Man hade kunnat önska att det vore lite vitt. Och lite kallare. Åtminstone inte fullt så grått. Men vi klär in trappan med granris och inne har vi julstök med mycket tända ljus och trängsel i köket. Grabbarna grus, och de är ju några stycken, stoppar korv medan jag kokar knäck. På köksbordet ligger papper och pennor och rimmen på klapparna kommer på pränt efter hand som de kommer till och klapparna blir under tiden några fler i säcken och under granen. Det är varmt och doftar gott och det är glatt och förväntansfullt. Granen står på plats och väntar på att kläs. Vi lämnar köket för en stund och dyker ner i jullådan med alla julgranskulor. De stora, röda längst ner och de lite mindre högre upp. Vi krånglar med sladdar till julgransbelysning som har hamnat huller om oreda sedan fjolårets plundring. Men efter en liten tålamodsprövande instats sitter de på plats. Alla julgransljusen tänds (nåja, de allra flesta - ett litet bortfall med några som inte vill vara med) och så står vardagsrummet som i en gloria ännu ett år. En julgranskula har ensam blivit kvar i botten på lådan. Vi letar omsorgsfullt efter den gren som saknar den. Och där finner vi det; det lilla fågelboet som följt med granen hem till oss och in till vår jul. Jag hoppas det blir en riktigt fin jul i år. För alla.
Monthly Archives: December 2014
Ibland händer det
"Inget uppringnings-ID" lyser på displayen. Blir tveksam till om jag ska svara. Säkert någon stackare till säljare som vill få mig att köpa något jag redan vet att jag inte vill ha. Men något får mig ändå att "lyfta luren". Misstanken att det sannolikt är någon jag inte vill prata med får mig att svara med avmätt ton. Det visar sig vara min namne. Fast ingen jag känner, så det skingrar inte misstänksamheten. Beväpnar mig med en stram attityd, till ingen nytta - personen i fråga plockar mig på allt vad den innehåller när hon säger att hon ringer från Polisen. En omotiverad känsla far som en ilande raket genom mig, uttrycker ett illavarslande: VA?!, innan hon snabbt hinner tillägga: "Hittegodsavdelningen". Tyst tre sekunder, medan jag kopplar. Den felande länken av de tre? Jag måste ha misstagit mig ... Givetvis! Så måste det vara! En propp av anspänning liksom pyser ur mig och jag känner mig nästan lite rusig av lättnad och glädje.
Allt finns nu åter på rätt plats. Jag kan låsa och larma och känna mig helt trygg. "Ibland händer det", sa polisen leende här jag dök ner bland hittegodsen, "köp en lott." Kanske det ... I vilket fall; det känns minsann nästan som julafton.
Husbygge-tålamod
"Tålamod, man måste ha tålamod", en gammal melodi- och textslinga som satt sig på minnet sedan den tid då barnskivorna gick varma. Jag kommer på mig med att stå och nynna medan jag rör runt i kristyren. Tillsätter mer florsocker i några omgångar för att få den rätta konsistensen. Just detta moment är förvisso inte speciellt tålamodsprövande, men jag laddar för det kommande. Utgången när det gäller byggnation av pepparkakshus, från scratch till beboligt, är alltid mycket oviss. Jag har redan lyckats få ihop alla delar, så nu håller jag på tålamodet, tar åter fram det och sätter tungan rätt i mun, lagom till kristyren ska spritsas på. Då visar det sig att byggkonstruktionen är undermålig. Tak och väggar faller som ett korthus. Tät- och fogmassa håller inte måttet. Jag tittar missmodigt på de fem huskroppsdelarna. Snett och vint, visst, må så vara, det är som traditionen bjuder. Klumpar i kristyren, som förvisso inte är helt överensstämmande med hur jag föreställer mig det färdigt, likaså, men ett fullständigt sönderfall ... det hade jag helst varit utan.
"Tålamod, man måste ha tålamod" ... Jag håller god min, bestämmer mig för att spritsa delarna och sedan göra ett nytt försök att bygga ihop det. Jag hinner inte mer än en liten kludd så brister tyllpåsen och det väller ut kristyr. "Tålamod" ...
För vems skull utsätter jag mig för detta? Min egen? Är det en kvarleva sedan barnen var små? Är det någon som frågar efter det? Jag lappar efter bästa förmåga.
Nu står det traditionsenligt på plats. Lyser inbjudande och gör att doften av pepparkaka och jul står tät. Ingen har just kommenterat skapelsen - frågat om blessyren. Men hade traditionen kring vårt lilla husbygge inte levt vidare - då hade frågor och kommentarer inte uteblivit.
Världsliga saker
Det var det här med ordning och reda...
