Årstider

•

DSC_4250

DSC_4278

Med händerna tätt om tekoppen känner jag doft av pepparkaka. Om jag sluter ögonen kan jag nästan känna lite jul. Det är det ångande kryddteet med apelsin, kanel och nejlika som lurar sinnena. Men solen som kommer in genom fönstret värmer skönt och påminner om att vi är flera dagar in i mars och har tagit ett skutt in i våren. Blommande krokus fyller rabatten och färgar den i gult och purpur. Sol, värme och blommor fyller mig med lycka och tillförsikt. Ger ett själsligt utrymme för något nytt. Lust att vilja pröva något nytt.
Som till exempel ögonyoga. Det känns onekligen väldigt nytt. Så nytt att när familjen frågar mig vad det är jag ska ge mig iväg på så vet jag inte riktigt. Men en sann entusiast, övertygad om att man kan förbättra synen med hjälp av träning och motivation, får mig att bli nyfiken. Så jag tillbringar kvällen med tre timmars intensiv ögonträning bland en brokig samling nyfikna och/eller hängivna. Jag vet knappt om jag kan svara på frågan, den jag fick innan jag gav mig iväg, ens när jag kommer tillbaka hem. Men jag känner i alla fall att jag har fått med mig något bra.
Halvnytt är det med meditation. Det har jag provat tidigare med blandad erfarenhet. Värt ännu ett försök. Så jag sätter mig bekvämt tillbakalutad en stund på morgonen och försöker "gå in i mig själv" i hopp om att det ska ge någon form av själslig stimulans. Stunden är onekligen mycket rogivande.
Nummer tre - så många är de ju, alla de goda - består i att jag har börjat i en ny kör. En kör där man sjunger för att det är kul och för att må bra.
Och jag mår bra i våren. Bra av våren. Bra av att hitta den soliga hörna dit envisa, kalla vindar inte når. Det är helt rätt tid nu för den platsen. Platsen där jag ger mig själv en stund med boken jag längtar efter.  

DSC_4303

•

I köket är det isras och ute är det vårregn. Rockad av frysens hela inredning har gett ett livligt spring i trappan ner till källaren, med kassar fyllda med sådant som nu packas in i det extra utrymme vi har där. Mellan och jag stöter ihop i köket. Han - som precis har börjat sin dag - över frukost, och jag - som varit i farten sedan några timmar - över en kopp kaffe. Vi sitter vid köksbordet och lyssnar på droppar som faller. Frysfrost som tinar, vårregn som smattrar. Det är som om vintern rasar. I grannens hassel sitter koltrasten och tycks vänta på sol, medan vi tålmodigt väntar på hans sång. Snart så. En kylslagen kväll, efter en solig vårdag, sitter han på taknocken någonstans i kvarteret och sjunger. För oss? I vart fall, ack så ljuvligt.

DSC_4283

•

Marken är så vattensjuk denna blöta vinter att den dränkta stigen på skogsspåret har fått sällskap ev en ny upptrampad stig vid sidan om. Intill den finns ytterligare en. Alla tycks gå omvägar, helst långa, för att slippa bli våta om fötterna. Nya stigar blir till. Idag väljer jag de som avviker mest från de gamla. Marken med det vanligtvis högvuxna gräset, den som nu har blivit dessa nertrampade stigar, får fötterna att landa stadigt istället för att slira kring i gyttjan på den gamla bekanta vandringsleden.
Jag behöver verkligen rastas. Allt det goda som vi ätit mycket av under helgen motiverar att låta snabba steg föra mig framåt. Det ger känslan av att bli lite lättare. Potatismat kan onekligen få kistan att kännas mer än lovligt välfylld. "Hur många har du ätit?" "Jag ska nog i alla fall ta en till". "Va! Har du ätit så många?!" Aldrig har man väl så mycket koll på folks matkonsumtion som när det vankas kroppkakor.
Nyheten; tipset om att ha i några droppar angostura i den stekta lök- och fläskblandningen, har fått mig att för första gången i mitt liv anrätta denna småländska nationalrätt. I ny tappning. Små, fina, vita, smaksatta med angostura, serverade tillsammans med lingon och skirat smör. Rårört ska det vara, säger den sanne gourmanden gällande lingonsylten. Och smör som är skirat, framför gräddmjölksblandning.
Förväntan är stor när när jag efter idogt tvagande lyckats befria händerna och en del av köket från klibbig, intorkad stärkelse och vi äntligen samlas vid dukat bord. Och visst, det är gott, fast den upplevelse jag hade hoppats på uteblir. Tre, små, fina vita blir det. Med rårörda lingon och skirat smör. Angosturan ... ja, frågan är om inte den var lite överflödig. Mina smaklökar är då inte tillräckligt receptiva för att riktigt uppfatta den. Nästa gång föredrar jag dem stekta med gräddmjölk. Fast gärna med rårört krösamos.

