Med ungdomlig nyfikenhet och dunigt bröst spatserar den kring och spanar. Stannar upp ibland och tittar uppoffrande på mig. Det är svårt att låta bli att charmas. Den vill gärna komma nära. När jag sitter på terrassen denna morgon och läser tidningen dyker den plötsligt upp. Hoppar runt fötterna och tittar under stolen. Som om jag skulle ha gömt något där. När jag pratar med den kommer den närmre. Tycks sitta där och lyssna. Så flaxar den iväg en bit. Då hör jag hur det plaskar i zinkbaljan bakom mig. Morgondopp. Så tillbaka till mig. Verkar kolla om jag har hunnit hämta något gott medan den har putsat fjädrarna. Lite som när barnen var små och man påminde dem om att tvätta händerna före maten. Fast där tar bordsskicket slut.
Idag har den följt mig i trädgården så fort jag tittat ut. På bara ett par dagar har den lyckats skapa en familjär känsla. Visst har det väl blivit några små brödbitar. Dumt. Jag kommer att ångra mig, det vet jag. Nästan varje brödbit innebär att man får gå efter och skura rent. Inte fullt lika charmigt. Men det är likväl svårt att motstå.