Monthly Archives: October 2014

•

Man märker det redan på stegen. Hur foten sätts ner i marken. Jag är glad. Har haft en bra dag i skolan. Står vid ytterdörren på väg in när jag hör dammsugaren. Tvekar om jag ska fortsätta in eller vänta utanför. Jag är så frenetiskt trött på dammsugaren. Och mamma är trött på hundarna. "Åh, de fäller så hemskt", suckar hon och så åker dammsugaren fram. Igen. Det är sant att de fäller, vansinnigt mycket, fast jag som tycker så oerhört mycket om hundarna, blir mer trött på mamma. "Lyft på fötterna", brukar pappa kommendera, "man drar runt så mycket hundhår som fastnar under sockorna."

Jag är i alla fall  glad att någon är hemma. Vill gärna berätta. Funderar på att sätta mig i trapphuset och vänta där till det blir tyst innanför dörren. Fast, nej, i dag vill jag gå in, ivrig att få dela med mig.
Mamma för dammsugarmunstycket i långa svep över hallgolvet. Jag får hojta för att överrösta: "Hej!" Mamma tittar upp, hejar tillbaka och låter fortsatt dammsugaren få leva sitt liv. Jag bestämmer mig för att det inte ska få förta det glada, uppspelta, inne i mig. Jag kliver över slangen och går in på mitt rum. Lägger ner böcker och väska på skrivbordet och höjer stämman på nytt: "På svenskan idag sa vår lärare att vi ska redovisa om en författare. Som vi själva får välja." Jag och mina kompisar som avverkar böcker i raskt tempo, hittar våra pärlor och har våra favoriter som vi delar med oss av till varandra - inte ofta känns skolarbetet så kul som nu, att få sätta igång med den här uppgiften. "Jaha", svarar mamma och tittar upp, samtidigt som hon fortsätter dansa runt med vidundret, "har du bestämt dig för någon då?" Det finns några att välja på, men valet känns lätt. "Hans-Eric Hellberg", svarar jag högljutt. Alla tonårstjejer av min tid läser Hans-Eric Hellberg. Killarna hånar oss, men tar våra böcker och läser i smyg när de tror att vi inte ser. Eller läser när vi ser, i sken av att vilja hitta något som de kan reta oss med senare. Killar! Där kan man verkligen snacka om somliga tröttsamma typer.
Bibliotekets versioner av "Kram" och "Puss" är tummade, solkiga, med lätt rivna kanter och hinner knappt sättas i hyllorna förrän nästa låntagare tar över. De hänger med mig ett sommarlov. "Love love love" får jag i julklapp. Överöst med kärlek. Vilket jullov!

Fast lite betänksamheter har jag ändå inför redovisningen. "Undrar bara hur jag ska göra för att hitta information om honom ...?" tänker jag högt. Då lyckas mamma, som faktiskt hörde, helt utan fokus på något annat än den där ... (djävla!) dammsugaren, kläcka ur sig något förvånansvärt genialt: "Skriv till honom." Så klart! Jag ska skriva ett brev till honom.
Jag skyndar först iväg till biblioteket och lånar alla utkomna böcker i Maria-serien, som denne barn- och ungdomsförfattare har skrivit. Hemma igen tar jag fram papper och penna och börjar på ett brev, greppar en av böckerna  och sätter igång att läsa, skriver färdigt brevet, går för att posta det och fortsätter sedan läsa. Jag slukar böckerna. Hittar stycke efter stycke som jag så gärna vill läsa högt på redovisningen, men vi skulle ju begränsa oss till ett.

Det går några dagar, inte många, så en eftermiddag när jag kommer hem från skolan, ligger där ett tjockt kuvert adresserat till mig. Jag sprättar snabbt upp och finner ett maskinskrivet brev som börjar "Hej, Maria! Vilken vacker handstil du har." Därpå följer en livshistoria som avslutas med en hälsning från Hans-Eric Hellberg. I kuvertet ligger också hans senaste, ännu inte utgivna bok, "Älskar, älskar inte", signerad och tillägnad mig. Det är stort för en tjej i unga tonår. Jag läser hela den kvällen.
Jag har massor med bra material och väljer därutöver till slut två stycken att läsa inför klassen på redovisningen, ur två olika böcker. Det går helt enkelt inte att välja bara ett. Klart att det är nervöst när det blir min tur att gå fram, det är det ju alltid, men det går galant, flyter på behagligt och lustfyllt.

