Det är en mysig torsdag, den där första, den fjärde dagen i månaden. Jag uppmärksammar kanelbullen och belönas med doft från köket. Jag provar kalljästa och hoppas komma fram till att det är det som är hemligheten bakom verkligt smaskiga bullar. Den fjärde oktober, kanelbullens dag. På radion hör jag glada barn som bakar bullar för glatta livet. Bullar som ska säljas, för helst väldigt många pengar, i hopp om att andra barn världen över ska få en tillvaro som får dem att må bättre, bli gladare. Fint.
Jag är också glad i dag. Familjen är på väg att samlas och av allt bra är det det bästa, det finaste. Tänker att det är härligt att komma hem till ett hus som doftar nybakat vid minsta lilla glipa på ytterdörren.
Det ska bli härligt med en helg tillsammans. Hjälpande händer och extra mankraft när bygget fortskrider. Pannor ska upp på taket och läggas på plats. Så ska vi äta gott och länge när kvällen kommer. Allt det där är en verkligt bra kombo.

Termometern har börjat sjunka ner till luriga grader för sådant som vill ha det lite varmare. Jag har fått hjälp av yngst att låta det krukodlade medelhavet komma in på sitt övervintringshotell. Nu gör sig orangeriet extra trivsamt för en vilsam stund.
Vi vill också gärna ha det lite varmare, J och jag, så nu är förrådet fyllt med den finaste staplade ved, som jag hoppas ska räcka under alla kalla kvällar innan de börjar bli varmare igen.
Det känns bra att ha börjat bädda för vintern. Det gör det lite lättare att ta sig an den.

Husbygge, en explosiv vårträdgård och stundande student... ja, och så de vanliga dagliga sysslorna - de upptar hela mig. Annat som jag vill göra och framför allt andra jag gärna vill vara nära; goa vänner, härliga bekantskaper... det kan stressa mig att jag inte finner plats.
Men jag är glad att det är så många finsaker som lägger beslag på tillvaron. Det är härligt att vara på plats på bygget, meditativt att greppa sekatören och hyfsa till ostyriga årsskott och vilsamt att rafsa runt i rabatten, med ändalykten i riktning mot den värmande solen, i hopp om att ge bättre plats för det jag envist önskar ska frodas.
Och det är väldigt kul, fast också lite sorgligt, att yngst tar studenten. Allra mest väldigt kul förstås... men ändå; vart tog tiden vägen?!?! Nånstans har jag ju tänkt att som yngst i gänget så ska han vara liten och kramgo och bo hemma - alltid! Stackars barn - vilken lott att få!
Jag har fått revidera mina tankar. Nu gläds jag åt att se honom ha blivit en och åttioåtta lång, åttio kilo tung och jag sträcker mig mer än gärna efter kramarna, som fortsatt är lika goa. De är värda all ansträngning. Han är en fin kille att campa med här hemma och jag myser av stunden det varar.
Jag målar och skriver och sänder inbjudan till de nära vi önskar finns med oss på Studentens egen Dag. Jag tittar in i gröna rummet emellanåt, sätter mig ner på huk och känner försiktigt med handen över de sammetslena backsipporna. Sätter näsan i de gammeldags pingstliljorna för den förföriska doftens skull. Och ligger djupt ner på knä för att uppleva motsvarande hos de små violerna som gömmer sig i gräset. Som behöver klippas, så jag försöker få bukt med vår gamla handjagare mitt i allt. Det blir bra när det väl blir klart. Och nyklippt gräs doftar rent hälsosamt.

Hur man gör är det lätt att känna att man borde göra annorlunda. Men man kan ju inte vara överallt samtidigt. Jag försöker bli bättre på att tänka på allt bra jag har kvar, när tid, energi och lust harmonierar.
Sedan en tid tillbaka bråkar det med mig när jag "knackar på" hos några av er där jag gärna vill ge mig till känna. Kommentarer verkar bara försvinna. Jag vet inte vad det beror på, men jag hoppas att allt ska lösa sig utan att jag behöver bekymra mig mer, för jag lyckas inte komma åt problemet.
Jag har velat "säga" att jag har tyckt om att läsa det ni har skrivit, blivit glad av fina foton och tänkt på er när livet ibland tagit vägar man inte gärna vill vandra. Jag hoppas att jag snart ska kunna höra av mig med ett litet "pip".

Ha det nu gott alla, mitt i vår vackra vår.

