Måndagmorgonen startar allt för tidigt. Medan det fortfarande är allt för mörkt. Klockradion sätter igång allt för tyst. Så tyst att man knappt vaknar till den. Men också så tyst att när man vaknar, gör man det behagligt. Så tidigt att man kan tillåta sig att ligga kvar en liten stund. Lyssna färdigt på låten som spelas, innan man stiger upp. Eller vänta in den musik som ännu inte har börjat spelas.
Morgonslummer, där jag sakta tillåts vakna, i en varm och go säng, svår att ta sig ur. Väntar in ännu en låt, efter de oförskämt morgonpigga programledarnas morgonprat, som är så tyst att jag knappt kan höra dem. Men ändå tillräckligt röststarkt för att höra när de slutar prata och låten börjar spelas. Innan också den tar slut, hör jag dig stiga upp. Bara en liten stund till, tänker jag. Tills jag hör dig öppna badrumsdörren, börja spola vatten i kranen.
Men jag hör dig inte öppna dörren. Stegen tystnar precis framför den. Där utbrister du: "Vad är detta?!" Lite skrämd över ditt burdusa utrop, efter den morgontystnad som rått fram till nu, studsar jag yrvaket upp ur sängen, i det kalla sovrummet, i bara mässingen. Blir, precis som du, stående framför lyktad dörr och läser pappret som blivit uppsatt. Förundrad. Frusen.
Mer blir inte sagt. Du går in på badrummet, stänger noga om dig. Jag går tillbaka in i sovrummet. Klär mig för jakt medan jag funderar på införskaffande av lämpligt vapen. Synar ytterligare en gång varningstexten, som larmar om en ovälkommen gäst på vårt territorium. Ruskar av mig det morgontrötta. Nu är jag på krigsstigen.