En solig lördag i maj hade jag plötsligt varit gift i halva mitt liv. Just eftersom det inföll en lördag var tanken en  mysig picknick om vädret höll för det. Och det gjorde det sannerligen. Men det hade också hunnit komma en leverans några dagar tidigare som åter barrikaderade tomten med lecablock. Det blev helt enkelt så att vi kände att vi behövde spänna musklerna och sätta igång jobbet med den terrass som vi så länge önskat. Här gällde det att få alla block på plats. Det resulterade i en himla mysig kombo av arbetsinsats och bubbligaste lyx. Mitt på dagen, i full arbetsmundering, blev det dags för rast och då dukades det fram små fina snittar och korkades upp champagne. Det blev en Dag att ta med och en av de som hamnar på tio i topp-listan.
Champagne är alltid fest. Men mysigast i bubbelväg var första torsdagen i oktober. Den dagen började med att "inspektören" var här för att syna om vårt bygge var så pass redigt utfört att han skulle ge oss tillstånd att få börja bo i det. Så blev det och känslan var helt fantastisk. Jag hade inte förrän då förstått vilken anspänning jag hade gått omkring och känt inför detta. Naturligtvis bodde vi över den natten. Vi sov på en blå gummimadrass som ett par kärlekskranka tonåringar. När vi vaknade på morgonen hade luften gått ur madrassen och vi var, detta till trots, fortsatt både glada och såta vänner på fredagsmorgonen.
Men det var ju torsdagen! Den förgylldes med finaste besöket. När kvällen hunnit bli mörk ser vi billjusen bortom krönet, så tutar en bil till och kör in på tomten. Äldst har rullat flera timmar på vägarna med oss som slutdestination. Med sig har han ...

Söndag morgon. Härligt trångt runt frukostbordet. Armar som flätas ihop när de sträcks långt och tvärs över för att nå en nyrostad rågskorpa, en skiva ost, korv eller skinka. Någon som langar juice eller mjölk, medan en annan ber att få te påfyllt. Kanske ett ägg, med kaviar... eller crabsticks? Prat, skratt och mys.
Så plötsligt är frukosten över. Allt för snabbt fast den varit lång. Precis som hela helgen. Jag vill börja om, känner jag plötsligt. Backa bandet. Vill helst inte släppa iväg mellan som ger sig av först. Tåg till studier på plats som gör att vi inte ses så ofta. En bonuskvart med äldst som sedan sätter sig i bilen för en fyra timmas tur dit han har sin vardag. Så gör sig yngst redo. Packar sin väska och halldörren öppnas. Lurarna täcker öronen och fyller dem med väl vald musik, ändamålsenlig för uppdraget; att tagga till inför eftermiddagens match. Jag ser honom promenera iväg. J åker för att fixa något angeläget. Där står jag, mitt i hallen. Huset har aldrig känts så stort , så tomt och så tyst.
Övergivet och lessesamt - så känns det. En stund. Sen liksom tinar den bedrövade känslan. Det är inte så dumt ändå att veta att var och en är på väg till platser där de har en trivsam och väl fungerande tillvaro. Precis som vi har här hemma. Det kan kännas lyxigt att överkomsumera sitt boende. Ha en massa plats. Göra vad man vill. Ha det färdigbäddat till nästa hemvändartur.

Vi möts upp en stund senare J och jag. Så tar vi oss till sporthallen och får ett par härliga handbollstimmar där vi får vara med när våra "små pojkar" fixar dagens seger. En promenad med fönstershopping under sen eftermiddagstimma. Så ringer äldst och säger att han är framme. En stund senare visslar ett SMS  till i telefonen. "Framme" skriver mellan. När vi har hunnit med en gofika runt köksbordet, med resterna av helgens smaskiga kaka och med huvudbestyr kring ett klurigt korsord som vi sitter tätt ihop för att lösa, då öppnas dörren. Det är yngst som kommer och glatt ropar hej, riktigt nöjd med dagens vinst och egen insats.
Alla på plats. Där och då och oftast, känns det riktigt, riktigt bra.

Det är lite bråttom nu. Jag får improvisera. Det blev tidigare än väntat. Känns jättefint förstås.
Vi har campat ihop på tu man hand yngst och jag nu i några dagar. Annorlunda. Mysigt. Lite tomt. Så hör du av dig och säger att du kommer hem ikväll.
Att samlas, vad är bättre? Jag höjer gärna tempot en smula och hittar på något. Det känns som något fint att få göra. Tänder ljusen, smakar av den hastigt tillagade soppan. Tar fram av det nybakade brödet.
Nu är det verkligen bråttom. Fast förstås inte viktigt att det är färdigt till du kommer. Men det vore så roligt att hinna.
Jag skyndar mig att tända ljuset på trappan. Tänker att du nog tycker det är mysigt om det lyser där för dig när du kommer hem.
Så! Klart! Välkommen hem!

