Vardagsliv

•

"Som en vanlig sketen tisdag", sa Findus. För visst var det väl så han sa? När Pettson gjorde illa foten - eller var det benet? - precis inför julen. Men så kom grannarna när de fick höra om eländet och hade med sig god julmat. Och Pettson och Findus fick till slut en jättefin jul med Pettsons fot inlindad i stort bandage.
Jag minns inte riktigt längre. Det är ju en stund sedan nu, som vi kröp ner i sängen tillsammans på kvällarna och läste bok. Men mysigt var det och skrattat har vi gjort. Alla roliga bilder och underbara kommentarer i Pettson- och Mamma Mu-böckerna. Ibland skrattade jag så barnen tröttnade på att lyssna. Det kan fortfarande börja bubbla i mig till minnet av när Mamma Mu vill lära sig gunga och hon gömmer sig bakom en björk när bonden kommer, för hon vill inte att han ska se henne.
Böckerna ligger sedan länge nerpackade. Jag var runt knuten och naggade på dem inför helgen, när vi bistod äldst med att samla ihop lite grejer inför flytten. Kanske kommer de fram en dag och roar en ny generation och deras föräldrar. Hoppas det.

Hur som, tisdag igen och jag kommer att tänka på Findus sketen-tisdags-kommentar. Men denna är en guldkantad variant. Solen tittar fram lagom till jag hoppar på cykeln för att fixa med vardagsärenden. Som brukligt när cykeln får tjänstgöra som transportmedel, tar jag mig efter uträttade ärenden tillbaka hem på en svajig tvåhjuling med en topbox (min lilla cykelkorg alltså) fylld med råge och en tung ryggsäck villandes över axlarna.
När jag cyklar förbi S stannar jag till för att konsultera henne om ett nytt husprojekt vi har på gång. Som arkitekt räknar jag med att hon snabbt kan råda bot på vår villrådighet och hon erbjuder sin hjälp. Som ofta när vi träffas inspirerar hon mig. Denna gång med att visa alla sina akvarellmålningar. Arkitekt och konstnär - lyckad kombination. Perfekt, när man själv bor i ett gammalt renoveringsobjekt, att ha den tillgången i kvarteret bredvid.

Jag hoppar på cykeln igen och trampar de sista metrarna hem. Tar en titt in i orangeriet och häller på en skvätt vatten. Nyper av några kvistar färsk rosmarin och timjan för att ha till ett recept jag fann på ett spännande bröd jag inte bakat tidigare. Lite lyx i vardagen. En tisdag med sol, inspirerande vänner i grannskapet som erbjuder sin hjälp när man verkligen behöver den och brödbak som doftar så att det vattnas i munnen. Kan en tisdag bli bättre? Klart den kan - men behöver den?

DSC_4135

•

Marken är så vattensjuk denna blöta vinter att den dränkta stigen på skogsspåret har fått sällskap ev en ny upptrampad stig vid sidan om. Intill den finns ytterligare en. Alla tycks gå omvägar, helst långa, för att slippa bli våta om fötterna. Nya stigar blir till. Idag väljer jag de som avviker mest från de gamla. Marken med det vanligtvis högvuxna gräset, den som nu har blivit dessa nertrampade stigar, får fötterna att landa stadigt istället för att slira kring i gyttjan på den gamla bekanta vandringsleden.
Jag behöver verkligen rastas. Allt det goda som vi ätit mycket av under helgen motiverar att låta snabba steg föra mig framåt. Det ger känslan av att bli lite lättare. Potatismat kan onekligen få kistan att kännas mer än lovligt välfylld. "Hur många har du ätit?" "Jag ska nog i alla fall ta en till". "Va! Har du ätit så många?!" Aldrig har man väl så mycket koll på folks matkonsumtion som när det vankas kroppkakor.
Nyheten; tipset om att ha i några droppar angostura i den stekta lök- och fläskblandningen, har fått mig att för första gången i mitt liv anrätta denna småländska nationalrätt. I ny tappning. Små, fina, vita, smaksatta med angostura, serverade tillsammans med lingon och skirat smör. Rårört ska det vara, säger den sanne gourmanden gällande lingonsylten. Och smör som är skirat, framför gräddmjölksblandning.
Förväntan är stor när när jag efter idogt tvagande lyckats befria händerna och en del av köket från klibbig, intorkad stärkelse och vi äntligen samlas vid dukat bord. Och visst, det är gott, fast den upplevelse jag hade hoppats på uteblir. Tre, små, fina vita blir det. Med rårörda lingon och skirat smör. Angosturan ... ja, frågan är om inte den var lite överflödig. Mina smaklökar är då inte tillräckligt receptiva för att riktigt uppfatta den. Nästa gång föredrar jag dem stekta med gräddmjölk. Fast gärna med rårört krösamos.

