Årstider

•

Det är en grå dag som ger kalla händer medan cykeln för mig fram. Men hur det är; oktober har sina lockrop och cykelturen blir bra mycket längre än vad ärendet kräver. Medan jag trampar runt och andas höst låter jag ögonen vila på färgspel i bladverken. Jag hör löven prassla, känner doften av mull från marken. Hösten både syns, hörs, känns, doftar och smakar där jag rullar fram mitt i den. På något sätt berör den ännu ett sinne, det vilsamma som tar plats inne i mig. Så är det något lockande med ljuset - någonstans bakom molnen anar jag att också solen är närvarande.

Det är gott att få med sig lite frisk höstluft in. Speciellt som det råder sjukstuga här hemma. Jag gnuggar mina kalla händer, letar fram vantar för nästa cykeltur och kollar sedan in hur äldst har det där han ligger nerbäddad i soffan. Hett om kinderna och glansigt i ögonen, det är så han har det, stackarn. Inte som vi hade tänkt oss det när han överraskade oss med att komma hem inför helgen. Fast å andra sidan känns det bra att få rå om honom, skämma bort honom en aning tills han åter är fit for fight. Även om det kan vara skönt att bli lite ompysslad vill han förstås helst vara där hans vardag nu hör hemma. Så vi hoppas på god bättring. Och gärna många sköna, klara höstdagar.

IMG_0068

•

DSC_4826Det blir liksom inte riktigt höst. En sån där med gråmys. Det är väl Britt som lurar med en extra dos sommar. Eller indianen. Fast somligt rår de inte på. Fukten, som fyller luften innan eftermiddagen hunnit bli kväll, som får tvätten, som hängt ute på lina för att torka under dagen, att behöva ny torktid, den finns där. Och höstastern pockar på uppmärksamhet i rabatten. Fast den får kämpa en del, där den står trångt bland högsommarens resliga perenner, som nu är överblommade men ändå tar för sig.
Fönster märkta av sommarens väder och vind pockar också, lite uppstudsigt, på min uppmärksamhet. Vill absolut få mig att vaska av det väderbitna. De röjer föga framgång. Trist, så känner jag inför det.
Även trädgården vill ha lite omsorg när dagarna sprungit in i oktober. Ett höströj för att stå redo till våren. Inte heller det lockar så febrilt. De är förvisso härligt att fortsätta tillbringa tid i gröna rummet. Med en fika. Kanske en bok. Men tiden för spade och grep är väldigt mycket roligare på våren. Fast trädgården har i alla fall den goda tonen att be mer ödmjukt. Och till förmån för den kommande våren är valet lätt. Fantastiskt mycket hellre trädgårdsröj än fönsterputs.

Jag kan längta lite nu, efter gråmys och dansande skuggor av lågor från kakelugnen. Men än är vi inte där. Vi fyller vedförrådet och förbereder oss. Väntar på att tända första brasan. Värd att vänta på.
Under tiden låter jag ljung samsas med kottar av lärk i krukorna på trappan. Så möter oss i alla fall lite av hösten vid entrén. Även om solvarma trappsteg ännu inbjuder till fikastunder som känns somriga.
Med tanke på trädgårdsröjet som återstår, faller det väl in att Britt ger en extra dos. Eller om det nu är indianen ...
DSC_4825

•

Kylslagna, daggvåta septembermorgnar. Blöta fötter när morgontidningen bytt plats från brevlåda till frukostbord. Men redan när förmiddagssolen tittar fram flyr fukten och luften blir varm. Till och med de saltstänkta vindar som får havet att bölja smått förrädiskt känns ljumma. Fastän de drar ner från norr. I alla fall i dag.
Fuktiga nätter, soliga dagar och doft av nyklippt gräs. Oj, vad somligt växer när september bjuder på sensommar. Jag njuter härligt varma septemberdagar i shorts och linne med en bomullströja över axlarna. Jag vill inte ta fram några ytterkläder än på länge. Möjligen en tjocktröja de fuktiga, något svala kvällar som nu mörknar allt tidigare.
Jag hoppas att septembersolen får de små klasarna att hinna växa till sig och bekänna färg. Och citronerna att börja skifta i lite gult.
DSC_4679 DSC_4682