Lite oförberedd hör jag dörren öppnas. Ofta brukar jag kunna höra hur, fast inte idag. Anar ändå vem det är och tänker snabbt att jag ska gå ut i hallen för att fråga hur det är, inte hur det gick. Men varken frågan eller jag hinner fram i tid förrän jag hör ett "Hallå!" som gör frågan helt överflödig. Jag vet på en gång. Jag ger honom en lång, omfamnande kram och säger att jag är jätteglad. Jag är verkligen jätteglad. "Men hur kan du veta?", undrar han. "Jag bestämde mig ju för att låta helt som vanligt." "Mammor", svarar jag leende. Vad undgår en mamma?

Den sedan tidigare upprättade lilla musiklistan, med två låtar, rullar igång. Låtarna spelas om och om igen. "Men", säger han, "kan du inte stänga av nu, jag är trött på att höra dem." Det jag hör är att han är glad att det är hans tur - att två traggliga låtar vevar om och om igen, nu för honom.
Vi korkar upp. Alkoholfritt förstås. Korken flyger iväg, långt in i buskarna över till grannen. Så skålar vi.
Sedan tar han bilen till kvällens träning. Har lovat att hämta upp en kompis. Jag stänger av musiken, "Kör långsamt", medan den ebbar ut, så att inte "Flickor bak i bilen" hinner dra igång på nytt. Sannolikt sista gången detta lilla potpurri går varmt här hemma.
Vi står i fönstret J och jag och ser honom köra iväg. Sist ut i trion har rott iland med körkortet. En milstolpe får både honom och oss. Kanske faktiskt också för brorsorna, som även de tvingas få upp ögonen för att han inte längre är så liten.

Just när man tror att den där härliga känslan av advent ska omhulda huset, så smiter vinterns baciller in genom kransklädd dörr. Rösten tar vägen någonstans där den är helt obrukbar och halsen tar sig uttryck som ett rivjärn.
De planerade projekten blir vilande tillsammans med mig och det som redan är inbokat i almanackan avbokas. Det känns ganska okej att ställa in tandläkarbesök, men trist att ha det kvar. Tråkigare är det av avboka vinlotteriet som jag precis var i faggorna att börja styra med. Fast det är å andra sidan en väldigt trevlig sak att ha kvar. Så är det en hel del annat jobb och julbestyr som kommer av sig och bockarna på att-göra-listan blir noll.
Jag tar till de beprövade gamla huskurerna. Kokar ingefärste med citron och sötar med honung. Ligger nerbäddad i soffan och sörplar te tills det känns som att det blir sjögång i magen. Det är skönt att det finns tid för vila och skönt att någon kommer för att fråga hur jag mår.
Det kommer helt oväntat och glatt överraskande en hel familj och frågar hur jag mår. Plötsligt kliver först äldst och sedan mellan, ovetandes om varandra, in i hallen. Spontana hembesök. Min teblaskande mage och rasp till hals blir gladare och vi får en mysig andra advent hela familjen tillsammans.
Idag behöver jag inte längre dessa mängder med varmt te. Istället har jag börjat sätta bockarna. Nygräddat julbröd doftar gott från köket. Nu är vi på gång.

Vi har några lediga dagar J och jag. Det passar fint så här när advent har tågat in i vår tillvaro. Vi har lugna morgnar och tar härliga förmiddagspromenader. Stannar till vid en glänta dit solen hittar och där slår vi oss ner med en liten picknick. Vilar både ögonen och benen en stund. När promenaden fortsätter fyndar vi sådant från skogen som blir fint här hemma i advent.
Dagarna är soliga och lite kalla och naturligtvis måste vi ha brasa i kakelugnen när dagen blir sen. Lite som skydd för kylan utanför, men mest förstås för myset. Vi lättar på locket till kakburken när fikat dukas fram. Skriver jullistor. Tänder första adventsljuset om och om igen. Tycker att tillvaron är väldigt trivsam.

Att solen tittar fram tidig måndagförmiddag, i mörka november, är en fin sak som gör att veckan börjar bra. Helgen har också varit bra. Fast annorlunda. Yngst och jag har tillbringat den med hela huset för oss själva. Det är väl mycket hus för oss två. Vi är sällan på samma plats. Det hojtas mycket mellan våningarna. Springs mycket i trappan. Vi tycker att det känns lite tomt. Fast värre än så kan man förstås ha det. Och så är det något fint i att få längta efter någon man tycker om. Jag tror det är bra att göra det emellanåt.

Vi har tacokväll på fredagen. Det pyser nästan nostalgi. Jag dukar i matrummet, tänder alla ljusen precis så som vi brukar, fast vi sitter annorlunda. Det är lätt hänt att man har sin givna plats. Men denna kväll hamnar yngst mitt emot mig, på J:s stol. Jag blir lite full i skratt när han sitter där med sin gängliga tonårskropp och tycks försöka fylla ut rocken som "herre i huset". Han är inte speciellt bekväm med det så vi byter stolar. Han till sin vanliga och jag mitt emot. Det blir bra det också.

