Det känns som om jag vaknar med sinnlig spänst i varje del av mig denna lördag.
Veckan har, förutom gynnsam prognos inför vårens alla doftämnen, innehållit körsång och en del välbehövliga grubblerier.

Helg betyder ofta att jag gläds åt dofterna som tar sin början i köket, hittar vägen vidare ut i huset och mynnar ut i en läckerhet för gommen. Det är lite mysigt att tänka på när morgonen börjar. Och det är en fin stund att sitta ner tillsammans för att klura på kvällens matlagning och annat som man vill att helgen ska innehålla. Kanske allra bäst är det att komma fram till att man tar det som det blir. Det är härligt med dagar utan tider att förhålla sig till.

Veckans körsång fick mig att ladda med ny energi. Välbehövligt. Allt för mycket tid har i veckan gått åt till grubblerier för att få viktiga pusselbitar att falla på plats.
På något vis är jag inte alltid helt överens med det jag en gång växte upp i. Jag kan känna att det finns förväntningar jag inte kan leva upp till. Emellanåt blir detta extra påtagligt.
Grubblerier tar mycket energi, men ibland behövs de för att få bättre ordning inom sig.
För mig är tillvaron som vilsammast när jag är mitt i det som är mitt liv nu.
Extra härligt blir det förstås efter en krävande dag, att dra iväg ett par timmar och damma av vårsångerna. Det tar jag med mig in i helgen.

I helgen har vi strosat runt i de kvarter där jag föreställer mig att Kålle och Ada en gång flanerat. Det blev ett ganska hastigt strosande, men ändå en skön känsla att för en stund vara i något annat.
Det verkliga motivet för besöket, och anledningen till att allt annat fick hasta, var handbollen som har sitt näste här i krokarna. Och denna gång att juniorernas svenska mästerskap, som avgörs i flera steg, nu hade samlat en tropp för vidare spel.

Vi var ett tappert litet gäng som hade bilat långt för att bilda hejarklack på läktaren. Men denna gång hjälpte dessvärre varken tappra killars spel eller påhejande föräldrar. Magsjuka drabbade någon av spelarna. En annan fick med hjälp hoppa av planen på en fot, med den andra rejält stukad och tagen ur spel ett bra tag framöver.
Så var den sagan all. Vi sympatiserar så klart med våra hjältar som så gott som omedelbums tog nya tag och redan är laddade för nästa "sammandrabbning". Och förstås kändes det görbra för oss föräldrar att finnas där för att ge en klapp på axeln. Vi vill gärna tro att den gör nytta.

Idag är vi mitt i vardagen igen. En solig måndag. Den började sedvanligt med att vi väcktes av en gräll klocka till ett brutalt mörker, som ju ofta är fallet denna tid på året. Men en stund före lunch hade solen minsann lagt beslag på varenda smula av himlen. Den värmde så pass att jag, trots nattens och förmiddagens alla minusgrader, hörde vårddroppet från isen som lagt sig mot bergsväggen. Vårdropp i januarisolen. Plötsligt blir det väldigt lätt att ta nya tag.