Idag är det regn-, go´fika- och bokläsardag. Här hos mig vill säga. En väldigt bra kombo.
Regnet smattrar mot rutorna medan jag tar sats med blomsaxen i högsta hugg, för att under en himmel som bjuder på glädjetårar av sympati för törstande blommor och träd, kämpa med taggar som sticks när händerna gör ett besök bland gillberga-rosorna. Fikastunden blir inte densamma utan en liten bukett från gröna rummet. Så dukas några överblivna dumlekakor fram - hur det nu blev möjligt eftersom de är försvinnande goda. De smakar precis som när farmor bjöd på dem och det är ett gott betyg.
Till att börja med har jag sällskap runt fikabordet av de två yngre ur trion som sedan är på väg mot nya mål. Inte mig emot, eftersom jag nu har "Mina fotsteg i ditt hjärta" i "släptåg". Jag är inte en sådan person som sträckläser böcker, men jag kan ändå på ett behagligt sätt drunkna i böcker som jag tycker om att läsa. Och jag menar verkligen tycker om. De där böckerna som får följa med en vart man går, för man vill ta till vara varje liten stund att få sig en dos av den där känslan som bara en riktigt bra bok kan ge.
En egen stund, uppkrupen bland inbjudande, mjuka, välstoppade soffplymåer, med regnet smattrandes mot rutan bakom, medan jag tar små tuggor av go´fikat för att det ska räcka länge samtidigt som jag är helt och hållet försjunken i bokens värld. Guld!

Självklart bjuder jag på farmors dumlekaksrecept för den som önskar det.

Medan jag fixar lite gott till fredagsfikat efter maten, sitter J samlad med Grabbarna Grus, hela härliga trion, som alla tillsammans utgör världens bästa kvartett, om ni frågar mig alltså, framför TV:n där några italienare, 11 stycken tror jag närmare bestämt, gör vad de kan (kanske inte mer än vad de behöver kunna) för att sparka undan en boll för lika många svenskar. De springer över en plan som känns evighetsstor och när jag kikar in kan jag inte låta bli att undra om det är meningen att det ska hända något snart. Jag vet inte om de håller på för att de tycker det är kul eller för att de som tittar på kanske tycker det. Alla, både publiken i TV-soffan och den på läktarna, men också de som kutar runt på planen verkar aningen besvärade emellanåt och grimaserar rysligt.
Det mesta av tiden rullar jag farmors efterlängtade dumlekakor, hett efterfrågade av äldst, medan jag tittar ut på sommarregnet som faller fint utanför köksfönstret. Rofyllt. Jag trycker en kola i varje medan jag ibland hör glädjevrål som ebbar ut i lågmälda besvärjelser. Yngst hinner tröttna innan de väldigt långa nittio minuter som annonserats är över. Han slår hellre ett slag för sextio tempofyllda handbollsminuter.
Med bara ett par minuter kvar av de nittio är jag glad att inte befinna mig i närheten av TV-soffan. Men så kommer till slut glädjevrålet. När äldst tittar in i köket och blir varse vad som vankas.
Farmor, i sin himmel - jag tror minsann hon tittat inom med stärkande dunderhonung.

En gråmulen tisdag. Det blåshål vi bor i får klotrobiniorna, som ännu inte  hunnit "sätta sig" efter fjolårets plantering, att krokna i vinden. Det gäller att surra. Bor man vid havet där vindarna ofta "brallar i" så lär man sig det, även om man är en landkrabba som jag.

Jag roar mig kungligt idag. Huset är tyst och känns tomt. Yngst och jag är lediga och pysslar med lite av varje. Bröddegen står på jäsning och jag har flyttat ut datorn i orangeriet, för att skriva lite och uppdatera mig på något bland den allsköns information som finns att hämta på nätet.
Läser listan där årets sommarvärdar presenteras och laddar ner den i min telefon. Sommarvärdarna vill jag ha koll på. Ett av mina verkliga favoritprogram. De där ljumma sommarkvällarna när J och jag sitter under stjärnhimlen och sätter på radion lagom till reprisen av det program som sändes tidigare under dagen. Det vi inte hade möjlighet att lyssna på för vi hade fullt upp med annat.
Ibland har vi lite för mycket av "fullt upp med annat" när vi är sommarlediga tillsammans. Det är ofta så många projekt som driver oss. Kul idéer som är svåra att låta bli att förverkliga. Då kan det vara extra skönt med en dag då man pysslar med det där lilla finliret som ofta faller mellan stolarna mitt i alla hus- och trädgårdsprojekt.

Jag snubblar in i boden som är överfull av trädgårdspinaler. Där behöver verkligen rensas för att sedan ställa tillbaka grejerna på plats. De grejer man fortsatt behöver vill säga.
Jag gör en översyn av krukorna och får en känsla av att allt måste ha blivit urvuxet. Endast krukor i storlek S och XS är lediga för närvarande. Plantorna har förmodligen hoppat i vuxenstassen, medan somliga seniorer de senaste åren har fått ett äldreboende i rejält tilltagna terrakottakrukor. Kanske dags för nya små sticklingar att ta plats. Fast ingen brådska med det.

Idag lutar vi oss lite tillbaka yngst och jag. Det är en sådan där gråmulen tisdag, i mitten på juni, när sommaren känns väldigt lång. När det känns som att man har all tid för sticklingar och en massa härliga sommarprojekt.