Våren, visst, den är ljuv och underbar, men minsann inte alltid lika förförisk som man kan uppleva den under allt ljusare och allt mer ljumma kvällar, eller så romantisk som den kan vara i vitsippebackarna eller under kvällar ackompanjerade av koltrastsång. Våren ger sig också till känna i form av en mörbultad kropp och en fallenhet att somna i soffan långt före natten tar vid, medan man helst ännu en stund skulle vilja njuta av kvällen. Det är så det är att vara med trägård. Eller i alla fall så det kan vara - det beror ju på vad man vill med sin trädgård. Även om ambitionen är fjärran från perfektionism kan den ändå lätt ta upp mycket tid och sätta en i hårt arbete. Därmed inte sagt att det arbetssamma behöver vara jobbigt. Jag vill må bra av trädgården. Jag känner en tillfredsställelse i trädgårdsarbete och ett välbefinnande i att ge trädgården en del av min tid. I gengäld erbjuder den mig ett grönt rum att vistas i tillsammans med familjen, en lähörna i solen för en stund med en kopp kaffe och en bok, att se våren stå i knopp direkt utanför dörren för att sedan bli skirt grön, börja blomma och dofta ljuvligt, möjlighet att påta i en rabatt, så ett frö, skörda från odlingslotten, plocka en bukett eller att finna en plats för att plantera ett träd.
Men; det kan också innebära att man får ta hand om sviterna, som nu, efter vårt senaste självpåtagna projekt med att plantera över hundra buskar och därtill ett litet gäng med träd. När förödelsen runt omkring allt det nyplanterade ligger kvar som ett "ha-ha-så-lätt-kommer-du-minsann-inte-undan", då kan man med bästa vilja i världen inte kalla det våren för med sig för romantiskt eller förföriskt. Stora uppgrävda högar med grovt dräneringsmaterial, rester av gammal jord, grova grenar från förvuxna nersågade tujor och högar med ris från föråldrade buskar. Massor av hårt jobb. Helst vill man att det ska vara klart när allt är uppgrävt och planterat, redan här handlar det om en arbetsinsats som är mer än tillräcklig. Och helst vill man att det ska vara frodig grönska på en gång. Nu omgärdas trädgården av en ligusterhäck i sällskap med några klotrobinior som i dagsläget inte ger mer belöning än att se ut som en gänglig gränsvakt med några parkerade Nimbus 2000 innanför. Vi forslar undan oönskade "sviter", fyller en container, bokar ytterligare en när den första är fylld, tittar förväntansfullt upp i träden mellan spadtagen för att se om det har hunnit hända något.
Hårt arbete, mycket vattning och stort tålamod. Det gäller att för en stund hitta en annan plats i gröna rummet för att inte helt börja misströsta. En plats där ögonen bjuds något mer vilsamt. Där man kan låta trötta ben och uttänjda armar vila på ett av stegen till en solvarm trappa. Gärna trappan till vedboden där persikoträdet nu står i blom. Jag varvar spadtagen med lite penselarabete mellan blommorna. Gör en del av binas jobb, eftersom de ännu inte hunnit vakna, i hopp om en stor skörd av solmogna persikor när den tiden kommer. Men just då surrar det minsann. En humla hittar längst in i en av blommorna, flyger vidare till nästa och till nästa ... Så jag lägger ner penseln och bara lutar mig tillbaka. En stund. Mitt i våren och före nästa spadtag.

Nu är det krig! Grensax, såg, sekatör, spade, grep, en rejäl portion handkraft och mycket vilja. Ett par spadtag djupt, en halvmeter brett och 42 meter långt. Här gäller det att gräva. Den förvuxna jag-vet-inte-hur-många-decennier-gamla-tujan ger till slut vika under de tillhyggen vi angriper den med. Stupar runt våra fötter. Stora gropar gapar tomma där rötter frodats. Den doftar gott, det kan man inte ta ifrån den. Och den har agerat skydd mot det som finns utanför. Det som vi inte vill ha in i trädgården. Men de senaste åren har den helt orubbligt levt sitt eget liv och nu är vi trötta på den. Så trötta på den. Det ger mig kraft till fler spadtag. 42 meter ...
Den typ av vallgrav som vi åstadkommer kräver förstås inte enkom hårt arbete, utan också innovativa idéer. Åsynen av mig, grävandes i gropen, med knäna i markhöjd, får mellan att kläcka idén om att vi skulle kunna skydda våra domäner genom att patrullera skift i diket. Rustade med spade och klädda i den gamla militärhjälm (som av någon förunderlig anledning finns här hemma) som nu kanske äntligen kan få ett användningsområde. Synen detta frambringar tvingar fram en skrattpaus som sedan åstadkommer fler kraftfulla spadtag.
Skratt och många fikapauser fulländar en dag med hårt trädgårdsarbete. Och idén som till slut vann omröstningen, fått oss att kavla upp ärmarna, kämpa mot monsterrötter och i vårt anletes svett gräva ett 42 meter långt dike (med ömmande lår och rumpa till följd) är tanken på att bjuda in "Ligustrum atrovirens". Gröna rummet ska tapetseras. Ja, inte nog med det - det handlar om helt nya väggar. Det handlar om 42 meter manshög, vintergrön liguster.
Troligtvis handlar det också om hela semesterkassan. Dit har inte våra tankar nått än. Men jag tror vi får en fin semester, hemma, i vår nya gröna oas. Tungt tillbakalutade i var sin solstol ... efter denna trädgårdsresa.

De härliga vårkänslorna tycks försvinna med solen bak molnen. Solglittrande, varma, stärkande promenader blir till gråkall utevistelse. Bara man kommer sig för att trotsa det bistra grå känns effekten fortsatt välgörande.
Jag klär mig för en stund i trädgården, i det som bäst håller kyla och snålblåst utanför tyg och garn. Ser mig runt. Vårens första lökar är av någon förunderlig anledning alltid sena hos oss. Men likväl tappra. Hubbarna med snödroppar avslöjar att de är på god väg. Och hela säcken med påskliljelökar som jag i ren obetänksamhet köpte för att plantskolan lockade med halva priset, lökar som allt för länge stod övergivna ute i boden, som mitt dåliga samvete till slut tvingade mig ut att plantera - nu när jag tar sakta steg på min inspektionsrunda ser jag mängder av narcissblad titta upp och jag blir glad för belöningen de ger, glad för att samvetet gav mig en puff.
I korgen, bak den knarriga gamla dörren intill boden, hittar jag bland allsköns trädgårdsredskap så äntligen sekatören. Med kalla händer låtar jag den tukta blåregnet tills jag tror att det är i bättre form att välkomna det skira gröna i maj.
Inne väntar de nygräddade bullarna på att bli av med innankrås som ska bytas ut mot mandelmassa och toppas med fluffig grädde och pudrad hatt. Det drar sig mot fastlagstisdag - semlan står för dörren. Och det vankas fredagsfika.