 

Lika röd som jag är om snoken, lika visten är jag under den. Kroppen känns inte som jag vill att den ska. Varmt ingefärste med äpple, citron och honung far tröstande ner genom en sandpapperslik (grov storlek!) strupe och hals. En hög med snytpapper har växt fram intill. Charmigare än så blir det inte när en del av mig, som jag inte är överens med, men som vägrat lyssna på mig, öppnar upp för en osympatisk förkylning.
Men när det nu inte är som det borde vara, är det ändå bra att det är som det är. Och lite mysigt är det att hålla båda händerna om den varma koppen, sitta uppkrupen i goa soffan medan jag dricker av det goda, varma, lenande teet och ler åt solen som vägrar ge vika denna dag. Den letar sig in till mig där jag sitter fast alla fönster är igenbommade. Underbara sol som lyckas ta klivet från utsida till insida utan att ilsket banka på. Den är till och med förlåten fast den visar upp den sämsta sidan av fönsterglaset, en syn som ger en känsla av att de allt för länge försummats. Hade jag behövt öppna för att släppa in den, solen, så hade sex envisa minusgrader slunkit in i samma veva. Kanske tycker de, minusgraderna, att det är för kallt ute.
Kallt är det allt. Ute. Inne har vi brasa. I kakelugnen. Härligt. Ute blir det varmare senare på dagen. Då har till och med envetet iskalla Celsius låtit sig charmas av marssolen. Jag tar med mig snytpapper ut. Och varm dricka. Där, i solen, mot väggen, utanför köket, på en av de gamla trädgårdsstolarna som sett sina bästa dagar, med dig sittandes på stolen bredvid, kommer känslan. Den braiga. Efterlängtade. Den alldeles ljuvliga. Den ackompanjeras av snödroppar, vintergäck och krokus i rabatterna. Ivriga fåglar som drar fram. Skatan som bygger bo högst upp i grannens förvuxna päronträd. Kvitter i någon buske nära.
Där och då blir det så tydligt. Våren har släppt in mig.

 

Jag har en måndag hemma och har lite svårt att ta den till vara. Egentligen borde jag vara fulladdad av energi. Jag tycker ofta det är spännande att börja en ny vecka och helgen har varit lugn och vilsam utan tider att passa. Att slippa passa tider, det är att vara ledig. Dagar utan klocka.
Lite annat gör att måndagen blir svår att styra upp. Ibland kan det bli väl mycket "lite annat" och kan då ha en förmåga att uppta det mesta. Svårt att känna in var man ska börja nysta.
Idag hittar jag ingen tåt att dra i, så jag slutar leta efter den för att inte tömma mig på energi som gör bättre nytta någon annanstans.
Jag låter Katie Melua sjunga för mig medan jag lurar lite på julklappar till trion. Låter det gråa blöta utanför fönstren locka mig att sätta mig i sköna soffan med en kopp kaffe och ett soduko. När jag fått allt från ett till nio att hamna rätt upprepade gånger, öppnar jag skafferiet och plockar fram mjölpåsar. Mixar en blandning till en jämn deg. Medan den jäser försöker jag hitta ord som känns bra att sätta samman till en liten kortprosa. En meditativ stund.

När kvällen kryper inpå har jag inte varit ute på den promenad jag sannolikt hade mått gott av. Den får bli något bra till en annan dag. Istället dukar jag fram och bjuder på några av de nybakade skorpor som nu fyller burken som var tom i morse. Jag lägger ner stickningen som under dagen vuxit sig större, den som ska bli en värmande julklapp till någon jag håller mycket av. Och så tillåter jag mig att tycka att jag gjorde något bra med min måndag. En måndag som för mycket "lite annat" höll på att ta ifrån mig.

Vi är lediga några dagar J och jag. Tanken var att lägga sista handen vid sommarhuset innan vi låter projektet gå i vila för vintern. Hade vi fått bestämma skulle det ha varit sol och härliga höstdagar. Men nu gör vi ju inte det, bestämmer över vädret, så istället har vi stått på svajig byggställning i hårda vindar och murat upp stocken. Vill gärna hinna medan vi ännu har rinnande vatten i den sommarledning kommunen erbjuder. Någon vecka till med vatten och några stenar kvar att mura.
Så har vi satt några av de sista bjälkarna. Trotsat blåsten och varit glada för uppehåll och den sol som tittat fram. Jag med min svindel har tittat upp istället för ner medan jag skruvat fast järnen som håller bjälkarna i nock. Själv håller jag så hårt jag kan i vad som finns att hålla.

Idag är vi väldigt lediga och lite rastlösa. Regn som faller gör att det blir kanelbullar istället för husbygge. Det var inte så vi hade tänkt, men det blir bra det också. Och det är faktiskt en väldigt bra dag för kanelbullebak.

Vår trevlige och kunnige kontakt på det träbolag där vi beställer byggmaterialet har omsorg om vårt projekt och kollar upp hur det fortskrider. Han vill gärna att vi lägger taket innan våren, säger han. J och jag som tänkt att det kunde vara skönt att ta lite vintervila, tittar på varandra och tänker att: Jaha, där rök den. För så klart känner vi förstås hur han triggar igång oss.

Men idag känns det skönt att ha klivit ner från byggställningen. Mysigt att ha café hemma i goa soffan. Tända ljus. Regn som smattrar mot rutan.
Tak innan våren...hm, jag vet inte...vi får se hur det blir med den saken.

