Author Archives: Mia

• 6 Comments

•

... var det min fasta övertygelse att alla blommor blommade hela sommaren. Jag funderade inte på annat. Det var ett abrupt uppvaknande när jag blev varse verkligheten. Närmare bestämt den sommaren jag undrade varför syrenerna såg så märkligt trötta ut efter ett par veckor.
Kanske bör tilläggas att det har hunnit gå en stund sedan denna upptäckt gjordes. Där efter har det blivit ett soligt minne som når mig när jag går längs med den underbara syrenhäcken som löper längs med promenaden.

Det är syrentid och det är alldeles ljuvligt. Något att bli verkligt glad av dessa kalla dagar i maj. Kalla dagar som gör att det vackra varar lite längre. Jag passar på att njuta dessa för dagen tvåfärgade; de flesta i knopp men några helt utslagna. Fast denna gång inte "utslagna" som i "trötta", utan "utslagna" som i full blom.

Längs med vägen stöter jag på någon som verkar tvivla; förbereder sig för en kall vinter. Eller någon som kanske helt enkelt tycker att maj är alldeles osedvanligt kall. En vid, hög stapel, som man inte längre når toppen på utan stege, står redo för en tid långt efter att syrener och allt annat sommarens gröna verkligen har tröttnat.

Men i år, tänker jag, när jag känner vinden svepa med sig doft från häggen som blommat i över en vecka nu, får skomakaren äntligen lite välförtjänt semester. För skomakarens skull skulle syrenen kanske kunna hålla på sig några dagar till. Fast riktigt så funkar det ju inte. Det är nu det händer.

Njut dagarna!

• 4 Comments

•

... skir nygrönska längs med vägen. Träden är så där härligt gröna i kronorna och vitsippor vajar ännu, för att våren varit kall. En bra sak medan jag önskar mig varmare dagar. Några vintergröna, de som pappa kallade för pelleflink, tittar upp intill.
Jag viker av där, i dungen, dit jag tittat in så många gånger. Där ett hav av narcisser verkar fylla hela marken.

Någon, nära, vid ett rött hus, påtar i sin trädgård. En man med de grå tinningarnas. Han berättar att det en gång legat ett trädgårdsmästeri i närheten. Långt efter att det lagt ner har narcisserna allt eftersom förvildats och ogenerat tagit för sig av närliggande marker. "Om kanske en månad", säger han, "så växer här orkidéer".

Vilken plats att finna. Vilket liv att leva. Ibland kan man önska extra mycket att det gärna får lov att bli väldans långt.

• 6 Comments

•

... jag har nämnt det förut och gör det på nytt: Jag är en betongkonsistensexpert. En fena på hur den ska blandas. Fingerspitzengefyhl ( hittar inget tyskt Y här. ) Inte mycket för världen kan tyckas. En profession med ett synnerligen snävt användningsområde. Men ack så väl det kommer till pass när det är dags för en blandning.
Här har vi slagit till ett otal. Murblocken med vilka vi byggt väggar med sockerkakssmetskonsistensbruk. ( Får en att vricka tungan. ) Lätt att "smeta ut". Väl lätt. Här gäller det att hålla den rätt i mun, tungan. Annat är det med trappor. Betydligt annorlunda struktur på betongblandning. Trögflytande är bara förnamnet. Det kräver sin man att jämna ut den för varje steg. Så har vi putsen med lite mer mittemellankonsistens. Lagom, var ordet. Den som fint ska läggas som ytskikt på murade terrassväggar. Medgörlig, det må sägas, men nu har maken tagit över görat, med vilken av blandningarna det än månde vara. Jag har blivit innerligt trött på den del av processen där vår cementblandare är inkluderad i arbetet. Jag är liksom färdig med den biten.