Vi gör saker lite olika yngst och jag under helgen. Jag tar ganska tidig och lång frukost, medan han väljer betydligt senare och mer effektiv. Han är mitt i den när jag tycker det är perfekt med en långpromenad, medan dagen är som ljusast. Han blir lite stugsittare. Men det är hans lediga helg. Och min. Och vi inkräktar inte på varandras önskan om hur vi vill använda den. Det är bra.
Middag tillsammans känns viktigt att få till, så det prioriterar vi. Och en stund innan vi sätter gång med middagsförberedelserna ser vi en sådan där solnedgång som man kan önska att man fick vila ögonen på mycket längre. Vi försöker fånga den på bild som kompensation. Den försvinner medan vi tittar.

Mörkret tar mycket plats i november. Lite i sinnet, det hör nästan till, men allra mest utanför fönstren. Solen går ner medan det ännu är eftermiddag. Då känns det extra bra att tänka att vi hamnar i advent till helgen. Det kommer bli fint att lysa upp det mörka.

Vi lämnar södra kustens solsken under lördag förmiddag. Sitter skönt tillrätta i sätet bredvid dig som styr oss in bland Smålands mörka skogar, där diset ligger tätt och träden är klädda i rimfrost. Det är som en sagovärld att färdas på vägar med tät isgnistrande skog vid sidan om. Vackert. Vintrigt. Härligt. Du är nervös och har inte sovit ordentligt inatt, medan jag, som inte ens kommit på tanken att vara nervös, enbart är glad och tycker att det ska bli jättespännande. Så kul att vara med. Men hur det är; din nervositet smittar en aning och anspänningen tilltar. Men mest är det kul.
Du som är van att coacha ska i dag istället sitta på åskådarläktaren tillsammans med mig och äldst och se yngst spela handboll, som vi är många som hoppas ska ta dem vidare i junior-SM. Klart att det känns lite pirrigt. Men jag som är en mamma som allra mest hoppas, lite till sonens förtret, att de framför allt ska ha kul, tar det lilla lugna. Tills jag plötsligt överraskas av andan på planen som näst intill är fientlig bland det mötande hemmalaget. Varför ska idrott behöva bli blodigt allvar så tidigt? Jag vill så gärna att de ska ha kul. Men också gärna, så klart,  att "våra små pojkar" ska vinna.
Ungefär en kvart in i matchen är alla föräldrar varma i kläderna och ömma i händerna av hejaramsor och applåder. Och hemmalaget är inte längre så sturska eftersom de tappat mot "oss".
Helgens fortsatta matcher var så framgångsrika att de klarade av att ta sig vidare och det var alldeles ljuvligt att välkomna hem en glad kille. Så det är med en extra puff i energidepån som vi går in i en ny vecka. Och nu sover vi gott.

Bland blommiga koppar, engelsk konfekt, oliver, italiensk salami, spansk paella, franska ostar, belgiskt pâtisserie och mycket annat besökte vi den gästande internationella matmarknaden i helgen. I skydd under marknadsstånden och med raska steg korsandes dem plaskade vi kring över torgets kullerstenar och bestämde oss för att regnet inte gjorde det hela mindre trevligt än vad det ju faktiskt var. Men matgästerna som slog sig ner vid borden och lät sig väl smaka av den allsköns härligheter som serverades den hungrige, de var inte många. De rent av ofanns, så mycket spelade vädret oss  spratt. Men med en kasse i varje näve dukade vi sedan istället fram av läckerheterna när vi kom hem. Löksoppan som tillagades i helgen och som fyllde varje vrå av hemmet med doft av allt vad den nu innehöll, matchade väl de ostar och oliver som serverades till.
Mörka dagar och regntunga skyar gör det helt perfekt att samlas med familj och goa vänner och duka fram sådant som får det att vattnas i munnen. I skydd för regnet, gärna framför brasan. Men snart, gärna nu, skulle jag bli väldigt glad över lite sol.

Tidig lördag förmiddag, när vi precis har dukat in frukosten och satt oss ner igen kring köksbordet för att lösa melodikrysset, hör vi ytterdörren öppnas. Det är mellan som tittar hem om en kortis i helgen. Det är så mysigt att få rå om. Han slår sig ner vid oss och givetvis fixar vi fram lite frukost på nytt. Och kanelbullar. Förstås också en kanna nybryggt kaffe. Och så hans verkliga favorit, "karla-kakor".
Så vaknar yngst. Vi hör hur han hårt sätter fötterna i golvet och kliver ner för trappan. Han överraskas inte nämnvärt av att mellan sitter kring bordet tillsammans med oss. Allt är liksom som vanligt. "Tysta" hyschar vi, du och jag, för att höra nästa fråga i krysset innan musiken drar igång. Men mellan och yngst tystnar nästan med automatik när frågorna ställs, just därför att "allt är som vanligt". Precis som äldst också skulle gjort om han varit med. "Den här kan jag", säger plötsligt mellan glatt. "Jag säger ju det", replikerar jag, "att detta är familjelördag."

Det blir söndagkväll för fort. Vi följer mellan till tåget, kramar om honom och vinkar när det börjar ta fart. Det känns som om jag inte riktigt hunnit med. "Jag tycker det känns lite jobbigt att han åker", säger jag till dig. "Jag tycker det känns kul att han kom", svarar du. "Pappa", säger yngst, "lova att du finns nära mamma när jag flyttar hemifrån, så någon är där för alla hennes kramar".