Det är skönt att höra gruset slamra genom dammsugarslangen. Skönt att känna tillfredsställelse i något så banalt som ett rent hallgolv. Hallgolvet där gruset låg som en tjock matta när jag passerade i morse. Som troligtvis i flera dagar har legat där likt ett grustag och satt vinterklädda fötter i glid som över en rullstensås. Fast jag inte har märkt det. Förrän idag. Grus som fick mig att stanna upp. Som fick mig att hämta kraft. Inte fysisk, men själslig. Det fick mig att hämta själslig kraft. Fick mig att få lust att städa. Fick mig att känna hur skönt det är att städa. När hände det senast? Har det någonsin hänt? Men inget av det som funnits de senaste dagarna har någonsin funnits tidigare. Inget av detta har tidigare hänt. De senaste dagarna har flutit ihop som till en seg massa omöjlig att få isär. Får mig att undra om det ens har hänt nu. Har det verkligen det? Jo… jag vet ju att det har hänt. Och jag har vetat länge att det skulle komma att hända. Men jag har inte vetat när och inte hur det skulle bli. Nu vet jag lite hur det är. Hur det är för mig. Jag tror inte man ska ha ambitionen att tro sig veta hur det är för någon annan. Jag tror risken är för stor att hamna helt fel. För mig är det ledsamt. Ledsamt men också glatt. Och både det ledsamma och det glada är fint. Storslaget känns som fel ord, men ändå inte. Ett ord med risk att misstolkas. Men om man väljer att inte misstolka…

Livet talar till mig med nya språk. Språk som jag inte tidigare har hört. Språk jag inte visste fanns. Förundrad märker jag hur dagsljuset och stunden på kvällen, omgiven av min familj, får mig att hantera dem, nästan förstå dem. På nätterna förefaller de helt obegripliga. De väcker mig. Jag ligger med huvudet mot kudden och hör mina hjärtslag. Vänder mig om på rygg för att slippa höra hur det dunkar. Fast i mörkret hittar jag inte tråden att nysta upp det trassliga… det obegripliga…
Men vardagen börjar ta lite mer plats nu. Och nätterna låter mig vila lite mer. Tänder ett ljus och begrundar. Tänder ett ljus på sin givna plats varje dag. Ibland blir jag ledsen. Ibland får jag en känsla jag inte finner ord för, så svår att komma överens med, som sitter rent fysiskt i magtrakten. Ibland känner jag mig väldigt lugn. Närvaron är alltid densamma. Så oerhört påtaglig. Mår bra av det. Överaskas av att denna del i livet är så mycket.