Jag minns den där redovisningen lika väl som vägen dit, fast det var ju förstås länge sedan jag funderade på det. Så en sen kväll, inte så långt tillbaka, påminns jag när jag sitter ensam uppe med tv:n påslagen. Det recenseras böcker och ett inslag är hembesök hos en författare, som inte presenterats i förväg. Någon står och ringer på en ytterdörr. Efter en stund öppnas den av en åldrad Hans-Eric Hellberg. Han blir så märkbart tagen och glad över denna uppmärksamhet och berättar inbjudande om de böcker han skrivit, som han tillägnat alla unga läsare. Hur mycket uppmärksamhet det blev kring hans bokserie "Kram", "Puss", "Love love love" och "Älskar, älskar inte", därför att dessa då ansågs vågade och hjälpte vilsna unga tonåringar som brottades med frågor, som fanns i livet då man var barn men också lite vuxen. Han berättar hur många brev han har fått av alla sina läsare. Så går han bort till en bokhylla och visar pärmar fulla med brev. "Jag har sparat alla", säger han. Då griper det tag i mig. Där någonstans finns det jag en gång skrev.
Det brev jag fick som svar från Hans-Eric Hellberg är trist nog borta sedan länge. Vart tog det vägen? Och handstilen? Kan det verkligen vara möjligt att den en gång har varit vacker? Var lämnade jag ifrån mig den? Boken har jag i alla fall kvar, väl bevarad, på en hylla.

DSC_3693

DSC_3695

 

•

En gråmulen måndag, mitt i oktober, kan man ha det sämre än att få en egen stund i köket, öppna burken med torkad lavendel och fylla sinnena med lite sommar. Jag tar fram receptet på lavendeldrömmar och vispar snabbt ihop de klassiska drömingredienserna, tillsammans med en sked av sommaren. Doften sipprar ut genom ugnsluckan när de gräddas, ut i köket och vidare genom hallen till resten av huset. Att det bara är jag och ingen annan i familjen som är speciellt förtjust i att äta dem, det är en annan femma. Ibland kan det vara naggande gott att bara lyfta på locket.

DSC_3714

DSC_3717

Lavendeldrömmar

20 kakor

100 g mjukt smör
1 dl socker
1 tsk vaniljsocker
2,5 dl vetemjöl
1 krm hjorthornssalt
1 msk färska lavendelblommor (torkade går också bra)

Sätt ugnen på 150 grader.
Vispa smör och socker ljust och krämigt.
Blanda de torra ingredienserna med lavendelblommorna och rör ihop med smörkrämen till en smulig dag.
Krama till små bollar och lägg dem på en plåt med bakplåtspapper.
Grädda kakorna i mitten av ugnen i 15-20 minuter.

Receptet hämtat ur:
"A Piece of Cake", Leila Lindholm

•

När vi köpte vårt hus fick vi en skottkärra i inflyttningspresent av ett par kompisar. Det var en fantastisk present att få. Kanske var det huset det var fel på, för skottkärran höll ... en liten stund. En tid senare fick du en ny skottkärra av mig, av modell "kärra-för-hus-och-trädgård-i-totalrenoveringsbehov", i julklapp. Inte det mest romantiska att ge till sin käraste. Men när man köper hus av den kaliber som vårt, då inser man behovet av bra grejer och du blev glad. Den har hållit med kan jag säga (både kärleken och skottkärran). Jisses, vad den kärran har hjälpt oss att kånka och att blanda bruk och betong genom åren.
Idag är det dags igen. Vedleverans tippas på garageuppfarten i eftermiddag. Då påminner du mig om att vi inte har lyckats fixa punkan på skottkärran. Att ved värmer två gånger, det har vi blivit varse genom åren. Det behöver man inte kånka kubikmeter med ved, med enkom arm- och benstyrka, för att uppnå. Nej, en fungerande skottkärra får allt finnas tillgänglig för detta ändamål. Så jag lossar hjulet och ger mig iväg till det ställe där jag känner mig trygg med att hitta ett nytt. Men den tryggheten byts till något mer irriterat, för där finns inte det jag söker. Nästa ställe likadant. Då åker jag till det byggvaruhus, som utger sig för att vara de man ska fråga när man vill ha hjälp av fackmän, där jag en gång inhandlade denna kärleksförklaring. Beställningsvara, visar det sig. Och de vill ha över 800 kronor för ett nytt hjul! Här någonstans börjar jag bli aningen grinig att tas med och frågar vad de vill ha för en helt ny skottkärra. "1400 kronor", svarar killen i kassan utan någon vidare reflektion. Då vänder jag på klacken. Tar mig vidare till nästa ställe utan att kunna komma på ytterligare fler. Men icke. Fast där vet de råd. Efter alla turer kommer jag till slut till en däckfirma där en motorinoljad kille frågande kommer emot mig där jag står vilsen med mitt skottkärrehjul. Nemas problemas, visar det sig. Äntligen! 77 kronor fattigare, med ett lagat däck och kärran som ny, står jag nu redo för eftermiddagens leverans, tillsammans med vår gamla trotjänare som snart 20-årsjubilerar. DSC_3709