DSC_4125

•

Ännu lite vitt på marken. Solen är generös med både strålar och värme och får den tunna isen längs med stranden att gnistra. Jag har travar med att-göra-saker, men denna soliga fredag väljer jag att lämna dessa för att gå ut. Många skulle säkert vilja göra detsamma, men saknar möjlighet. Sitter fast i jobb som de inte kan gå ifrån. Det är en dag som gjord att vara ute i. Äntligen. Fast jag använder den helt oplanerat. Ingen termos-med-varm-choklad-och-prickig-korv-macke-packning. Jag bara lämnar och går ut. Därför att jag kan. Och jag är glad för det. Skyndar mig för att hinna innan solen tar vägen någon annanstans. Den lilla eller kanske lite längre stunden jag tänker mig vara mitt i detta blir mycket längre. Vill inte gå in. De vanligtvis raska fem kilometer jag tar mig runt upplevs som milen, därför att varje steg kräver en viljeansträngning för att inte halka kull på det isiga spåret. Sätter ner varje steg försiktigt, men bestämt. Alla stora blöta pussar, som jag vadade genom här om dagen, har under nattens minusgrader blivit till isbanor i miniatyr som glittrar i solen.
Men nu har helgen förvandlat minus till plus, det vita till slask, den soliga fredagen till gråmysmåndag med takdropp. Stugsittardag. En helt perfekt dag för travar med ogjorda att-göra-saker.

IMG_0335

•

I boden står en spark lutad mot en av väggarna. Väntar på vintrar som inte längre tycks finnas. I alla fall inte här, där vi bor. Den snö som, för första gång denna säsong, ymnigt faller utanför husets fönster får mig att tänka på det. Det är till och med så att trädgården blir vit. Flingorna lägger sig som ett tunt transparent täcke på gräsmatten. Fast utanför grindarna blir det snabbt till tö och slask.
Lite mysigt är det i alla fall att se dem falla och medan de håller på med det roar jag mig med att botanisera bland fjolårets fröpåsar. Det skramlar i burken med frön. Det är bönorna som trillat ur sina torkade baljor och väntar på betydligt mer värme innan de mår bra av att komma i jorden. Men kanske finns det något annat ... under tiden man sällskapar dem i väntan på vårvärmen.
Det allra mesta jag finner, faktiskt nästan allt, är alldeles för tidigt att så. Men där ... minsann ... några kronärtskocksfrö.  Inte amatörens bästa vän precis, de är rätt svårflörtade, men helt klart värda ett tappert försök. Så jag traskar ut i det vita, bort till boden intill den med sparken, för att hämta såjord och några krukor. Fröna hamnar sedan glest och ytligt i den gamla patinerade terrakottan och därefter ställs de ljust i väntan på grodd.
Årets första sådd sker därmed samma dag som vinterns första snö lägger sig vit i det jag envisas med att kalla vårt gröna rum. Stora flingor singlar sakta ner utanför det fönster där jag ställer krukorna, för att sedan ta mer fart och börja virvla kring i blåsten som yr runt. De lockar inte ut mig mer idag, men de gäckar med en längtan efter några härliga vinterdagar innan våren landar. Kanske kommer de. Kanske blir det rent av en vinterdag lite längre fram som inbjuder till att sparka. Om inte, så kanske den dagen kommer en annan vinter. Kanske ...

DSC_4085

•

DSC_3918 Eftersom hösten har varit så mild där vi bor, har trädgårdens krukor med medelhav campat ovanligt länge i gröna rummet i år. Runt omkring har grådiset stått så tätt att vi just inte haft så mycket glädje av det. Men någonstans i bakhuvudet har jag med mig att oliver vill ha en köldknäpp för att sätta frukt till nästa säsong. Så vi har väntat ... å´ väntat .... Nu  har den lilla oliven slutligen fått flytta in i orangeriet, efter en helg som bjöd på de två första graderna under nollstrecket. Jag är tveksam till att detta grepp kommer bjuda på det stora nöjet att få skörda oliver nästa år, men kanske ändå turen att få se lite fruktämnen. Att få oliver att hinna mogna i vårt klimat - går det ens? Nå väl, den större av de båda står i alla fall ännu ute i hopp om att bättra på oddsen för nästa sommar.
Orangeriet, som var vårt sommarprojekt och som fortfarande väntar på finputsning, står så pass färdigt att det fullt ut kan nyttjas för sitt ändamål. Nöjet blir ett helt annat att ordna med vinterförvaring till de som annars tappar livslusten när kylan sätter in. I ett mörkt utrymme i källaren har de tidigare inte bidragit till mer än ett hårt slit när de ska kånkas. Men nu kan vi fortsatt sitta som i en grön liten oas när vi tar sen frukost eller fika under lediga dagar. Ännu håller det så många plusgrader att växterna fortsatt är gröna. Den som lyckas charma mig mest är nog ändå Limone. Grönska, blomning och frukt på samma gång och kanske hela vintern. Det får mig att vilja ta många fikastunder i orangeriet. Nu ser vi dessutom fram emot skörd. Det gör mig lite extra glad.