DSC_4125

•

Ännu lite vitt på marken. Solen är generös med både strålar och värme och får den tunna isen längs med stranden att gnistra. Jag har travar med att-göra-saker, men denna soliga fredag väljer jag att lämna dessa för att gå ut. Många skulle säkert vilja göra detsamma, men saknar möjlighet. Sitter fast i jobb som de inte kan gå ifrån. Det är en dag som gjord att vara ute i. Äntligen. Fast jag använder den helt oplanerat. Ingen termos-med-varm-choklad-och-prickig-korv-macke-packning. Jag bara lämnar och går ut. Därför att jag kan. Och jag är glad för det. Skyndar mig för att hinna innan solen tar vägen någon annanstans. Den lilla eller kanske lite längre stunden jag tänker mig vara mitt i detta blir mycket längre. Vill inte gå in. De vanligtvis raska fem kilometer jag tar mig runt upplevs som milen, därför att varje steg kräver en viljeansträngning för att inte halka kull på det isiga spåret. Sätter ner varje steg försiktigt, men bestämt. Alla stora blöta pussar, som jag vadade genom här om dagen, har under nattens minusgrader blivit till isbanor i miniatyr som glittrar i solen.
Men nu har helgen förvandlat minus till plus, det vita till slask, den soliga fredagen till gråmysmåndag med takdropp. Stugsittardag. En helt perfekt dag för travar med ogjorda att-göra-saker.

IMG_0335

•

Härliga är de torsdagar när man känner att man hunnit med veckan. De har ju en tendens att hinna springa ifrån en ibland. Men somliga torsdagar är man ifatt mentalt och kan se, men också känna, resultatet av vad man önskar att en vecka ska innehålla. Sådana torsdagar känns bra. Ger en försmak av helg därför att jag tillåter mig att gå in i en annan lunk. En behagligare än den där jag upplever att allt som bör göras är ogjort.
Det här är en torsdag att njuta av. En hel del har bockats av i veckan och flera, små, oväntade inslag har gjort mig glad. Senast idag kom jag hem från mataffären, där jag lyckades med konststycket att handla mat för hela helgen och få hem det på en mer än välpackad svajande cykel (bara det!) och bland alla varor inne i butiken sprang jag på S och M som också hade kommit på tanken att baxa hem dagens inköp på cykel. Det ledde till en ockuperad gång i butiken som fylldes med prat och skratt för att sedan bli till ett rullande sällskap på vägen hem. Och fast att dagen har varit mer än grå har jag en liten stund fått se och känna solen. Ett kort skådespel där skuggorna vandrade på murstocken bakom kaminen. Så ännu en magisk liten stund med rosafärgad solnedgång mellan mörka moln. Små oväntade, energialstrande inslag som känns goa att ha med sig när jag avrundar torsdagen. DSC_4083

•

I boden står en spark lutad mot en av väggarna. Väntar på vintrar som inte längre tycks finnas. I alla fall inte här, där vi bor. Den snö som, för första gång denna säsong, ymnigt faller utanför husets fönster får mig att tänka på det. Det är till och med så att trädgården blir vit. Flingorna lägger sig som ett tunt transparent täcke på gräsmatten. Fast utanför grindarna blir det snabbt till tö och slask.
Lite mysigt är det i alla fall att se dem falla och medan de håller på med det roar jag mig med att botanisera bland fjolårets fröpåsar. Det skramlar i burken med frön. Det är bönorna som trillat ur sina torkade baljor och väntar på betydligt mer värme innan de mår bra av att komma i jorden. Men kanske finns det något annat ... under tiden man sällskapar dem i väntan på vårvärmen.
Det allra mesta jag finner, faktiskt nästan allt, är alldeles för tidigt att så. Men där ... minsann ... några kronärtskocksfrö.  Inte amatörens bästa vän precis, de är rätt svårflörtade, men helt klart värda ett tappert försök. Så jag traskar ut i det vita, bort till boden intill den med sparken, för att hämta såjord och några krukor. Fröna hamnar sedan glest och ytligt i den gamla patinerade terrakottan och därefter ställs de ljust i väntan på grodd.
Årets första sådd sker därmed samma dag som vinterns första snö lägger sig vit i det jag envisas med att kalla vårt gröna rum. Stora flingor singlar sakta ner utanför det fönster där jag ställer krukorna, för att sedan ta mer fart och börja virvla kring i blåsten som yr runt. De lockar inte ut mig mer idag, men de gäckar med en längtan efter några härliga vinterdagar innan våren landar. Kanske kommer de. Kanske blir det rent av en vinterdag lite längre fram som inbjuder till att sparka. Om inte, så kanske den dagen kommer en annan vinter. Kanske ...