•

Här ligger de i väntan på att bli nerbäddade. Ner i en bädd av mull och jord. Vilandes under vintern för att slå ut i sin fulla prakt till våren. Förutom amaryllisen som jag hoppas ska lysa härligt, juligt röd när den tiden kommer. Det var inte riktigt meningen att det skulle bli så många att stoppa om. Men det är lätt hänt, där de ligger som lockbete när jag kommer till plantskolan. Som godis för barn. Det har blivit dags för för spade och jordiga fingrar.

DSC_3696

 

DSC_3700

•

Jag tycker murgröna är fint. Gamla trädgårdar där stora, blanka, hjärtformade blad klänger frodigt mot en murad vägg. Jag tycker om sådant man finner växa på de mest oanade platserna, därför att det har sådan livslust, så gärna vill finnas. Jag har lätt för att bli hänförd. Murgröna är just sådant.
Men! Kombinationen, växtkraft kontra ljuvlig grönska, blir inte alltid den önskade. Hos oss har murgrönan på sina ställen blivit ett monster. Hög tid att kavla upp ärmarna. Det resulterar i att det ett par timmar senare står fem stora, välfyllda säckar lutade mot staketet, innehållande den murgrönedjungel som plötsligt bara blivit. Den som jag trodde att jag tyckte var en tillgång för trädgården.
Fast det finns de besökare som tycker att frodig grönska och lövhögar är en verklig tillgång. Jag finner en sådan gäst när jag räfsar ihop den sista högen. Där sitter en liten skrämd stackare som nog önskar att han vågat blänga med aningen argare blick på mig. Det är inte precis "Herr Padda Kavat" som sitter där och trycker. Nej, han har nog känt sig både tuffare och lyckligare gissar jag. Som padda är han ju inte heller direkt av släktet drömprins, men ändå så pass charmig att jag hjälper honom med en liten knuff under rumpan, så att han kan ta sig över den murade kanten ner i lövhögen bredvid. Han hamnade i alla fall inte i säckarna på väg till tippens kompoståtervinning. Det har han lyckats med en gång tidigare.

DSC_3686

•

Det känns helt rätt att puffa till kuddarna. Göra entré i tv-soffan. Tiden är inne för danska serier, brittiska thrillers och kanske något underhållningsprogram där emellan. Bästa tiden att puffa är när "Sommarpratarna" har sin come back. Då vill jag sätta mig till rätta. Behaglig belysning, baxa mig upp i soffan tills jag sitter perfekt, höja volymen ett snäpp eller två och inte bli störd. Ett av mina absoluta favoritprogram både i rutan och på radion. Dessa livshistorier som man välkomnas in i och får ta del av, musiken och miljön. Så mycket minnen. Sommarloven när man var liten och ur radion strömmade signaturmelodin till "Sommar". Mormor i hammocken med sommarhatt på hjässan och radion intill. Först det bekanta, klingande "ding - dong - ding"; "ekot" åtföljt av sjöradiorapporten och sedan "Sommar". Våra - dina och mina - lediga sommarkvällar när vi rattat in rätt kanal och lyssnat på reprisen. Mörka, sena kvällar i trädgården, upplyst av lyktor och ljus, under fullständig tystnad från oss båda, därför att vi inte vill missa ett enda ord eller minsta lilla ton av det som sägs eller spelas i programmet. Just de är de allra bästa. Livshistorierna som berättas på ett sätt som inte går att motstå, med val av musik som vore den skapad för just detta program. De programmen ...
Många av dem gör sig bra också på tv. De har en fin, stämningsfull inramning. Jag laddar med extra puff inför säsongspremiären. Familjen fattar vinken och slår sig tysta ner intill. Det känns bra att börja veckan så. En höstig måndagkväll framför tv:ns "Sommar", med regnet smattrande mot rutorna och minnet av "ding-dong-nyheter",  glad signaturmelodi och mycket somrigt i handling, kropp och sinne.

