... där havsvattnet tränger upp, ligger ett tunt täcke av is när morgonen är tidig och kall. Den soliga dagen som sen tar vid får isen att "snacka" när den spricker upp och blir till ett rörligt flöde. De första dagarna av vår som tränger undan vintern. Bland nakna grenar sätter vi upp nya holkar, med en entré som vi hoppas är lagom för att locka den lilla blåmåsen som flyttade ifrån oss när vi fällde det stora körsbärsträdet. Det gör alltid ont att fälla stora träd. Veta att man inte hinner se ett nytt växa sig så resligt. Men det känns inte heller nåt vidare att bli så mycket trädkramare att man inte klarar av att ta bort ett träd som inte står bra det vuxit upp. Föränderlighet.

På trappan har de första krukorna tagit plats. Inbjuder till att slå sig ner intill. Vi har lediga dagar på landet. Snack om "vårbruk" och fortsatta tag med upprensning av allt gammat bråte. Det förfärliga växthuset, som allt för länge blivit lämnat åt sitt öde, hoppas jag ska falla en gång för alla under den kommande sommaren. Somligt har gått för långt för att rädda med återbruk. Trist, men lättare för en själv att inse.

Vi lurar lite på hur vi vill att en grind ska se ut. Vi vet inte riktig ännu, men det vore bra om vi snart får upp något som hindrar de fjäderklädda att ständigt rymma ut på vägen och slå följe med förbipasserande.

En orolig omvärld grusar emellanåt de glada stunderna. Men jag håller i dem för allt vad jag kan.