mer jag läser. Men till vad? Hur använder jag den? Medan jag funderar väntar den törstande på att jag ska ägna den lite omsorg.
Vinden tar hårda tag. Dörren till boden står och slår och de små plantorna har fullt sjå med att hålla sig på plats innan de är stadigt förankrade i nya krukor. Bredvid mig har syrenen börjat slå ut sina blommor. Mellan molnen som passerar och får en del regn att falla, har jag lyckats hitta en liten stund med sol. Sol, hårda vindar och blommande syren gör bestyren kring tomat och stevia till en skön syssla så här inför helgen. Är det någon gång hårda, pinande vindar kommer till sin rätt, så är det när de är fyllda med doften från syren.

Här ligger de i väntan på att bli nerbäddade. Ner i en bädd av mull och jord. Vilandes under vintern för att slå ut i sin fulla prakt till våren. Förutom amaryllisen som jag hoppas ska lysa härligt, juligt röd när den tiden kommer. Det var inte riktigt meningen att det skulle bli så många att stoppa om. Men det är lätt hänt, där de ligger som lockbete när jag kommer till plantskolan. Som godis för barn. Det har blivit dags för för spade och jordiga fingrar.

 

När jag kommer hem med tunnare plånbok, än vad jag från början har tänkt mig, från plantskolan - då känner jag mig rik. Rik på glädje och kreativ anda. Plantor triggar igång. Spade och krukor kommer fram ur gömmorna och säckar med jord släpas upp på planteringsbordet.
Så var det det där med frön och alla fröpåsar. Att botanisera bland fröpåsar är i och för sig lika kul som att lägga timmar på att ta sig flera varv runt plantskolan för att vara helt säker på att inte ha missat något. Där går verkligen tiden fort. Fast förkultivering, delning, omplantering och utskolning är inte riktigt min grej. Lite för tidskrävande och pilligt kan jag tycka. Helst direktsår jag med lite varierande resultat. Det är en kompromiss mellan hur jag skulle vilja ha det och tålamod, men det duger gott för mig.
Önskar jag bättre utdelning på antal frön som gror och sedan inte direkt faller offer för glupska sniglar, kan jag tycka att det är både mysigt och praktiskt med en liten "krukmakare". Då kan jag själv göra små såkrukor av tidningspapper. Jag väljer att så sent. Sedan får de stå ute i skyddat läge och gro. En liten planta i varje. Dessa är lätta att senare gräva ner precis som de är där man önskar plantera dem. Passar mig perfekt. Med något extra fint eller kul papper blir de dessutom en utmärkt liten "ge-bort-grej". Men i år föll jag till föga för att använda askarna som man ofta köper cocktailtomat eller vindruvor i. Inte dumma alls faktiskt att så frön i, med färdiga dräneringshål i botten och lätta att senare  lyfta plantorna ur. Sönderklippta mjölkkartonger blir perfekta namnskyltar. Kan hända en aning bekväm, må så vara, men lite ordning och reda är det ändå med mig.

 

 

Visst, det är väl sent för chiliodling, jag vet att de ska sås tidigt på året. Fast när det gäller sådd och odling i den lilla skala som vi bedriver följer vi sällan "ordination", vi går mer på lust och känn. Det gäller för övrigt det mesta här i vårt gröna rum och det kan bli bra det också.  Fyra små chiliplantor har i vilket fall vuxit till sig något och fått större plats i var sin kruka. Om nu bara värmen vill ge sig tillkänna så att de får bo in sig på en solig plats i skydd för vinden, då hinner de kanske bli riktigt präktiga under kommande säsong. Och kanske hinner det bli mycket frukt, vem vet? Det är alltid lite spännande.