DSC_4085

•

Mina fina röda gummistövlar borde fått följa med mig på promenaden denna dag. De är alldeles extra fina därför att äldst, mellan och yngst en gång valt dem till mig som julklapp. Och röda därför att de tyckte att de var en bra färg till mig. Tror jag. I vilket fall blir jag blir glad av dem och använder dem både ofta och gärna. Fast de lämnar sällan trädgården, de är liksom en del av mitt gröna-rummet-liv. Men denna dag hade det varit klokt att låta dem göra det. Jag väljer noga vägar och omvägar där jag raskt tar mig fram på det blöta, bitvis dränkta skogsspåret, men tvingas ändå gå igenom vida, djupa pölar som den mättade marken inte  förmått låta rinna undan. Kängorna som istället tar mig runt spåret, i sällskap med vindens svepande knuffar i ryggen, håller mig turligt nog varm och torr om fötterna och promenaden gör mig gott. Fast jag blir gladare av mina röda stövlar - de får följa med en annan dag.

DSC_4080

 

•

Lite av det vintergröna, som påminner om att vi för en månad sedan var i full färd med att förbereda julen, står ännu kvar på matrumsbordet. Murgrönan som dekorativt fått klänga i ljuskronan ovanför har däremot fått lämna interiören och toppar istället den genomblöta komposthögen i en enslig hörna av trädgården. Kanske blir den lucker bädd till annan grönska framöver. Ljusen, i den nu för övrigt nakna kronan, tänds tillsammans med de som står i de gamla ärvda mässingsstakarna på bordet. De gör en grå, ruggig och kall januaridag lite varmare. Så tänder jag en brasa i kakelugnen och dukar för två. Tänker att om det hade varit jag som blivit hembjuden till en kompis på lunch, så hade jag uppskattat att få komma in i det varma sken som ljusen ger och den värme och goa känsla som den knastrande brasan skapar, i sällskap med lunchen som redan står framdukad på matrumsbordet tillsammans med nybakat bröd.
Luncha tillsammans är ett mysigt sätt att träffas. Att luncha enkelt med omsorg. När brasan hunnit ta fart har F trotsat den våta, vindpinade januaridagen, står utanför min dörr och knackar på. Blöt tar hon klivet in i hallen och räcker över ett fång tulpaner. Vi har båda en ledig eftermiddag och blir glada av att använda den tillsammans. Hon blir snart torr och varm framför brasan, tulpanerna blir satta i vas och vi blir båda välmående av en lång lunch. Aromen av javabönor ger sig till känna från köket och lockar oss att flytta in med var sin kopp i rummet intill, invid brasan.
En lunch då och då, tillsammans med en sann vän, kan göra dagen. Liksom ett fång tulpaner kan släppa in våren. Så klär sig en grå januaridag i helt nya toner, med ett skimmer som ger härliga efterdyningar.

