... skir nygrönska längs med vägen. Träden är så där härligt gröna i kronorna och vitsippor vajar ännu, för att våren varit kall. En bra sak medan jag önskar mig varmare dagar. Några vintergröna, de som pappa kallade för pelleflink, tittar upp intill.
Jag viker av där, i dungen, dit jag tittat in så många gånger. Där ett hav av narcisser verkar fylla hela marken.

Någon, nära, vid ett rött hus, påtar i sin trädgård. En man med de grå tinningarnas. Han berättar att det en gång legat ett trädgårdsmästeri i närheten. Långt efter att det lagt ner har narcisserna allt eftersom förvildats och ogenerat tagit för sig av närliggande marker. "Om kanske en månad", säger han, "så växer här orkidéer".

Vilken plats att finna. Vilket liv att leva. Ibland kan man önska extra mycket att det gärna får lov att bli väldans långt.