•

Sköna maj är förstås så välkommen, efterlängtad och härlig att vara mitt i. Men den charmar mig inte riktigt på samma sätt i år som den brukar göra. Om jag nu minns rätt. Därmed inte nödvändigtvis mindre, men i alla fall annorlunda. Saknar värmen, det gör jag. Och så undrar jag var alla soldagar är. För hos oss är de sällan denna maj.
Fast idag vaknar jag till att en av dem faktiskt behagar besöka oss. Solen lyser in genom glipan mellan de tunga sammetsgardinerna. Bjuder på ett ljus och en känsla som gör det lättare att svinga morgontrötta ben över sängkanten. Det är en sådan morgon när vi alla samlas vid frukostbordet, åtminstone en liten stund. Yngst har ofantligt svårt att masa sig upp för att hinna sitta med oss andra vid frukosten - tonårsattribut? -  och ansluter allt som oftast när vi andra har hunnit bli klara. Men mina morgnar tillåter mig att sitta kvar tillsammans med honom och så avslutar vi frukosten ihop han och jag.

Jag vill ut och känna på morgonen. Så jag passar på att vara "grindvakt" när de en efter en hämtar cyklarna för att ge sig iväg. Sträcker fram handen och upplyser leende: "En krona." Om den där lilla grindgesten verkligen betingat en krona, så hade porslinsgrisen skramlat rejält vid detta laget. Det är mysigt att ta en liten trädgårdsrunda en tidig, solig morgon och öppna grinden för den som passerar - att där och då önska varandra en fin dag. Redan så här tidigt är dagen fin. Å´ maj är vacker. Inte så solig som jag tycker att den brukar vara. Inte heller så varm. Men precis lika vacker. Det bästa med ett regnigt och svalt maj är att det vackra varar lite längre. Och det som hör maj till får gärna vara länge. DSC_4499

•

DSC_4481

Hur många gånger har jag tänkt att jag vill till Österlen när äppelträden blommar? Jag vet inte, men många är det. Och vad har det hjälpt? Inte ett smack. Jag väljer att vända på det och istället tänka: Vad bra! För då har jag det kvar. En fin sak att se fram emot. Österlen mitt i äppelblomstid.
Men det är också fint att vara där jag redan är. Här blommar också äppelträden. Om än inte lika många. I vår trädgård närmre bestämt två. Men vilka äppelträd kan mäta sig med den lilla duon? Det är fint med två äppelträd som blommar just nu i vår trädgård. Och kanske lite synd att åka ifrån dem. De två och mycket annat.
Det är mycket som är vackert nu. Det händer så fort och jag vill helst vara mitt i hela tiden. Sova under syrenen så jag inte missar den korta tid den doftar så gott och ger mig så många sommarlovsminnen. Helst sitta mitt bland alla blommor i äppelträdets krona innan de svagt rosa små blombladen sakta börjar singla ner. Se mig om ofta efter vad som hänt sedan jag såg mig om senast.
Och så låter det fint när man cyklar vart man nu ska. Till Österlen är det väl långt att cykla från där jag bor. Och det vore ju synd att missa näktergalen som sitter gömd någonstans i grönskan och sjunger för mig längs med hela vägen. Som om den fanns överallt.
Och där, längs med cykelvägen, mitt i näktergalsgrönskan, vilar några får rofyllt under det gröna som bara är nu när alla träd precis har klätt sig i ny stass.
Jag vill gärna till Österlen när äppelträden blommar. Men inte just nu ...
IMG_0392

•

DSC_4412 Så friskade vårvindarna i och lekande, viskande tog de oss in i maj till tonerna av alla de klassiska vårsångerna från de många körerna och värmen från sprakande majbål.