Jag har istället kommit till den del där det påtas i trädgården. Den gillar jag. Fram med spade och grep. Det ska till ett litet trädgårdsland. Tänkte jag. Så småningom. Jag vet att J tänker likadant ( nästan ). Så gemensam ambition ska nog ta oss dit. Vad det lider ...
Fram till dess är det inte så dumt att slå sig ner på ... Gissa vad!
Helt rätt: trappan. Jag lurar lite på vilken som blir bäst. Mot öster är det härligt när morgonen gryr. Södertrappan är riktigt skön om man verkligen vill lapa sol. Trappan mot norr är mest en praktisk variant, men fyller funktion även om solen blir allt för varm. Den tål minsann en kopp kaffe den också. Lite extra varmt om hjärtat håller jag de två mot väster, de som fångar kvällssolen.

Nu börjar du kanske ana ( tror du ) hur många blandningar det har blivit! Varför jag är så rackans trött på bruk och betong av olika slag!
Men det är fint att sitta där, på nån av trapporna. Lura lite på vad som ska sås och planteras i trädgårdslandet. Så småningom.
Förresten hörde jag på radion här om dagen att någon uttalade sig om hur det ska köas så här i pandemitider. Det var någon som titulerade sig "köteoriexpert". Allvar, fast det kan vara svårt att tro. I sammanhanget tycker jag att min betongkonsistensexperttitel ( se upp med tungan! ) gör sig riktigt bra.

• 8 Comments

•

... doftar det så gott. Det tar mig runt. Får ögonen att söka in, under, ovan.

Tar mig ner på knä till små violer.

Djupt in under buskar, som gömmer hyacinter.

Scilla som fyller en sårad gräsmatta.

Jag lyckas inte sätta fingret på vad. Eller näsan i vilket.
Men doftar gott, det gör det.

Härliga vår. Fast den är kall och trilskas. Och i dag regner det.
Ett vårregn ... det doftar härligt.

• 14 Comments

•

... bland böljande vitsippebackar, F och jag. Min fina kompis, som jag känt alltid. Jag blir anförtrodd att livet är stökigt. Jag önskar henne bättre. Samtidigt ärlig med att jag är glad att det inte är jag. Denna gång. Men visst har också jag varit där. Ett stökigt vara, där livet är trassligt. Man hamnar där ibland. Men i stunden går vi i nygrönska som doftar alldeles ljuvligt. Helande. Jag blir på nytt, precis som varje år, alldeles betagen. I våren.

I år - den förrädiska. Den som gör att allt som längtar ut fortsatt trängs inne bakom glas. När vissa soliga dagar lurar oss att tro att det är dags att flytta ut. Se upp! säger jag. Den bara luras, våren.

Vi räfsar på söndagen. Trädgårdsdag. Äntligen. Vi har väntat på att blåsten ska lugna sig. De prassliga löven från i höstas har också en trasslig tillvaro. Mellan och under buskar där de lagt sig till ro. En enda oreda. När vi ordnar reda bland det trassliga börjar det snöa. Inte mycket och inte många, men likväl faller de, flingorna. De små.

Bakslag.

Lurig vår.

Livet.

Vi går där bland böljande vitsippebackar. Följer stigen. Känner dofterna. Vinden som silas mellan stammarna i skogen. Solen mellan grenar i nakna takkronor. Härligt där och då.

Härligt också med förmiddagsfikat och morgontidningen. Lutad mot väggen, på trappan mot öster, se solen resa sig över ängen och havet där bortom.
Tänker att livet inte alltid går som på räls.
Den där räkmackan, den får man allt pimpa själv.
Om man vill glida fram på den.

• 6 Comments

•

... kommer sol!

Bara tanken är tillräcklig, men ibland sker en uppenbarelse, en nästan andlig upplevelse.

Går inte att motstå tanken ... med lätta steg ... i ett par röda lackskor ... se vart den bär. Kanske ... ja, faktiskt ... till en plats, en alldeles sagolik ... där önskningar kan bli sanna ... som genom ett trollslag. Där man, listig som en räv, med ett gott hjärta och stort mod, kan övermanna de mest motsträviga "lejon", därför att de kanske inte alltid är så tuffa. En plats där det goda vinner.