Vissa saker har man järnkoll på. Ett ställe, kanske två, möjligen ett tredje där man alltid lägger dem. Plånbok, nycklar, telefon är för mig tre stycken typiska sådana. Man bara sträcker ut en hand och där är dem. Kruxet är att jag till en av dem måste ha funnit ett fjärde ställe, som jag inte själv känner till. Det spelar därför inte någon roll hur långt jag sträcker mig - den fullständigt ofinns. När sådant händer blir det svårt. Minnesbilden gör mig helt hundra på att jag inte har tappat eller förlagt den på olämplig plats. Men vad hjälper det när jag inte hittar den!? Jag letar som en tokig och det känns fullständigt obegripligt att jag inte hittar den ens när jag letar fjärde gången, förstås utan att finna, på det ställe där den inte fanns de tre första gångerna, men där den ju för tusan måste vara! Märkligt.
Plånbok ... hm, där har jag betalkortet - ska jag ringa och spärra? ID-handling! Vad gör jag med den? Nyckeln ... ska jag verkligen behöva byta lås? Telefonen ... kan nyttjas till förskräckelse om den kommer i orätta händer. Saker jag inte finner kan ge mig en fullständigt ohanterlig känsla. Jag blir en plåga både för omgivningen och för mig själv. "Det är världsliga saker", brukade min mormor ofta säga. Ett citat som jag tar med mig genom dagen. Jag tar tio djupa och säger högt, i ett försök att övertyga mig själv: "Det är världsliga saker - jag kan faktiskt både betala för mig, låsa om mig och pingla omvärlden."
Musslan, myten, legenden
Mandelmusslor ... bakade på smör och med kärlek. Jag tycker att jag är frikostig med de båda. De är ju trots allt något speciellt med mandelmusslor till jul. Legenden, trions variant, säger att de alltid bakas av far i huset. Men jag vill bestämt hävda att det är en myt, för jag kan inte komma fram till något annat än att detta har skett vid ett enda tillfälle - en advent för flera år sedan när jag hade åkt på influensa. Legenden säger också att det finns en stor tunna med vipplock, mellan matrummet och köket, som är fylld med mandelmusslor och där förser man sig med en när man går förbi. Också detta en myt, sprungen ur en dröm som någon i trion hade som liten.
Nåväl, något fallerade idag. Trots generositet med de båda huvudingredienserna. Kanske var det ett svek när flytande smör/rapsolja blev en genväg att pensla formarna med. Och kanske var det detta som orsakade att det kärleksfulla inslaget tog vägen någon annanstans. Det blev ingen tunna att fylla. Inte ens en liten burk. Det mesta blev till smulor och många grodor hoppade ur munnen.
Denna mytomspunna jul. Den mer sanningsenliga versionen innehåller fler fadäser och inte alltid allt man förställer sig. Bäst blir det att lämna lite utrymme även för detta. Vara lite mer tillåtande. Det kan också ha sin charm så här i adventstid. Och det förenklar en hel del.
Ett bonuskrypin
Somliga dagar känns det extra härligt att ha ett bonuskrypin, där man kan höja mysfaktorn med brasa och ljus när regnet smattrar och vinden viner. Där man kan fixa med jularrangemang utan att behöva vara så försiktig med att jorda ner. Klampa in med leriga gummistövlar på golv av betongplattor. Använda det stora, gamla slagbordet som planteringsbord och torka av jordiga händer på ett par slitna snickarbrallor.
Här, så har vi tänkt, kommer vi att samlas till glögg på julafton. Samsas med citron och oliv, nerium o bougainvillea, rosmarin och lager. Vara samlade kring en sprakande, värmande brasa och tända ljus som vilar i bullig, mjuk mossa. En plats där vi önskar att det är grönt och fint och kommer att dofta gott av hyacinter och nejlikaapelsiner.
Men mot en av väggarna, i det annars så gröna orangeriet, finns en stackare som naken blottar sina frukter. Inte ett fikonblad som döljer och skyddar. För trött för att generas över detta. Som istället gått i vila och i tålmodig väntan på våren och nya stora, gröna, fina blad.
Jo, förresten!
Jo, förresten! Focaccia, gårdagens bak, det är ett bröd som ger utrymme för fantasi och variationsrikedom, men det kan vara bra att ha en bas att utgå från. Jag bakar gärna bröd med Leilas recept och använde därför det som grund.
När bröden jäst färdigt valde jag att fördela cirka 20 stycken cocktailtomater, en halv skivad rödlök, ungefär 30 stycken svarta oliver (urkärnade), 4 kvistar färsk repad rosmarin och mozzarella (125 g ost) jämnt över båda. Jag tryckte ner detta i bröden och ringlade cirka 2 msk olivolja över varje bröd och strödde över flingsalt.
Där efter lade jag dem på en oljad plåt och gräddade dem 12 minuter i mitten av ugnen på 225 grader. Stjälpte sedan upp dem på ett galler och ställde in dem ytterligare två minuter i mitten av ungen på samma gradantal. Tycker då att det blir lite bättre skorpa runtom på bröden. En smaksak förstås, men de blev väldigt goda och uppskattade av gårdagens gäster.