Maj. Ljusa vårkvällar, ljumma vårvindar, mellan de kalla som ännu biter, morgnar som inbjuder till att vakna, natur som lockar till att blunda och dofta, se och njuta, känna. Sommar bakom knuten.
En trädgård som hojtar efter att bli ompysslad. Och så ett knä som låser sig just när man som mest håller på med denna omvårdnad. En liten felbelastning och sedan funktionsodugligt. Det är tur att det passar min natur ganska väl att vara lat, luta mig tillbaka för en stund. Jag linkar kring och försöker göra lite nytta.
Baka bröd går bra och gör hela familjen glad; doft- och smaksinne får sitt lystmäte. Att göra krukor av tidningspapper, för sådd av sommarens skönheter, passar också under konvalescens. Däri finns nu det som jag hoppas ska bli ett fång med luktärt och spirande rosenskära, som så gulligt, tycker jag, heter pyntekorg på norska. Böcker och tidningar bläddras i friskt och gäckar med uppslag och idéer för härlig sommargrönska. Fröpåsar med sommarprimörer och krasse får ligga oöppnade ett tag till och blänga surt på mig. Innan dessa kan sås behöver jag ta ett tag med spaden och vända runt jorden i vårt lilla trädgårdsland, och dessförinnan behöver jag få bättre ordning på knäet.
Väntan. Den tiden passar det bra att ta fram akvarellfärger och block. Målning av studentkort finns på "att-göra-listan", för snart vankas studenttider och här hemma finns en sådan glad att finna.

Den första späda rabarbern vi hade hoppats på, till säsongens pajpremiär, blir det inget med i år. Det stora trädgårdsprojekt vi drivit igenom tvingade fram en rockad vad gällde somligt, där ibland rabarbern. Rötter "á la grotesko" grävdes upp efter bästa förmåga och planterades på ny plats för att kunna växa till sig. Precis nyplanterade har jag inte vågat gömma dem från solljuset som jag annars brukar under vår och tidig sommar. Nu frodas de i fullt dagsljus och mycket vattning likt en tripp- trapp- trull-ensemble. Växer sig stadiga i lite snabbare takt än vad som var tänkt.
Men jag är glad över livskraft hos allt som fått lämna plats för den grönska som nu börjar spira hos den skyldige; vår nyplanterade ligusterhäck. Rabarbern ser ju även den ut att vara nöjd med resultatet, trots det grovhuggna rotsystem som blev i flytten. De första späda stänglarna får bli en dröm inför nästa års säsong. I år håller vi till godo med en paj av stänglar som inte låter sig hunsas. Och jag ser fram emot den. Pajpremiär på årets skörd är alltid lite extra. DSC_4420

•

Mitt i en matta av vitt och nygrönska slingrar sig vindlande stigar. Det ger mig en känsla av Dorothy där hon dansar fram i det magiska landet Oz. Det är så magnifikt. På något sätt för stort för att helt kunna ta in. Tänk att denna underbara vitsippevår finns direkt inpå knutarna. Jag låter blicken svepa. Låter fingrarna lätt få röra det böljande vita. Skogen känns trolsk. Håller dig i handen och låter dig leda mig medan jag blundar för att bättre uppfatta skogens alla dofter. Blundar för att bättre uppfatta vårens alla ljud. Ett sinne i taget. Skrattar åt tanken som kommer över mig: "Vilka stora ögon du har." "Det har jag för att kunna se dig bättre." "Vilka stora öron du har." "Det har jag för att kunna höra dig bättre." En ljummen vårkväll i mitten av april tycks det som om vi vandrar, du och jag, mitt i en sagoskog.