DSC_3905

•

Kanske är det lite sent, samtidigt som det känns väl tidigt. Jorden på vår lilla odlingslott utsätts obarmhärtigt för spade och grep, medan solen värmer ryggtavlan. Ringblommor, krasse och gurkört, som fortsatt blommar, faller offer för redskapens framfart. I mitten av november. Vanligtvis brukar landet vara grävt och jorden förberedd för en kommande vår en månad tidigare. Fast detta år står graderna förvånansvärt ljumma på termometern, när köket, under tidiga, mörka morgnar, samlar oss till frukost. Örtagården svarar med blomning och verkar vägra att ge sig. Det känns som ett övergrepp när grepen drar upp den ena blomman efter den andra. När jag låter rista jorden och blotta skyddslösa rötter. Men detta till trots - det är en fin dag för trädgårdsbestyr.
Ett gäng med små potatisar som sprätter upp avslöjar den odlingsentusiasm som ofta inleder säsongen, men också att vi inte är fullt så ihärdiga som önskat när vi väl når skördetid. En paus som inte alls harmonierar med de få timmar solen står som högst, bekänner mitt jag som drömmare. Grannens fullvuxna hassel, precis intill tomtgränsen, har i år igen ynglat av sig bland våra salladsblad och inte så välmående rödbetor. Det blir en lång lunch ute, på träbryggan intill köket och kaffe på det, medan jag funderar på om jag ska föda upp ännu en hassel i kruka och medan solen mister höjd.

DSC_3833 DSC_3836 DSC_3845

DSC_3843

•

Det är som om sommaren vill börja om på nytt. Jag tittar ner i rabarberblad och ser hur de börja skjuta nya skott. Det är frestande att täcka dem med en stor hink för att se om de vill bjuda på fler vårlika, späda stjälkar. Men det känns lite väl avigt så här när vi närmar oss november, så jag avstår. Fast tydligen, enligt lokalradions väderprognos, bor jag i ett stråk längs med havet i södra Sverige som ännu inte, meteorologiskt sett, har fått höst. Den har ändå tydligt satt ner foten. Kilat in den ordentligt utan att vi kan mota bort den. Tur det. Jag tycker om den.
Vätan tränger genom  jeansen där jag ligger på knä i den gröna mattan. Lökar, spade och benmjöl på plats. Jordiga knä och fingrar hör till och det får jag på köpet. Förhoppningen är att bäddarna i gröna rummet ska få fler blommor till våren. Men det får bli lite som det vill. Jag gräver små gropar lite varstans, mellan åldrade perenner som hävdar sin plats lika orubbligt som hösten. Det blir alldeles tillräckligt bra. Vår trädgård följer ju temat "röra" och jag ser en viss charm med det.

DSC_3792

DSC_3784

 

•

Idag var första morgonen som jag kände att det bet i kinderna under den tidiga cykelturen. Hösten har annars varit så ljum att jag knappt släppt taget om sommaren. Men backarna jag trampade uppför, de där berget en gång sprängdes för att bygga väg, avslöjar att oktober månad nu är inne på sin andra halva. Där bildar vildvin höstväggar som lyser rött i morgonsolen.
Väl hemma igen, när jag går genom grinden, är sommaren för en liten stund tillbaka. Det är doften från strandkrasse som får mig att minnas långa sommarlov och strandliv. Jag hörde någon annan säga att den luktar honung. Jag sticker näsan i och tänker att jo, kanske gör den det. Men då får jag också gå tillbaka till de där tidiga åren, när man tog fram burken och lyfte på locket till den hårda, kylskåpskalla honungen. Den som pappa ville att jag skulle dricka som varmt honungsvatten när jag var förkyld. Jag tyckte aldrig att det smakade gott, fast han var envis och jag drack. Och jag minns doften. Samma som grindstolpens strandkrasse.

IMG_0288

IMG_0312

•

Hösten bjuder in till något som är både vilsamt och vackert. Färgerna som exploderar i naturen. De fösta kylslagna mornarna med frisk, klar luft som sticker härligt i näsan. Lusten att spendera mer tid i köket. Bläddra bland recept, laga ny spännande mat och baka. Längta efter långa, sköna promenader. Inne doftar det gott från det som händer i köket, ute doftar det härligt från multnande löv. Det är mysigt att tända ljus för att lysa upp mornarna och rogivande att tända en brasa på kvällen. En brasa som sprider den goa värmen inomhus. Inne, där vi nu tillbringar allt mer tid, istället för ute i trädgården. Avkopplande att bli uppslukad av en bok, när man krupit upp i soffan insvept i en go pläd.
Fast hösten kan, trots alla små gyllene inslag, ändå bli väl lång. En tid som går mot att bli allt mörkare. Ofta regnigt och blåsigt. Därför blir jag glad av att den i år fortsatt bjuder på både soliga och varma dagar. Som tillåter att jag barfota tar mig ut på träterassen och kan sitta där en stund med kaffekoppen utan att bli kall. Att rabarbern ännu har några spänstiga stjälkar, som gör kvällen till lite av en fest med årets gissningsvis sista rabarberpaj. Sådant får mig att uppleva att hösten inte blir så lång. Och om den inte blir så lång, så tycker jag att hela mysfaktorn blir desto större.

DSC_3660