... i hatten. Ja, jisses vad vi håller i den. Soliga blåsdagar. Tvätt på tork. En strandremsa där vågorna är beskedliga gäckar till bad. Men det stannar vid ett litet tådopp, vattnet är ännu isande kallt. Hästarna nosar oss i nacken, väntar sig att vi har med något gott. Det har vi. "Hästknäckebröd" och "hästmorötter" finns alltid redo för turen ner till stranden. Stranden i hagen som vi delar, hästarna och vi. Det är så himla mysigt på landet.

Jag strosar runt i sommaren och försöker vara vaksam för att få med mig det jag vill stoppa ner i en liten ask. Mandelblommorna som kommer och går , tofsviporna som har svingat färdigt skyn och nu ligger på vak för de luriga som vill åt deras små ungar, nykläckta kalvar som kesar i hagen, smaken av jordgubbar, glädjen i att skörda vår egna potatis och just nu rosorna som börjar prunka. Lite av allt som man vll ha med i minnesasken.

Jag har kvar stunden i hängmattan. Repändarna brast efter en vinter ute, så den är ännu inte på plats. Men än är det tid, länge än ...

Det är mysigt här på soltrappan och skönt att slå sig ner en stund. Fast jag har ändå inte riktigt ro. Tittar ut över "ägorna" och känner att de behöver mig. Odlingsbädden ropar högt efter nån som kommer och lägger en hand vid den. Min hand, anar jag. Stenläggningen runt rabatten står på tur. Först måste jag fylla stora kannor och ge en slurk vatten till alla behövande. Ja, det finns att göra. Härligt. Så stunden på soltrappan ... det får helt enkelt vara så för nu.