En röra bland tomat och rosmarin
Emellanåt kommer dagar som tycks flyga iväg. Man ränner runt så man inte hinner sitta ner. I alla fall inte hemma. Men har man tur kanske det innebär att man hinner sitta ner någon annanstans, bland nya, roliga sällskap, men också bland sedan tidigare välbekanta, sköna sällskap.
Ungefär så har de senaste dagarna varit. Allt ifrån inköp så här i adventstid och inför de helger som stundar, till lökar i jorden och andra gröna arrangemang, som jag hoppas ska blomma till jul och stå sig över helger. Vidare till lutfisklunch med den ljuvligaste béchamelsås, glöggmingel i gemytlig trängsel, bland idel bekanta och nya möten att bli glad av, i vad som upplevs som ett härligt, 40-gradigt, öronbedövande sorl. Och så en resa västerut med återträff av tidigare kollegor som blivit sanna vänner. Det har varit ungefär så rörigt, men också lika trevligt, som nog framgår.
Idag har vi avrundat denna "session" med att lugnt och stilla slå oss ner i köket, tugga i oss hembakad focaccia och prata trädgårdsdrömmar inför nästkommande säsong med två proffs inom detta område. Vi tittar på den trädgårdsskiss som blivit levererad och känner redan en längtan till våren. Sätta spaden i jorden och plantera. Tids nog är vi där utan att gå händelserna i förväg.
Nu blir resterande dagar under advent som spännande luckor att öppna. Vet inte ännu vad de kommer att innehålla, fast mandelmusslor har hunnit glida upp en bit på priolistan.
Nyttan med mini pots
Här hemma driver vi ofta, eller i alla fall ganska ofta, med stora projekt. Som till exempel med att renovera och förändra hela huset. Det är ju inget som görs över en natt precis, utan något som tar många år och blir till ett ständigt pågående projekt - en livsstil. Man tar vid på nytt där man en gång började. Ibland på bekostnad av de mindre, men kanske väl så betydelsefulla, småprojekten. De som borde ses över oftare, men som kanske inte känns lika spännande.
Att rensa är ett sådant. Vi är verkligen usla på det. Utrymme efter utrymme tenderar att fyllas på allt mer. Det blir lätt så när man bott många år på samma ställe, familjen har vuxit till under tiden och man har varit med om att tömma föräldrahem. Här finns en del som behöver gås igenom. Visst sker det emellanåt, det liksom går som i cykler, men allt för sällan.
Några små, söta minigrytor påminde mig om detta dilemma här om dagen. Ibland vill man ju bara ha. Och jisses så många användningsområden man hittar i en hast för dessa bara-vill-ha-föremålen. De går nog faktiskt inte att vara utan.
Så dessa grytor i miniformat har nu lett till, så här i tider som ofta redan är bråda, att operation rensa är i behov att att komma igång. Det går helt enkelt bara inte att finna plats för dem någonstans. Jag tar fram stora kartongen, tömmer hyllor på sådant som står främst, det som ofta används och där, längst in, är det belamrat med grejer som jag hade glömt att vi har. Ut med dem!
De små grytorna må var urgulliga och har säkert sina charmiga användningsområden, men jag misstänker starkt att största nyttan med dem är att de får mig att rensa. Minsann inte det sämsta.
En grön liten oas
Eftersom hösten har varit så mild där vi bor, har trädgårdens krukor med medelhav campat ovanligt länge i gröna rummet i år. Runt omkring har grådiset stått så tätt att vi just inte haft så mycket glädje av det. Men någonstans i bakhuvudet har jag med mig att oliver vill ha en köldknäpp för att sätta frukt till nästa säsong. Så vi har väntat ... å´ väntat .... Nu har den lilla oliven slutligen fått flytta in i orangeriet, efter en helg som bjöd på de två första graderna under nollstrecket. Jag är tveksam till att detta grepp kommer bjuda på det stora nöjet att få skörda oliver nästa år, men kanske ändå turen att få se lite fruktämnen. Att få oliver att hinna mogna i vårt klimat - går det ens? Nå väl, den större av de båda står i alla fall ännu ute i hopp om att bättra på oddsen för nästa sommar.
Orangeriet, som var vårt sommarprojekt och som fortfarande väntar på finputsning, står så pass färdigt att det fullt ut kan nyttjas för sitt ändamål. Nöjet blir ett helt annat att ordna med vinterförvaring till de som annars tappar livslusten när kylan sätter in. I ett mörkt utrymme i källaren har de tidigare inte bidragit till mer än ett hårt slit när de ska kånkas. Men nu kan vi fortsatt sitta som i en grön liten oas när vi tar sen frukost eller fika under lediga dagar. Ännu håller det så många plusgrader att växterna fortsatt är gröna. Den som lyckas charma mig mest är nog ändå Limone. Grönska, blomning och frukt på samma gång och kanske hela vintern. Det får mig att vilja ta många fikastunder i orangeriet. Nu ser vi dessutom fram emot skörd. Det gör mig lite extra glad.