Det är skönt med morgnar som ger en lov att vakna sakta. Och det är skönt att solen skiner en sådan dag. En ledig söndag. Efter dagar med mycket regn, när gräset växt sig högt.
Jag blir varm av sommartemperatur och trädgårdsjobb. Belöningen är doft av nyklippt gräs och en välförtjänt fikapaus i sällskap med yngst. I solen, på de gamla nötta stolarna, utanför köksfönstret. Den stunden får gärna vara länge. Det är helt uppenbart att vi tycker länge är olika långt, yngst och jag. När han är fikaklar fyller jag på min kopp och tar vara på stunden ett litet tag till.
Trädgården är stökig och orensad, men mysig och trivsam. I alla fall en solig söndag. Egentligen tycker jag nog bättre om mer reda och mindre ogräs, men sommaren har inte gett utrymme för det. Vi har pysslat med annat och då får det vara som det är.
Nu får söndagen mig att öppna upp ögonen för att honungsrosen är full med små röda nypon. Och bland allt ogräs, i det lilla land där tanken var att grönsaker skulle skördats, blommar nu istället ringblommor och gurkört och det kan de gott få lov att göra. Så ser jag några eftersläntrare på lavendeln som spirar.
Jag har en fin dag mitt i detta och det är mer än tillräckligt bra så.

Det är marknadsdag och midsommartid. Men någon krans av olvon kommer Du sannolikt inte att linda, tänker jag medan jag hör den svenska sommarmusiken ljuda ut i köket. Inte jag heller för den delen. I stället står jag med kladdiga händer och lägger sista lagret med laxröra över smörgåstårtan. Täcker den med fuktat papper, sveper in den i plastfilm och ställer den sedan kallt över natten. I morgon ska den täckas med ett berg av räkor.

Yngst har gett sig in till marknaden en stund, medan mellan och J skyfflar makadam till vårt byggprojekt. Äldst har slutat nya, första "riktiga" jobbet för dagen och förbereder sin midsommar.
Jag har också tankarna på förberedelser inför stundande helg denna dag. Hoppar över marknaden. Och byggjobb. Tar det istället lite lugnt på hemmaplan mellan varje syssla. Chillar, som vi säger, en stund då och då.
Mina makadammuskler behöver lite vila. De har minsann också skyfflat en hel del av alla de otaliga ton som sedan fraktats i skottkärra från grindhålet till husgrunden. Arma kropp, lyckliga sinne. Arbetsamt och tillfredställande, på en och samma gång, är vad det är.

Somriga, röda gubbar ska skördas. Matjessillen ska tillsammans med sina givna kompanjoner få bli till en härlig röra. Nyupptagna potatisar ska skrubbas och få en stor smörklick med en nypa salt. Blommor på bordet ...

Det är svettigt mitt i allt arbete ...
... men också mycket kärlek i luften. 🙂

Trevlig midsommar och fortsatt härlig sommar!

Det är härligt att ta in lite vår - särskilt när den tar sig uttryck i läckert rutigt.
En liten finsak att ha med in i helgen.

Jag sitter på soltrappan för en kort lunch som är svår att lämna. Solen strålar så man nästan skulle kunna tro att den är sprickfärdig. Jag sitter i skydd under trapphustaket för snöras och takdropp som ger vika i gasset.
Medan solen värmer mig utifrån och hela vägen in lyssnar jag till ringrostig fågelsång. Det gör mig glad att de börjar sjunga upp inför våren. Idag känns det verkligen att den är på väg. Det är det där magiska som händer med ljuset.

Tvära kast, minst sagt, från bister vinter till dagar som ger vårkänslor. Att sitta här och lapa sol är som den finaste av allahjärtansdaghälsningar. Jag önskar förstås att vi hela familjen hade fått dela stunden tillsammans. Men vi är som spridda skurar i solen.
Jag tar snabbt fram telefonen och skickar en hälsning till alla mina fina "Valentinare". De har den så gott som omedelbums. En sådan gång jag är verkligt glad över att kunna skicka en hälsning i expressfart.
En omtanke kan värma lika mycket som solen, tänker jag. Precis som jag hoppas att doften av nygräddat bröd ska värma ända in i hjärtat på de som kommer hem senare idag. Bakat med kärlek och omtanke.

Nu känns det skönt att ha det klart. Fått var sak på rätt plats.
Jag har fastnat varje gång jag gått förbi. Först stått och tittat. Sen slagit mig ner, tänkt att en liten stund ... kanske hittar jag något att lägga ...
Så, plötsligt, har kvällen gått.

Tusen pyssliga bitar. Sakta men säkert hamnar de på rätt plats. Tillsammans med så mycket annat. Rofyllt att vrida och vända. Pröva för att finna ut var de hör hemma. Meditativt.

En liten bit i taget dit man önskar komma. Eller en liten bit i taget mot en plats där man redan varit. Kanske en av tusen bitar mot ett återbesök.

Förra gången blundade jag medan jag kastade en peng över axeln i Fontana di Trevi. Å´ se - nu brer Spanska Trappan ut sig framför mig igen!