Det var det här med ordning och reda...
Vissa saker har man järnkoll på. Ett ställe, kanske två, möjligen ett tredje där man alltid lägger dem. Plånbok, nycklar, telefon är för mig tre stycken typiska sådana. Man bara sträcker ut en hand och där är dem. Kruxet är att jag till en av dem måste ha funnit ett fjärde ställe, som jag inte själv känner till. Det spelar därför inte någon roll hur långt jag sträcker mig - den fullständigt ofinns.  När sådant händer blir det svårt. Minnesbilden gör mig helt hundra på att jag inte har tappat eller förlagt den på olämplig plats. Men vad hjälper det när jag inte hittar den!? Jag letar som en tokig och det känns fullständigt obegripligt att jag inte hittar den ens när jag letar fjärde gången, förstås utan att finna, på det ställe där den inte fanns de tre första gångerna, men där den ju för tusan måste vara! Märkligt.
Plånbok ... hm, där har jag betalkortet - ska jag ringa och spärra? ID-handling! Vad gör jag med den? Nyckeln ... ska jag verkligen behöva byta lås? Telefonen ... kan nyttjas till förskräckelse om den kommer i orätta händer. Saker jag inte finner kan ge mig en fullständigt ohanterlig känsla. Jag blir en plåga både för omgivningen och för mig själv. "Det är världsliga saker", brukade min mormor ofta säga. Ett citat som jag tar med mig genom dagen. Jag tar tio djupa och säger högt, i ett försök att övertyga mig själv: "Det är världsliga saker - jag kan faktiskt både betala för mig, låsa om mig och pingla omvärlden."