DSC_3682

 

•

När morgonen väl har startat upp och jag blivit hyfsat igångsmord ... ja, då vill jag gärna tro att dagen ska räcka till mycket. Fredagen gillrar en fälla och får mig att tro att jag kan unna mig en lay-back-morgon innan jag greppar listan för att beta av den. Jag läser morgontidningen medan jag har TV-nyheterna på i bakgrunden. En penna redo för dagens sudoku och så en kopp kaffe. Ärtorna ligger i blöt i köket. Det vankas storkok och traditionsenlig ärtmiddag i helgen. En sådan som ska gå i sann ärt-punch-o-pannkake-anda.
I tidningen läser jag att denna helg infaller också kanelbullens dag. Hur kunde jag glömma? Kanelbullens dag kan vi inte låta falla mellan stolarna. Här finns inte tid att sitta och häcka. Luta-sig-en-stund-tillbaka-hörnan lämnas öde med en kallnande kopp kaffe och ett olöst sudoku. På listan "att köpa" och "att göra" kompletteras det. Plötsligt är dagen i full gång. Det går i sån fart att listans tänkta prioritetsordning blir till en huller-om-oreda. I köket återfinns plötsligt detsamma; ett enda stort kaos. Det går lite för fort. Men jag rör tålmodigt i soppan och tar tio djupa, medan bullarna jäser på plåten, glassen kyls i den bullriga gamla maskinen för detta ändamål, knäckebröden får en extra stund i ungen för att få det goda spröda, jag läser receptet på radiokaka (som jag aldrig tidigare gjort, eller som jag aldrig ens tyckt varit gott, men som jag får för mig att jag gärna vill bjuda på till kaffet efter pannkakorna med glass) och tänker att  pankisarna gräddar jag lite senare. Björnbärssylten! Den får också vänta lite. "Gör nu inte för mycket." Det var så du sa, kommer jag på nu. Känner jag igen det här? Jo, så pass att jag borde ha lärt mig att inte springa på samma mina. Kanske skulle ha lyssnat bättre. Fast nu vill jag helst göra färdigt.
Känner mig en aning varm i kläderna när seneftermiddagen anländer. Men jag dukar glatt fram kanelbullar som vi tar till fikat en dag i förväg. Å vad fanken, det är ju fredag. Nog ska jag hitta en stund att bara luta mig tillbaka.

DSC_3666

•

Hösten bjuder in till något som är både vilsamt och vackert. Färgerna som exploderar i naturen. De fösta kylslagna mornarna med frisk, klar luft som sticker härligt i näsan. Lusten att spendera mer tid i köket. Bläddra bland recept, laga ny spännande mat och baka. Längta efter långa, sköna promenader. Inne doftar det gott från det som händer i köket, ute doftar det härligt från multnande löv. Det är mysigt att tända ljus för att lysa upp mornarna och rogivande att tända en brasa på kvällen. En brasa som sprider den goa värmen inomhus. Inne, där vi nu tillbringar allt mer tid, istället för ute i trädgården. Avkopplande att bli uppslukad av en bok, när man krupit upp i soffan insvept i en go pläd.
Fast hösten kan, trots alla små gyllene inslag, ändå bli väl lång. En tid som går mot att bli allt mörkare. Ofta regnigt och blåsigt. Därför blir jag glad av att den i år fortsatt bjuder på både soliga och varma dagar. Som tillåter att jag barfota tar mig ut på träterassen och kan sitta där en stund med kaffekoppen utan att bli kall. Att rabarbern ännu har några spänstiga stjälkar, som gör kvällen till lite av en fest med årets gissningsvis sista rabarberpaj. Sådant får mig att uppleva att hösten inte blir så lång. Och om den inte blir så lång, så tycker jag att hela mysfaktorn blir desto större.

DSC_3660

 

•

Månadsskifte. Trappan börjar ta ett nytt uttryck. Nya färger, annan känsla. Stegen är inte desamma som i somras. De verkar plötsligt oftare leda in än ut. Är kallare att sitta på. Bjuder inte längre på samma vis till fikainvit.  Men de är mysiga att ta sig upp för, för att komma vidare in i stugvärmen. Fortsatt inbjudande att sätta något på som fångar blicken på vägen in. Och en kopp varm choklad med skummig grädde kommer alldeles säkert att locka till en sittning, en solig höstdag i fina färger.

DSC_3657