IMG_0062

IMG_0063

•

DSC_4370

Med köksdörren på glänt andas jag vårluft medan jag slår till degen till dagens brödbak. Jag trotsar den kalla vårmorgonen, som egentligen inte bjuder på tillräcklig värme för att göra det behagligt att låta dörren stå öppen. Men jag vill så gärna höra koltrasten sjunga för mig där han sitter högt upp i hasseln. Den hassel som vilar sina grenar över vårt lilla trädgårdsland, som bäddar ner höstens skörd i myllan efter sommarens odlingar, och ser till att det varje år kommer nya små skott bland vår blygsamma men glädjebringande lilla kompott av spenat, sallad, rädisor och rödbetor, eller vad annat vi för året odlar. Jag har så svårt att inte låta de nyfödda små plantorna få växa och bli stora där de ju uppenbarligen gärna vill göra just det. Men jag drar obarmhärtigt upp dem. Den lyckliga blir flyttad till någon plats där den ånyo kan få fotfäste, medan flertalet förpassas.
I rabatten utanför köksfönstret vippar påskliljor på långa stjälkar och lyser av gult. Nu ångrar jag inte det minsta den stora säck med lökar som jag förhastat köpte i höstas, eller den tid det tog mig att få dem i jorden när hösten var ruggigt kall, blåsig och blöt. Nu blir jag glad av att titta ut på allt det vårgula medan koltrasten sjunger och jag tippar mjölet ner i degbunken.
Dagen är väl kall för kaffe och nybakat bröd på soltrappan. De kalla vindarna är påflugna nog att hitta mig, fast jag trycker mig längst in i hörnan dit jag tycker att de inte borde nå. Men den har kommit en bit nu, den ljumma våren. Den bara tetas lite idag.

DSC_4387

•

DSC_2994Hårda, kalla vindar som hade varit behagligare att ha i ryggen än att möta. Backar jag hellre hade gått nerför än kämpat uppför Men vad gör det? ... när det är april ... och skogen är full av Anemone nemorosa. Som ett skirt vitt täcke som böljar i vårlig, sirlig grönska. Vindar som gör att man inte känner hur solen ger den första färgen i ansiktet. Den som gör att man känner sig lite extra fin. När man säger adjöss till det vinterbleka. Koltrasten som sjunger under kvällar som blir allt ljusare fast de ännu är kalla. Alldeles väsensfyllt att vistas i. Man vill bara vara ute.
April ... vad är bättre? Jag är ett sant aprilbarn. Jag fyller år i april. Har själv barn som fyller år i april. Vänner som fyller år i april. Tre vänner som fyller år på samma dag i april!
Jag hissar gärna flaggan för april; för vitsipporna, för koltrasten, för ljusa lite kylslagna kvällar, för kaffe-på-soltrappan-fikor, för fräknarna, för alla födelsedagsbarn, alla andra barn mitt i våren och för känslan den fyller hela mig med.

DSC_2983

•

Vi sitter i orangeriet och dricker kaffe ur våra blå ciderkoppar, de vi köpte när vi en gång bilade till Bretagne. Dörren står vidöppen. En sval pust smiter in emellanåt, men vi sitter mitt i ett tropiskt sommarklimat, ser hur fikonets små frukter börjar skjuta fart på kala grenar och känner citronen ge ifrån sig den allra ljuvligaste doft från knoppar som brister ut i blom, när stora hagelkulor plötsligt börjar dundra ner i marken. De smäller så hårt mot taket att det inte är lönt att försöka prata med varandra. Du sitter på andra sidan bordet om mig och jag kan omöjligt höra vad du säger.
Utanför lägger sig de hårda snökulorna, samlar sig i grupp och blir som ett vitt lapptäcke på den annars så gröna marken. Det slutar hagla för en stund för att sedan ta vid igen. Vi blir sittande kvar för det känns som om vi skulle bli anfallna om vi gick ut. Fast april är lurig. Strax tittar solen fram, men det kalla består - får det vita i den gröna mattan att glittra som kristall. Vi tar vid där vi var innan de blå kopparna dukades fram.
I trädgården står två solstolar. Den varma, soliga och långa fredagen under påsk lockade fram dem. Fast det blev inte många stunder att sitta i dem och de känns lite malplacerade där de nu står med fötterna i hagel. Då börjar stora vita flingor singla ner från himlen. Sådana man drömde om under julen. Lägger sig tillrätta i de stolar som kom fram ur vinterförrådet med intentionen att vi skulle luta oss tillbaka en stund i solskenet.
Ja, påsken kom och gick. Liksom vintern som gjorde en snabbvisit under dessa dagar. Men påskliljorna svek inte. De lyste där de stod i skydd på trappan, fredade från vinterns återbesök, under tak som höll stånd mot en illmarig Kung Bore.

DSC_4361