Jag gillar tanken ...
och färgerna...
och drömmarna!

Inget motsträvigt med att samtidigt stå med fötterna på jorden.

"There is no place like home ... "

• 10 Comments

•

... att räfsa de gamla höstlöven i dag. De virvlar allt högre upp och längre bort, flyger all världens väg. Jag får göra nåt annat. Plockar undan fjädrar och ägg och konstaterar att de med godis i är väldigt tomma, lika uppätna som de målade. Några påskliljor blir kvar på terrassen. De har klarat helgen ute i den kalla våren.

Påsken är skön. Inte alls med samma förväntningar som jul, eller de fester man "måste" ha vid midsommar och nyår. Vi låter ofta bli att bry oss om de "måstena". Vid påsk behöver man inte ens bry sig om att låta bli för den helgen finns de inte på samma sätt. Man kan utan betänklighet fira den helt i lugn och ro. I vetskap om den annalkande våren. Men var är den?

Vi tampades med blåst, regn, hagel och snö mitt emellan små stunder av blå himmel och sol, insvepta i filtar i våra nyoljade trädgårdsmöbler som fått göra säsongsdebut. Men vi gjorde det i sällskap med finaste trion och det värmde förstås gott. Det är fint att få vara samlade för några dagar.
Nyfikna, fyrbenta grannar närmade sig. Fjolårskalvar som blivit lite tuffare och vågar sig lite närmre.

Så var påsken nerpackad.
"Blåsdag i dag", sa Puh.
Räfsar en annan dag.

• 10 Comments

•

... ser man foton och läser lovord kring hänförelsen över de blå små sipporna. Jag känner en saknad efter allt blått som fanns runt om när jag var liten. Pappa, som genom sitt jobb rörde sig mycket både till fots och med bil genom omgivningarna, hade full koll på var backarna lyste blå och kunde säga: "Titta där uppe till höger, där är ett hav av blåsippor."
Jag stannar till under promenaden, tar mig till och med med bil lite längre iväg, låter ögonen syna både åt vänster och höger, men de ofinns. Har jag tur hittar jag en, kanske ett par, i bästa fall rent av några stycken, men de är fortsatt lätträknade.

På en enkel önskelista står nu:
En tur till kalkrik plats där blåsipporna breder ut sig.
En tur till plats där jag får se tranorna dansa.

Den där turen som jag önskat till universitetstrappan, där man får höra Lundasångarna sjunga in våren, den är jag klar över får bli nåt bra att ha kvar.

Tur att somligt är som vanligt. Att det fortsatt finns blå backar, även om jag inte längre finner de nära.
Tur att tranorna inte behöver hålla coronadistans.

Vad jag har hört ska det i alla fall bli blå himmel i påsk. Och snart kommer blå små förgätmigej att vaja i gräsmattan. Det är inte så dumt det heller. Till dess satsar vi på lite gult. Hör tiden till.

Glad Påsk!

• 8 Comments

•

... faller lusten in på att fnula lite med finsaker ute. Temperatur som närmar sig behaglig och en sol som charmar. Årets första trädgårdsklipp tillägnas ligusterhäcken som omgärdar vår trädgård. I vanlig ordning låter jag sekatören göra jobbet. Lite meditativt att syna grenarna, göra ett klipp här och var och låta det ta sin tid. Mycket mysigare så än att gå över det hela med häcksaxen. Den är bra när den verkligen krävs, men inte till detta och inte i dag.

Det blir emellanåt små vändor i trädgården från det att jag misstänker att snödropparna har börjat titta upp. De brukar vara först. Lite längre fram ser man krokusarna kika fram. Men när "vårbruket" börjar blir man alltid glad över små finingar man missat. De som gömmer sig under bädden av torkade löv och höga fjolårsperenner. Små fynd att bli lycklig av.