DSC_4042

DSC_4044

DSC_4065

•

Måndagmorgonen startar allt för tidigt. Medan det fortfarande är allt för mörkt. Klockradion sätter igång allt för tyst. Så tyst att man knappt vaknar till den. Men också så tyst att när man vaknar, gör man det behagligt. Så tidigt att man kan tillåta sig att ligga kvar en liten stund. Lyssna färdigt på låten som spelas, innan man stiger upp. Eller vänta in den musik som ännu inte har börjat spelas.
Morgonslummer, där jag sakta tillåts vakna, i en varm och go säng, svår att ta sig ur. Väntar in ännu en låt, efter de oförskämt morgonpigga programledarnas morgonprat, som är så tyst att jag knappt kan höra dem. Men ändå tillräckligt röststarkt för att höra när de slutar prata och låten börjar spelas. Innan också den tar slut, hör jag dig stiga upp. Bara en liten stund till, tänker jag. Tills jag hör dig öppna badrumsdörren, börja spola vatten i kranen.
Men jag hör dig inte öppna dörren. Stegen tystnar precis framför den. Där utbrister du: "Vad är detta?!" Lite skrämd över ditt burdusa utrop, efter den morgontystnad som rått fram till nu, studsar jag yrvaket upp ur sängen, i det kalla sovrummet, i bara mässingen. Blir, precis som du, stående framför lyktad dörr och läser pappret som blivit uppsatt. Förundrad. Frusen.
Mer blir inte sagt. Du går in på badrummet, stänger noga om dig. Jag går tillbaka in i sovrummet. Klär mig för jakt medan jag funderar på införskaffande av lämpligt vapen. Synar ytterligare en gång varningstexten, som larmar om en ovälkommen gäst på vårt territorium. Ruskar av mig det morgontrötta. Nu är jag på krigsstigen.

DSC_4033

•

"Inget uppringnings-ID" lyser på displayen. Blir tveksam till om jag ska svara. Säkert någon stackare till säljare som vill få mig att köpa något jag redan vet att jag inte vill ha. Men något får mig ändå att "lyfta luren". Misstanken att det sannolikt är någon jag inte vill prata med får mig att svara med avmätt ton. Det visar sig vara min namne. Fast ingen jag känner, så det skingrar inte misstänksamheten. Beväpnar mig med en stram attityd, till ingen nytta - personen i fråga plockar mig på allt vad den innehåller när hon säger att hon ringer från Polisen. En omotiverad känsla far som en ilande raket genom mig, uttrycker ett illavarslande: VA?!, innan hon snabbt hinner tillägga: "Hittegodsavdelningen". Tyst tre sekunder, medan jag kopplar. Den felande länken av de tre? Jag måste ha misstagit mig ... Givetvis! Så måste det vara! En propp av anspänning liksom pyser ur mig och jag känner mig nästan lite rusig av lättnad och glädje.
Allt finns nu åter på rätt plats. Jag kan låsa och larma och känna mig helt trygg. "Ibland händer det", sa polisen leende här jag dök ner bland hittegodsen, "köp en lott." Kanske det ... I vilket fall; det känns minsann nästan som julafton.

DSC_3957

•

Det var det här med ordning och reda...
Vissa saker har man järnkoll på. Ett ställe, kanske två, möjligen ett tredje där man alltid lägger dem. Plånbok, nycklar, telefon är för mig tre stycken typiska sådana. Man bara sträcker ut en hand och där är dem. Kruxet är att jag till en av dem måste ha funnit ett fjärde ställe, som jag inte själv känner till. Det spelar därför inte någon roll hur långt jag sträcker mig - den fullständigt ofinns.  När sådant händer blir det svårt. Minnesbilden gör mig helt hundra på att jag inte har tappat eller förlagt den på olämplig plats. Men vad hjälper det när jag inte hittar den!? Jag letar som en tokig och det känns fullständigt obegripligt att jag inte hittar den ens när jag letar fjärde gången, förstås utan att finna, på det ställe där den inte fanns de tre första gångerna, men där den ju för tusan måste vara! Märkligt.
Plånbok ... hm, där har jag betalkortet - ska jag ringa och spärra? ID-handling! Vad gör jag med den? Nyckeln ... ska jag verkligen behöva byta lås? Telefonen ... kan nyttjas till förskräckelse om den kommer i orätta händer. Saker jag inte finner kan ge mig en fullständigt ohanterlig känsla. Jag blir en plåga både för omgivningen och för mig själv. "Det är världsliga saker", brukade min mormor ofta säga. Ett citat som jag tar med mig genom dagen. Jag tar tio djupa och säger högt, i ett försök att övertyga mig själv: "Det är världsliga saker - jag kan faktiskt både betala för mig, låsa om mig och pingla omvärlden."

DSC_3943